Skilsmässor

jag tror helt enkelt det mestadels beror på att det är mer accepterat idag att skilja sig. Det är inte tabubelagt längre som det var för bara ca 30 år sedan..

enligt statistiken är det inte "vår" generation vi som är mellan 20-35 som står för flest skilsmässor utan faktiskt vår föräldrageneration.. som efter åratal av halvtaskigt äktenskap äntligen vågar ta steget ut och skilja sig när barnen är så stora att de har egna familjer coh inte tar så himla illa vid sig.

Men självklart finns det säkert många anledningar till att man skiljer sig...

Som gammal räv här på BT så funderar man ju massor när en stackars tjej som i inlägg efter inlägg gråter över sin hopplösa kille som är allt annat än snäll, han är otrogen, han tittar på naket på nätet, han hjälper inte till hemma, han vill inte ha barn, han vill inte köpa hus, han tycker tjejen ska göra abort osv osv osv... ÄNDÅ går de o gifter sig...



så kanske man borde istället fråga sig varför i helsike man går o gifter sig om ingenting är bra?

att bröllop faktiskt inte fungerar som sista åtgärd innan helvetet brakar löst... att en ring på fingret inte kan lösa några problem, att gemensamt efternamn ändå inte betyder mer för den otrogna osv osv...

och så den självklara biten som tyvärr tar upp stor del av skilsmässostatistiken... att man skiljer sig för lätt...

att man provar med att gifta sig o funkar inte det så kan man alltid skilja sig... tyvärr en krass sanning.. vad än familjeterapeuter än säger...

äktenskapet är idag inte riktigt lika allvarsamt o definitivt som det var för kanske 30 år sedan.
Det kvittar lika för folk idag om man är gift eller sambo..

o märkligt nog finns det par som inte klarar av att vara gifta men funkar hur bra som helst ihop som sambos... man skiljer sig efter 2 års äktenskap men fortsätter ihop och får ett BÄTTRE förhållande än förut...???

o så en annan klassiker som hänger ihop med lite övrigt härovan...

att man tror bröllopsdagens magi o glitter ska färga av sig på äktenskapet.. men vaknar brutalt upp på måndag morgon efteråt o inser att de skitiga kalsongerna fortfarande möglar under sängen o disken blir ändå inte diskad och räkningarna ska fortfarande betalas...

att man liksom inte förstår att en vigsel varar bara 20 minuter, men äktenskapet livet ut...

Nyfiken gul

Håller med dig helt!
Nu är det mer accepterat att vara skild. Förr så såg man vl ner på de människor som skiljdes?

Tror oxå att många gifter sig för att rädda sitt förhållande. Så är det även med barn. Alldels för många skaffar barn och tror att kärleken ska bli som förr för att man har en liten mysig baby...

När jag ändå skriver om barn så tror jag att många gifter sig innan de skaffar barn och sen blir barn en sån jättepåfrestning på förhållandet och man skiljer sig...
Det är ju allt för många som går skiljda håll för att det inte höll sedan man fick barn!

Skrattar, jo, "Nyfiken gul" vilken fin sammanfattning du gjorde av alla mina tankar.

Nu undrar jag. Tror du att det är en lag att alla förhållanden spricker efter ett tag.

Det diskuteras ju mycket om "seriell monogami" på nätet. Alltså att man har 4-5 längre förhållanden med olika personer genom livet istället för ett livslångt förhållande. Är det så man ska se på det hela. Att en person man träffar kanske bara är en människa som man ska följa med en viss tid tills tiden är mogen för att man ska möta en annan? Att man då har tröttat och är i behov av en annan stimulans än vad man kan få i den relation man är i? Vad tror ni?

Detta har jag oxå funderat på och det faktum att folk skiljer sig så kort tid efter bröllopet. Har hört där äktenskapet hållt i 6 mån och i 1½ år osv. Tycker att det är skrämmande att höra sånt här när man själv är på väg att gifta sig. Är det nått jag missat?

Men jag tror att folk ger upp för lätt, jag tror att många hela tiden strävar efter något mer. Strävan att ha så mycket; finaste huset, finaste möblerna, finaste bilen, finaste kläderna osv att jag tror man glömmer bort vad som är viktigt här i livet. För det viktigaste är ju att få leva med den man älskar och att få vara frisk!!

Sen finns det ju självklart fall där man faktiskt slutar älska varandra och det inte funkar.

Men största anledningen är att man ger upp för lätt. När min sambo friade till mig så sa jag till honom efter att jag sagt ja såklart, att när vi nu gifter oss så ska vi lova varandra att kämpa oss igenom de svårigheter som kommer att komma i vår väg. För svårigheter råkar nog alla ut för på ett eller annat sätt och det är då den stora prövningen kommer.

Glöm inte att bröllopet är första dagen på resten av ditt liv!!

Oj vad jag bubblar på, men jag har faktiskt tänkt en del på det här!

eymdbest:
Det som du pratar om seriell mongami och att man är i behov av en annan stimulans tror jag har med det som jag skrev att man hela tiden strävar någonstans. Nu för tiden finns det ju så många möjligheter, mer än vad som fanns förr. Jag hade en sån här diskussion med en kvinna som liknade det kring antalet tv-kanaler. Hon sa att för fanns ettan och tvåan och det var man nöjd med, nu finns det ju ett betydligt större utbud att välja mellan = mer möjligheter.

eymdbest..

Nä jag tror inte alls på att det är en lag om att alla förhållanden spricker efter ett tag...

Men det skrämmande är att folk TROR det....

Så fort krisen kommer får man panik och tänker: jaså är det nu man ska skilja sig? och så går man isär och hux flux sitter man singel o undrar vad fanken som hände...?

O sen undrar ju jag vad det är som gör att dagens äktenskap inte kan hålla ihop...

Varför klarar våra föräldrar av att vara gifta i 35-40 år??

Och varför pratar inte folk längre med varandra??

Läser ju sida efter sida här på BT om gråtande tjejer/fruar som är förtvivlade över något som händer i förhållandet och blir uppriktigt förvånade över rådet att hon ska prata med sin man/sambo om hur hon vill ha det... Det hade inte hon tänkt på???????

hallå liksom!!!!!!!