Sedan en tid tillbaka (nyår) äter jag inget godis, kunde helt enkelt inte begränsa intaget och det enda som verkade hjälpa var att låta bli helt. Det går bra. Jag är stolt!
Men, det känns som om jag förlorat en riktigt god vän. En vän som var där och stöttade mig när jag var ledsen eller roade mig när jag var uttråkad. Inte ens all världens kakor kan ersätta min vän godis.
Och bra är väl det. Men det är tråkigt och saknaden är så stor. När ska det gå över?
Ja det har ju blivit en hel del kakor istället, men det verkar inte hjälpa, är ju fortfarande sugen på godis, så det är nog lika bra att låta bli dem också. Suck.
Varför kan jag inte vara den där duktiga som bara äter några bitar eller en kaka och sen är det bra? Att det ska vara så svårt att få in i min lilla hjärna...
7-14 dagar! Hjälp, inte konstigt att jag aldrig blir av med det. Brukar nog falla tillbaka efter 3-4 dagar, om jag ens klarar det...
Ja ja, det är väl bara att ta tjuren vid hornen och börja på avvänjning.
Fast jag vill ju inte...det är så gott...Mums.....
smultronet,
lycka till! Jag tycker det är mycket lättare nu när jag inte får äta godis alls. Då behöver jag aldrig ta beslutet om jag ska äta eller inte. Jag behöver aldrig tänka: Bara en bit sen får det vara. (Och sen kan jag aldrig hålla mig till en bit.) Det är väldigt bra. Men jag saknar såklart godiset otroligt mycket. Tänker på godis varje dag. Och speciellt när jag ska titta på film, hemma eller på bio. Men vad ska jag äta då nu när jag inte får äta godis, är första tanken. Att man inte _måste_ äta något för att det tittas på film har jag svårt att förstå.
Nåja, det har blivit en hel del kakor, men jag fundera på att sluta med det också. Fast det är svårare, kakor är en mer social grej. Ja jag borde äta bra mat istället...och det är ju lätt att säga!
Ja liiiite godis ja. Men jag brukade äta flera kilon i veckan. Och för att inte gå upp i vikt så åt jag inte så mycket mat istället. Jättebra för kroppen 
.
Jag har också gjort som du Frances, men det fungerar inte på mig. Jag kan inte sluta äta och efter någon vecka är jag tillbaka i gamla vanor. Locka mig inte sådär, det får mig att tro att jag kan klara av att leva så, även fast jag vet att det inte fungerar
Smal är jag inte, men inte särskilt tjock heller, har lite övervikt, som sakta men säkert ökas på för varje år och som jag nog borde gör något åt för min egen hälsas skull.
Gahhhhhhh, nu är jag såååååå sugen.....
EhjärtaK = sant,
det var inga problem alls att läsa. Tack för ett till perspektiv. Kanske ska jag testa det. Det svåra är nog att jag inte vill riktigt. Tanken på att inte få äta något onyttigt alls gör mig helt skräckslagen.
Jag var hos läkaren för inte så jättelänge sedan och tog en massa prover "tyvärr" så såg det väldigt bra ut allting trots mitt sätt att leva.
Ja onyttigheter är nog mest en vana hos mig. Så fort det blir lite motigt, och det blir det lätt för jag är så himla lat, så sätter suget igång. Det kan tex vara så att jag bestämt mig i att äta bra och gör det frukost, mellanmål och lunch. Sen är det något "jobbigt" som händer, t ex mycket att plugga i skolan eller så och då tycker jag genast synd om mig själv och letar reda på eller köper en massa onyttigheter.
Ibland tvingar jag mig till att äta en frukt istället eller en grov smörgås med skinka eller nåt på, men suget finns kvar ändå. Det slutar med att jag ätit frukt, bröd, yoghurt, grönsaker, nötter och så är jag fortfarnde sugen och äter något onyttigt i alla fall.
Egentligen är det ju så himla enkelt. Men ändå så svåååårt. Jag vet inte hur många gånger jag tänker att det här är ju inte så himla svårt, sen sätter suget in och då kan jag inte längre styra min kropp.
