Någon som flyttat isär och sedan ihop igen?

Nähä, det är väl bara vi då...

Hej!
Nej ni är inte ensamma om den här erfarenheten. Jag och min kille har ungefär samma historia. Vi har varit tillsammas i fem år och flyttade ihop efter två år. Bodde ihop i ett år och jag mådde jättedåligt och vi lyckades inte kommunicera med varandra. Så vi flyttade isär och försökte vara ifrån varandra men det gick inte så bra.....(heller) Så vi har varit särbos nu och förlovade oss i julas. Vår kärlek är starkare än någonsin och vi har verkligen utvecklats. Nu gäller det bara att hitta ett hem så vi kan flytta ihop igen och blida familj.....den här gången är det bara den praktiska frågan som spökar, dvs hitta huset! Annars känner vi oss redo och satsar för resten av livet!

Vad skönt att höra att man inte är ensammen!

Vi bodde ihop 9 månader första gången men redan från dag 2 kände jag att det blev fel. Han hade bott själv flera år medan jag flyttade från mina föräldrar. Jag längtade tillbaka och kände det som om han tagit mig ifrån mina föräldrar, hur sjukt det än låter (har varit väldigt hemma-kär och haft lite svårt att "klippa navelsträngen"). Jag kände att jag ville bo själv i en egen lägenhet först ett tag. Och nu har jag ju fått göra det!

Som du säger försökte vi också vara ifrån varandra men det gick inte! Vi kunde inte sluta träffas. Vi försökte göra slut flera gånger men redan efter någon dag var vi jättekära igen!

Nu känns det inte som om vi är samma personer som då och förhållandet är inte detsamma heller, det har utvecklats otroligt mycket.

Hoppas ni snart hittar ett gemensamt hem! Vi hittade den perfekta lägenheten och vi flyttade in i december (förlovade oss i augusti förra året). Vi trivs otroligt bra! Är det bröllopsplaner på gång också eller...?

Jaaa, jag vill ju gärna gifta mig och det verkar som han är med på noterna
Men vi har inte bestämt datum ännu eller så. Jag känner också att den där omtalade biologiska klockan börjar ticka på så en lite bebis har förtur....även om det skulle vara kul att göra det i "rätt" ordning, men det är inte det viktigaste.
Jag tycker också att det har varit skönt att bo själv ett tag och jag tror man behöver det. Känna att man hittar sig själv som en vuxen självständig människa allra först.

Vi var väldigt unga när vi blev ihop (han 16 och jag 17), fast eftersom vi redan flyttat hemifrån båda två tyckte vi att det skulle vara en bra idé att bli sambos. Så vi flyttade ihop ett år senare. Detta slutade dock med skrik och bråk och tandagnisslan, varpå vi flyttade isär och hade ett "uppehåll".
Detta innebar att vi inte var tillsammans men ändå var eniga om att inte vara med andra under denna tid, eftersom vi bara ville känna hur det var att vara utan varandra, men ville undvika att bråka om en ev. tredje part om vi blev ett "riktigt" par igen. Syftet var att se om vi fick lust att vara med andra och om vi skulle sakna varandra.

Time-outen gjorde att vi insåg att vi ville vara med varandra mer än något annat, och ett år efter att vi flyttat isär flyttade vi ihop igen. Äldre, mognare, mer medvetna om vad vi ville var det en helt annan situation och ett helt annat förhållande. Vi har bott ihop sedan dess och visst, det har funnits svackor och nerturer, men på det stora hela har vårt förhållande bara blivit bättre och starkare.

Så ni är inte ensamma om den upplevelsen.:)

Vi hade båda två haft varsitt långt förhållande innan vi träffades, och då hade vi båda gått direkt från föräldrarhemmet till samboförhålladen. Så vi missade väl det där med att bli självständig och känna sig fri den första vändan. Jag är glad att vi tog den här tiden och fick prova på det. Jag tror inte att vi hade uppskattat varandra så mycket som vi gör nu om vi inte gjort som vi gjorde.

Var den enda orsaken till att ni flyttade ifrån varann att ni flyttat ihop direkt? Att ni inte prövat på att bo ensam? Eller fanns det andra problem som ni lyckats lösa?

För vår del så handlande det nog om två andra saker utöver det. Den ena var nog att vi inte lyckades lyssna på varandra när det blev konflikter så att samma "misstag" upprepades om och om igen och för mig så blev dessa problem väldigt stora för jag tyckte att jag blev överkörd och att han inte höll sina löften till mig. I efterhand kan jag se det hela i ett helt annat ljus och tycker ganska synd om oss båda att vi körde fast på det viset, men det ledde ju till något gott i slutändan! Den andra anledningen var nog att vi båda men kanske mest min kille, hade med sig invanda reaktionsmönster från sitt tidigare förhållande som inte gick att aplicera på vår tillvaro. Nu känner vi varandra så väl att såna här saker kan hända igen, det är inte hela världen och vi har ett tydligt sätt att prata om det på. Sen har vi gått igenom svårigheter tillsammans som varit bortom vår kontroll, det har svetsat oss samman och gett lite perspektiv på vad som är viktigt i tillvaron.

japp du e inte ensam. Vi flyttade också isär i somras efter att bo ihop ett år o sen vid julen flyttade vi ihop igen o d känns bättre än ngnsin. fattar inte att man kan bli så stark... härligt.

Samma med oss. Vi var bara 20 när vi blev tillsammans och vi flyttade ihop på en gång, jag trodde ändå aldrig att det var han på riktigt, det var ju inte så jag tänkt mig mannen i mitt liv! Efter ett och ett halvt år gjorde jag slut och flydde utomlands i omgångar i ett år, vi hade inte kontakt på en vecka, sedan var vi igång igen, sågs så fort jag var i Sverige. Blev tillsammans ett år senare, flyttade ihop igen, flyttade isär 8 månader senare, flydde landet igen, men klarade inte att bryta, dejtade en massa andra, men ville inte ha någon, efter ett och ett halvt år kapitulerade jag. Han var väl mannen i mitt liv då... och det var han. Det är fyra år sedan jag bestämde mig nu och jag har inte tvekat en gång sedan dess och på de åren har vi hunnit förlova oss, gifta oss och få en son. Min romantiska syster ville läsa dikt på bröllopet, helst "jag såg dig och från denna dagen, jag endast dig i världen ser..." och förstod inte varför jag vred mig i skrattkramper över det förslaget! Summa av det hela är att allt faktiskt kan bli bra till slut ändå, även om man delat på sig en gång eller två.