Någon som flyttat isär och sedan ihop igen?

Hej!
Nej ni är inte ensamma om den här erfarenheten. Jag och min kille har ungefär samma historia. Vi har varit tillsammas i fem år och flyttade ihop efter två år. Bodde ihop i ett år och jag mådde jättedåligt och vi lyckades inte kommunicera med varandra. Så vi flyttade isär och försökte vara ifrån varandra men det gick inte så bra.....(heller) Så vi har varit särbos nu och förlovade oss i julas. Vår kärlek är starkare än någonsin och vi har verkligen utvecklats. Nu gäller det bara att hitta ett hem så vi kan flytta ihop igen och blida familj.....den här gången är det bara den praktiska frågan som spökar, dvs hitta huset! Annars känner vi oss redo och satsar för resten av livet!

Jaaa, jag vill ju gärna gifta mig och det verkar som han är med på noterna
Men vi har inte bestämt datum ännu eller så. Jag känner också att den där omtalade biologiska klockan börjar ticka på så en lite bebis har förtur....även om det skulle vara kul att göra det i "rätt" ordning, men det är inte det viktigaste.
Jag tycker också att det har varit skönt att bo själv ett tag och jag tror man behöver det. Känna att man hittar sig själv som en vuxen självständig människa allra först.

Vi hade båda två haft varsitt långt förhållande innan vi träffades, och då hade vi båda gått direkt från föräldrarhemmet till samboförhålladen. Så vi missade väl det där med att bli självständig och känna sig fri den första vändan. Jag är glad att vi tog den här tiden och fick prova på det. Jag tror inte att vi hade uppskattat varandra så mycket som vi gör nu om vi inte gjort som vi gjorde.

För vår del så handlande det nog om två andra saker utöver det. Den ena var nog att vi inte lyckades lyssna på varandra när det blev konflikter så att samma "misstag" upprepades om och om igen och för mig så blev dessa problem väldigt stora för jag tyckte att jag blev överkörd och att han inte höll sina löften till mig. I efterhand kan jag se det hela i ett helt annat ljus och tycker ganska synd om oss båda att vi körde fast på det viset, men det ledde ju till något gott i slutändan! Den andra anledningen var nog att vi båda men kanske mest min kille, hade med sig invanda reaktionsmönster från sitt tidigare förhållande som inte gick att aplicera på vår tillvaro. Nu känner vi varandra så väl att såna här saker kan hända igen, det är inte hela världen och vi har ett tydligt sätt att prata om det på. Sen har vi gått igenom svårigheter tillsammans som varit bortom vår kontroll, det har svetsat oss samman och gett lite perspektiv på vad som är viktigt i tillvaron.

redangift: Det där var bra "...och sig själv som någon annan"
Väldigt träffande på mig som alltid bär med mig någon slag framtidsvision av ett bättre jag som plötsligt ska träda fram.
Slöseri med tid, eller hur!!