Någon som flyttat isär och sedan ihop igen?

Nähä, det är väl bara vi då...

Vad skönt att höra att man inte är ensammen!

Vi bodde ihop 9 månader första gången men redan från dag 2 kände jag att det blev fel. Han hade bott själv flera år medan jag flyttade från mina föräldrar. Jag längtade tillbaka och kände det som om han tagit mig ifrån mina föräldrar, hur sjukt det än låter (har varit väldigt hemma-kär och haft lite svårt att "klippa navelsträngen"). Jag kände att jag ville bo själv i en egen lägenhet först ett tag. Och nu har jag ju fått göra det!

Som du säger försökte vi också vara ifrån varandra men det gick inte! Vi kunde inte sluta träffas. Vi försökte göra slut flera gånger men redan efter någon dag var vi jättekära igen!

Nu känns det inte som om vi är samma personer som då och förhållandet är inte detsamma heller, det har utvecklats otroligt mycket.

Hoppas ni snart hittar ett gemensamt hem! Vi hittade den perfekta lägenheten och vi flyttade in i december (förlovade oss i augusti förra året). Vi trivs otroligt bra! Är det bröllopsplaner på gång också eller...?

Vad roligt att höra hur ni alla lyckats kämpa er igenom upp och nergångar! Jag och min sambo är eniga om att livet inte vore detsamma om det inte gick lite upp och ner. Har man aldrig haft det dåligt kan man ju inte uppskatta när det är bra!

redangift:
Jag kände också vid ett tillfälle att "nu bestämmer jag mig för honom" och sedan dess har jag inte tvivlat. Man kommer ju till en punkt där man måste välja; ska det vara han och jag eller ska jag ge mig ut på "marknaden" igen? Jag kan säga att marknaden inte lockade särskilt mycket och jag kunde ärligt talat inte föreställa mig ett liv utan honom. Man har ju så mycket historia tillsammans och egenheter som man utvecklat!

Sweetchili:
Vi har också blivit mycket bättre på att kommunicera. Mycket handlar ju om det. Att lyssna på varandra, visa förståelse och försöka sätta sig in i hur den andra tänker och känner. Om någon av oss får ett utbrott försöker vi alltid prata om det efteråt, vad som var orsaken, hur man kände sig och varför man reagerade som man gjorde. Då inser man att orsaken kan vara en helt annan än vad det först verkar som, t.ex. att man känner sig sårad istället för arg.

Sen är man ju fullt upptagen med att fundera ut om HAN är "bra" nog och "den rätte", så man glömmer bort att man själv kanske inte är helt perfekt! Man ska nog samtidigt fråga sig: Är jag bra nog för honom? Jag menar förstås inte att man ska nedvärdera sig själv utan tänka mer realistiskt. I fantasin är ju allt perfekt och rosenskimrande men så är det ju inte i verkligheten. Förstod nån nåt av det där??!!

Carro3:
Vi träffade inte andra medan vi var särbos, helt enkelt därför att det aldrig riktigt tog slut. Sen förstod vi ju båda att om någon träffade en ny kunde det aldrig bli vi igen så båda passade sig för att göra något förhastat. Det berodde nog på att vi ändå trodde att det fanns en chans för oss och ville avvakta och se vad som skulle hända.

Jag förstår att det är jobbigt för dig just nu. Vill du ha tillbaka honom till varje pris eller är du också lite osäker på förhållandet? Om det är så att han menar allvar med att det är slut får du nog respektera det, tyvärr. Men det kan ju också vara så att han bara behöver lite tid på sig att känna efter vad han vill och då är det ju mycket möjligt att han inser vad du betydde för honom och vill ha dig tillbaka. Svårt att veta. Men han verkar behöva lite tid. Försök ge honom det, är mitt råd.

Låter ju som om han tror det kan finnas en chans i alla fall. Försök att inte pressa honom, annat än att berätta vad du känner för honom. Han behöver nog få fundera ut vad han vill. Ibland kan ett uppehåll få en att inse vad man har/hade. Jag var många gånger väääldigt osäker på vårt förhållande, men nu är vi förlovade och har det jättebra!

För oss innebar det att vara ifrån varandra men att inte träffa andra. Det sa vi rakt ut att om någon träffar en annan kan det inte bli vi igen. Så det måste man nog komma överens om i så fall, annars kan det bli jobbigt om man blir ihop igen. Men vi hade ju lite svårt att vara ifrån varandra. Vi ringde till varandra och sågs ibland men vi försökte göra det som kompisar. Det funkade inte, efter någon vecka var vi kära igen.