var får man hjälp?

jag tycker du ska ta kontakt med en kurator o bolla dina tankar med!

Lilla "Pluttan"! Det är svårt att va arbetslös och inte känna att man har en funktion i samhället. Det tar väldigt mycket på självförtroendet och att då börja fundera över meningne med sitt liv ligger nog nära till hands, tror jag. Fast det är tyvärr inte så enkelt att någon annan människa kan ge mening åt ditt liv - inte ens en annan man, för med honom skulle du antagligen få en annan typ av problem. Kom ihåg att det inte finns någon som är HELT perfekt (suck! ). Det är bara du som har ansvar för ditt eget liv och din egen lycka!

Vad gör du om dagarna? Försök göra något roligt, något som du aldrig tidigare har haft tid att göra. Måla, sy, gå på gymnastik, långpromenader, läsa böcker. Försök njut lite av ledigheten och se den inte bara som en belastning.

Vad vill du jobba med? Sök arbetspraktik på ett sådan arbetsplats. Finns det någon organisation som ligger dig varmt om hjärtat där du kunde göra ideellt arbete (Kvinnojouren, Röda Korset, idrottsföreningar). Att göra något för andra är faktiskt väldigt upplyftande, och man känner sig behövd.

Försök att prata - verkligen prata - med din man. Försök få honom att sätta sig in i hur du verkligen mår, att det inte är bara lite allmän trötthet. Diskutera barn.

Du kan också gå och prata med någon, en psykolog (vilket inte innebär att man är sjuk), en diakon i kyrkan etc.

Lycka till!

Tack för era svar. Är ner i en svack idag bara!
Jag har försökt tala med min man, han är väldigt fåordig, säger eller tycker inget om någonting!
Har aldrig varit eller sagt något elakt till vare sej mej eller någon annan. Har aldrig satt sej upp mot sina föräldrar i tonåren, har inga drömar eller önskiningar om NÅGONTING! Allt detta gör det väldigt svårt att prata och diskutera med honom.
Jag accepterar oilka åsikter och vill inte ändra någon, det enda jag önskar från honom är en stark vilja och ett medvetet mål, så vi kan komunisera och utbyta tankar! men det är otänkbart, har försökt många gånger!!
Om dagarna sitter jag här ett tag, motionerar, söker jobb. Jag tycker mycket om att pyssla hemma, laga mat och städa(!), gräva i rabatterna och så.
Jag skulle kunna tänka mej att vara hemma om dagarn som hemmafru då slapp jag känna skuld över att man inte har ett jobb eller en kariär osm alla vill ha, men inte jag!
jag har svårt, jättesvårt att göra saker på egen hand och känner mej ensam och utanför väldigt lätt om jag inte gör något ihop med någon.

Det e ditt liv, tänk efter vad du vill, vad du vill ha ut av livet.... det verkar som du "fastnat", anmäl dej till nåt tokigt.. gå en spanska kurs eller ta jägarexamen.. då kommer du hemmifrån och får lite perspektiv, träffar nya människor och kanske får en ny ide´om vad du ska göra härnäst.. du måste lära dej vem du e och vad du vill innan du kan ta dej dit du vill... Kramis å hoppas det löser sej

Kan du tänka dig att annonsera i tidningen efter en tjejkompis, någon som också tycker att det är svårt att göra saker på egen hand. Eller här på Forumet, kanske? Tillsammans blir ni starka. Det finns så många som känner som du, du är inte ensam.

Idag är en ny dag och jag har fått nya krafter!

Problemet är ju att jag inte vill/ kan / vågare göra nåt själv. Att anmäla mej till en kurs känns väldigt långt bort. Och om jag skulle anmält mej är jag säker på att jag inte skulle få nån att prata med. Jag skulle vara rädd att gå fel varje gång och går då hellre hem igen.
Har försökt tidigare att vara "modig" men det har alltid slagit likadant ut.

Enligt mina vänner ser jag väldigt bra ut och att det är därför ingen kommer fram till mej på krogen tex, för att jag ser lite kaxig ut, vilket jag absolut inte är!
Jag är vänlig och rolig när jag pratar med okända, men får aldrig den där riktiga kontakten...
Är blyg och väldigt lugn i mitt sätt att vara.

Jag vet vad jag är bra på, har en viss konstnärlig ådra men "vågar" inte anmäla mej själv till nåt.
Jag tror jag skulle bli duktig men Orkar inte slå mej fram, för att synas, och struntar då hellre i det....
Har frågat om hjälp på arbetsförmedlingen men dom ger ju ingen hjälp längre, dom är inte där för att "ge mej en utbildning" och söka upp allt får man göra själv numera -och jag vet inte var jag ska söka efter det jag vill!!!

Åter till frågan jag inledde det här med....
VET någon med säkerhet var man kan få hjälp med att "hitta sej själv".
Vad är skillnaden mellan en psykolog, terapeft(oj, stavningen?!), psykoterapeft osv. Vem gör vad?
Jag går gärna och pratar med någon, bara jag slipper ringa runt till olika ställen och bli vidre skickad bara för att det inte är deras avdelning osv, osv..

svar till Jonne brud:
Jo, jag tror jag är ensam faktiskt!
Nej, skulle inte våga svar på annons, har läst många och tänkt att den här skulle man kunna svara på...men, nej...

1juli06.
Men hur gör man då för att lära sej vem man är?
Jag tycker själv jag är en bra person!
Ska man gå in i BB-huset kanske, alla kommer ju ut och säger att dom lärt känna sej själv där

I min andra nick så svarade jag på en annan tjejs "nödrop", men blev så småningom inte ländre besvarad och kände mej då bortsollad -igen! Vet att ingen här menar någon illa, men jag tar alltid åt mej och känner mej väldigt lätt utanför!
Det gäller även i vanliga livet, med familjen och en del vänner..
Som ni märker har jag mycket att prata om, men med vem?!

pluttan!
Känner igen i mig i mycket av det du skriver. Jag fattar inte heller vad livet vill med mig och vad värre är jag vet inte vad jag vill med livet.

Är också arbetslös, har visserligen en kandidatexamen men det hjälper föga när arbetsmarknaden ser ut som den gör.

Jag tycker att allt är meningslöst och har förlorat hoppet. Vet inte vad jag ska göra för att komma vidare med mitt liv.

Har funderat på att ringa till vårdcentralen och berätt hur jag mår. Kommer då att få träffa en läkare som skickar remiss vidare till en psykiatri avdelning. Men det fungerar olika beroende på var man bor.

Men det verkar ju inte funger att få psykisatrisk hjälp! Kolla på alla galningar som har ihjäl människor överallt på gatorna...varför skulle nån vilja hjälpa mej då som verkligen inte är så illa därann!?

Nåt som också försvårar för mej att vilja gå vidare är ju allt annat hemskt i världen! Naturkatastrofer som tsunami, antarktis som smälter, ozonskikten osv, allt blir värre, dom varnar för en stor jordbävning som kommer bli större än vad männskligheten någonsin varit med om!! VEM vill föda barn till världen som håller på att gå under, varför ska jag sätta en lite människa till världen som kommer drabbas av samma saker som jag är (liv-)rädd för?!

pluttan!
Jag har haft problem med ångest tidigare och fick hjälp genom att gå den vägen. Men som sagt det beror på var man bor, vad landstinget betalar, på vissa ställen får man knappt någon hjälp alls när man mår dåligt psykiskt utan måste söka privat.

Jag förstår precis hur du känner inför alla hemska saker som händer i världen!

Till Pluttan:

Du är definitivt inte ensam i världen om dessa känslor...
Är du intresserad av djur? Har själv en hund och tycker att det är otroligt roligt, de är såna fantastiska små varelser, trogna och alltid, alltid alltid lika glada när man kommer hem eller när man vaknar på morgonen... imorse vaknade jag vid 7.30 av att min lilla hund satt bredvid min säng och stirrade på mig oavbrutet och försökte få mig att gå upp och ägna mig åt honom.. sen fick jag en blöt slick på näsan i hans lyckoiver när han såg att jag skulle gå upp. och nu ligger han vid mina fötter och sover som han brukar när jag sitter vid datorn. har du inte tid med en hund finns det ju andra husdjur som kräver mindre tid, men jag tror att vi människor mår bra av att ha djur omkring oss!
sen kanske du skulle fundera på om du kanske måste göra nåt åt ditt förhållande för att komma ur den onda cirkel du verkar hamnat i.. kanske ta en paus eller få hjälp att prata eller nåt..
hoppsan det här blev långt... sorry

Idag är ännu en ny dag. Har lagt allt jobbigt på hyllan. Orkar inte älta och må dåligt flera dagar. Får ingen jätteuppbackning av min man och inget blir gjort här hemma. (Obs, jag måste inte, och har inte super städat och pedantiskt eller så..), så jag tar nya tag. Så här håller det på med jämna mellanrum, jag vet att det jobbiga lugnar ner sej...till nästa gång.
Min man fattar inte problemet som sagt och gör nog det han tycker funkar så det blir bra.
Lite blommor eller en kram eller två skulle ju inte skada, men han är inte mottaglig för information av det slaget!
Blä, vad jag bara låter allt vara!!

Tack för att fler ville svara, kände mej lite ensam

Jag ÄLSKAR djur och hoppar på varenda katt i området.
Har en grannkatt som jag blir kramsjuk av att bara se genom fönstret och måste ut och gosa...tyvärr är min man allergisk så vi kan inte ha en egen katt.
Har funderat på att jobba lite gratis på nåt katthemm eller liknande för att få gulla av mej men det finns inget som ligger på min sida av stan!
Blir så avundsjuk på dej och lilla vovven!!! Kan tänka mej..sååå gulligt!

Jag minns inte idag varifrån jag fick mitt dåliga humör, vad jag blev sur över riktig, skulle min man fråga skulle jag inte ha nåt att svara, mycket går ju ut över honom....

Spelar Ricky Martin - La Luna, och njuter av att jag varit så duktig och tränat precis! Ska käka sallad och kolla ett programm på tv jag vill se.
Ikväll ska min man ta med mej på bio och ut och käka... ,
Ni ser allt är redan bättre (men ändå inte............)

hej pluttan
Jag känner igen mig när jag läser din rader. När det var som jobbigast gick jag till vårdcentralen och fick hjälp. Det är verkligen värt att få gå och prata med någon. Gör det! Min ångest kommer och går värst är det innan mens.Ha kollen på det och ta upp det med läkare eller kurator, det finns tabletter mot det.

Lilla Pluttan Jag önskar att det fanns en blömbukett förutom alla gubbar och frågetecken m.m.där man svarar på inlägg Då skulle du få den av mig

Man kan ringa till psykmottagningen och be att få komma till en psykolog Det gjorde jag under en period av mitt liv när jag tyckte jag borde må bra Efter många års hemskheter började saker ordna upp sig ock ändå mådde jag pest! Det finns även privatpraktiserande psykologer som är anslutna till Försäkringskassan

Försök att varje dag göra något som känns otäckt. Det växer man av att göra. Ju längre man drar på saker desto svårare blir det. Börja t.ex.med att ringa bokhandeln och fråga efter priset på en bok - även om du inte ska köpa den osv. Så småningom kommer du aff fråga om utbildningar, kurser, skriva en annons efter en kompis att göra saker med (som är lika rädd som du)

Lyckans ost som har en man som bjuder ut dig på bio och mat. SUCK!

Kram

pluttan
det finns katter för allergiker
sibirisk katt är den bästa
det finns astmatiker som klarar att ha flera (!) sibirier hemma