För fyra år sen ca, i början av vårt förhållande var jag otrogen (två gånger (ej med samma person)). Det var en fyllegrej och betydde ingenting (en klyscha, men så är det!) Detta har jag ej berättat för någon. Nu är det dags för bröllop och jag vill inget hellre än att vi ska gifta oss. Är det fel av mig att inte berätta om otroheten? Känns inte så kul att klämma fram med det nu när bröllopsdagen närmar sig...
berätta det inte!
den enda som skulle må bättre av det är du, din blivande vill inte veta.
Jag förstår ditt dilemma, är i ungefär samma sits själv och känner att jag vill berätta sådant innan vi gifter oss men ändå är ju verkligen tidpunkten den sämsta...
Tänk om han ställer in allting...? Ve och fasa!
Nej, jag kommer nog tyvärr att lämna detta bakom oss och satsa på framtiden istället för det förflutna.
Det man inte vet om lider man inte av, finns det ju något som heter som faktiskt stämmer in en del, även om det kan vara tungt att bära för oss i detta fall.
SÅ jag skulle nog råda dig till att vara tyst och försöka glömma.
Lycka till i äktenskapet!
Kram!!
Jag tycker inte du ska berätta det. Det kan nog stjälpa mer än det hjälper. Vill du prata med någon om det så föreslår jag att du tar kontakt med en psykolog istället för din blivande. Det som är gjort är gjort och om han/hon inte anat något hittills så tror jag bara att du gör det hela värre genom att berätta om det.
Om det är så länge sedan, så tycker jag inte att du skall berätta. Det är ju då bara för att ditt samvete skall lätta lite som du vill berätta antar jag. Han kommer att må skitdåligt av det.
Jag var otrogen en gång för länge sedan mot min dåvarande kille. Hade skitdåligt samvete och bestämde mig för att berätta. Han vart så klart jätteledsen och allt vart förstört.
Om det inte betydde någonting för dig så strunta idet. Det han inte vet, mår han inte dåligt av.....gammal klycha som faktiskt stämmer.
Håller med ovanstående - berätta det inte, de som varit otrogna lider genom sitt dåliga samvete - det är ett bra straff....den som de gjort det mot borde slippa sådant lidande.
Håller med helt och hållet - om det var såpass länge sedan, och dessutom i början av förhållandet, så kan det nog göra mer skada tror jag.
Glöm det och njut av din pojkvän och av bröllopet!
Beratta det inte!
Jag (och aven nagra utav mina vaninnor!) ar i samma situation dvs. vi strulade med nagon annan i borjan av forhallandet nar man annu inte visste att han var den ratte. Vi har ofta diskuterar detta och kommit fram till att vi inte skall beratta! For min egen del sa vet jag att min fastman skulle bli sa otroligt djupt sarad att han aldrig skulle kunna forlata mig sa darfor later jag hellre det hela vara. Och som sagt var sa betydde det ju ingenting..Glom det och njut!
Nu ska jag vara kärringen mot strömmen och säga att jag inte håller med!
Det man inte vet tar man ingen skada av... Ja, jo, i vissa fall kan det nog stämma, men det beror på.
Jag vill inte ha några hemligheter i vårt förhållande, varken från min eller från hans sida. En hemlighet ligger där mellan parterna i ett förhållande och kan visst ha betydelse. Om det är nåt som har betydelse för dig innebär det kanske att beter dig på ett annat sätt. Inte medvetet, men ändå små saker som _han_ märker.
Men jag menar inte att man ska berätta bara för att lätta sitt dåliga samvete.
Men samtidigt är det ju olika vad man tycker. Det här är den överenskommelse vi har i vårt förhållande i alla fall. Jag skulle kunna förlåta otrohet (tror jag i alla fall, har tack och lov inte hamnat i den situationen) men inte att han hemlighöll det.
Det är nästan så jag måste ändra ställning och hålla med Johannapanna - i längden är det nog bäst att allt är lagt på bordet och att inte gömma lik i garderoben som växer med tiden...
Tycker att man ska ge sin nästa chansen att reagera. Men det var ju inte en så rolig tidpunkt direkt. Jag avundas dej inte 
