Tid att skiljas?

Det låter som om din man kan ha blivit "rädd" när han ser ditt nya, starkare jag och därför blir defensiv, tyst och innesluten. Jag skulle ställa mig frågan; "vill jag vara kvar i detta förhållande - med vissa förändringar - eller vill jag avsluta det?"

Ni kanske skulle kunna ha god hjälp av familjerådgivning/terapi? I alla kommuner finns det familjerådgivning att få, även kyrkan brukar erbjuda relationsrådgivning.

Att du sökte dig till den äldre mannnen ser jag inte som något konstigt alls, du är frustrerad över din situation (och han över sin) och i sådana lägen är det väldigt lätt att försöka "fixa" det hela genom att träffa någon annan som kan ge en vad det nu är man inte får i sitt eget förhållande.

Om du skiljer dig så funderar du över om du kommer hitta "den rätte". Jag tvivlar inte på att man har flera "rätte" som man kan möta i olika skeden i sitt liv. Den som man tyckte var "den rätte" när man var yngre kanske är "herr totalfel" idag.

Avslutar mina funderingar med att säga att du är stark som kommit så långt med dig själv. Du kommer hitta en lösning på detta! Det kan vara att "hitta tillbaka" till din man eller hitta en ny man men; det ordnar sig alltid.

Jag skilde mig efter många års äktenskap från min första man, efter att ha gått igenom sjukdom, med förlust av jobb som följd och andra hemska saker. Det hände väldigt mycket med mig under den här tiden och jag utvecklades så att vi växte ifrån varandra. Jag ångrar inte skilsmässan, den tänkte jag över under så lång tid, så jag vet att det var rätt av mig att gå. Om jag kom i samma situation idag, så skulle jag göra allt för att inte låta det gå så långt. Vill du leva resten av livet med din man och tycker att ert äktenskap är värt att satsa på, då tycker jag att ni ska söka hjälp. Kanske kommer det ändå att sluta med skilsmässan, men då har ni i alla fall försökt.

Jocelyn:

Du har rätt han är nog rädd för min förändring. Han visar det ibland, när han säger att jag ändå kanske inte förändrats. Men jag tror också att min förändring visar mig sådant av honom som jag inte sett innan. Jag har också förstått vad jag vill i livet och vad som är viktigt i ett förhållande. Vårt är inte starkt, och det är inte som jag vill ha det. Kommunikationen har alltid varit dålig, han drar sig undan och jag försöker till mitt yttersta att få kontakt, men det tjänar inget till. Dessutom sårar han mig ofta. Som idag när han sa att "kanske blir det jag som lämnar dig först" jag svarade då "det tror jag inte, tror inte någon lämnar mig". Då sa han: "men det är ju inte första gången". Det är ofta sånt händer, det är ofta han beter sig illa mot mig och det skadar mig. Jag blir arg eller ledsen. Jag tycker nästan att det blivit mer och mer såhär på sista tiden. Han gör mig illa genom något han säger eller genom att bete sig på ett sätt som förnedrar mig. Och jag är trött på det. Jag förtjänar inte det. Det här är inte vad jag vill ha. Och han är inte villig att söka hjälp, jag har frågat honom men det går han inte med på. När jag beter mig tuffare emot honom och undviker honom mer och knappt bryr mig om honom, det är då han skiftar och börjar ge mig mer uppmärksamhet. Men jag vill inte ha det såhär längre.. Livet kan vara underbart det behöver inte vara ett helvete.

Det är märkligt men jag tycker mig ha sett detta möster hos flera killar: när de blir kontronterade med något som deras partner tycker är VIKTIGT så drar de sig undan eller vänder på steken och säger "det är ditt fel" eller bara är direkt sura, otrevliga etc.

Man kan ju bara spekulera men jag tror det är ett slags självförsvar (inte så trevligt sådant) som de kanske går in i mot bättre vetande. Killen kanske helst av allt vill ha en lösning men det där sura tillbakadragandet ligger så mkt närmre tillhands...

Det känns ju konstigt att behöva avsluta en relation pga att partnern vägrar prata!?! Vem gör hellre slut än tar tag i problem? (så tänker jag, och så tänker nog många andra). Att killen kontrar med "jag lämnar dig först" är ett slags löjlig dagisnivå men tyvärr ganska vanligt. Detta kan inte ha någon annan grund än rädsla. De får panik när du säger att du vill lämna och måste snabbt "vinna" genom att säga att de ska gå först.

Fråga så rakt som det går om han kan tänka sig ett besök med en relationsrådgivare/familjeterapeut. Kan han inte det så ...ja då vet jag inte vad som finns kvar att göra.

(Fotnot; Mina funderingar är inte applicerbara på alla par, killa eller tjejer. Jag vill absolut inte pressa någon eller göra någon ledsen. Kan tillägga att jag studerat en hel del psykologi, är INTE psykolog eller liknande.)