Hur vet man att han är rätt?

Kan man föreslå den radikala idén att inte flytta ihop ännu? Du kanske behöver lite mer tid för att känna efter om det verkligen är rätt. Sedan kan man ju ta det hela i lite långsamma steg...först flytta ihop och se hur det fungerar och sedan börja tänka på eventuell förlovning och äktenskap.

Vad gäller detta med skilda intressen; man måste inte dela allt för att relationen ska fungera! Du kan fortsätta dansa, bada osv. Någon gång kanske din kille kan följa med på någon danskväll/kurs eller liknande eller hänga på till badet? Du kanske kan prova på något intresse han har (du skrev inget om dem). Det går inte att tvinga på någon ett intresse som den avskyr, men man ska heller inte behöva ge upp allt man själv tycker är roligt.

Hoppas att du kan sänka kraven på att allt måste "klaffa" och kanske vänta lite med framtidsplanerna.

När jag träffade min blivande så känndes det helt rätt från början- hade kunnat gifta mig bums!!

Men visst han har inte allt som jag kanske önskar hos en man men vem har 100% av det man önskar!!För mig är han bäst..

Att man kanske inte gillar helt samma saker som om du gillar att bada på sommaren , bada tillsammans med någon kompis eller så , han måste väl inte med??

Vill du dansa så hör om han vill gå på danskurs med dig annars får du helt enkelt gå ut o dansa med några vänner el så!

Jag gillar att bada o sola min blivande ej, jag badar med kompisar...

Han älskar att dyka (är även instuktör) o jag vill inte lära mig dyka. Så han dyker med kompisar här i Sverige o åker ibland utomlands med kompisar o dyker. Helt ok tycker jag.

Jag gillar att ibland åka på spa, han är inte ett dugg intresserad- så jag åker med någon kompis. Helt ok tycker jag o han!!

Vi har mycket aktiviteter o intressen som vi inte gör tillsammans men har även gemensamma intressen som hundar där vi hjälps åt att träna dem o tävlar.

Med andra ord man behöver inte göra allt tillsammans!
Är ju kul att komma hem o berätta om sin trevliga spa resa o kul att höra han berätta om sin dykning på Malta tex.

När du har träffat den rätta så känns det i hela kroppen! Jag träffade min man för 10 år sedan och jag känner fortfarande värme i kroppen både när jag ser och tänker på honom. Jag blir glad av att höra hans röst och jag älskar när han tar på mig!

Att beskriva hur man vet att det är rätt är svårt men det viktiga att komma ihåg är att det är bara du som vet om han är rätt för dig! Stanna inte kvar bara för att andra tycker att han är en snäll kille om du inte tycker att det känns bra! Lita på din magkänsla!

Hej!

Jag känner spontant att om du ens tänker de här tankarna är det inte rätt.
Oj, vad hårt det lät..

Klart det kan vara en svacka eller nåt, men på ditt inlägg låter du väldigt uppgiven. Tror ni skulle behöva ta ett rejält snack om vad ni båda vill.

Håller dock med föregående talare om att man inte behöver göra allt tillsammans, det är till och med bra att ha skilda intressen. Blir lätt att man kväver varandra annars.

På frågan hur man vet om man hittat rätt, tror jag svaret är, det klassiska, det bara vet man.
Så är det för mig, jag har också alltid undrat. Men nu vet jag. Och den här killen släpper jag aldrig, han är min för alltid!

Men det är ju det som är...

Han har inga direkta intressen. Han har inga talanger, inga sporter. Han gör ingenting. Han jobbar, plugga, omgås med vänner, men han har inga intressen som att skapa något som musik, eller träna något som fotboll, eller göra något som bada, dansa, skriva.

Och jag känner att jag trivs med honom och älskar honom samtidigt som jag ibland känner mig kvävd. Jag är så vilsen! Jag vill vara kvar hos honom samtidigt som jag inte vill det, han är omtänksam, förstående, rolig, trevlig, sexig, allt, men samtidigt saknar han så mycket som jag önskar i en partner.

Åh, jag vet helt enkelt inte...

Kickit, nu kommer jag att lata hard, men jag ger bara MIN synvinkel.

Tyvarr sa tror jag INTE att han ar ratt for dig, och att du kommer att bli lycklig i det langa loppet med honom. En man kan vara sexig, snall, intelligent, forstaende och sa vidare men det innebar INTE att man automatiskt maste bli kar och dela resten av sitt liv med just denna person. Ibland sa funkar man inte ihop just pa det plan du sager, att han inte har nagra intressen. Jag utlaser mellan raderna av dina inlagg att det inte ar nagot egentligt problem med att han inte har samma hobbies som just DIG, utan att han inte har nagra hobbies OVERHUVUDTAGET och inte har den passion och glod du ar ute efter egentligen. Med passion och glod menar jag inte det sexuella utan det har med att han BRINNER for nagot. Att han vill upptacka, uppleva nya saker och sa vidare. Visst kan du uppleva och upptacka saker utan honom, men det blir en san nivaskillnad till slut om ni knappt kan gora NAGOT tillsammans eftersom DU VET att han inte ar intresserad, sa du blir den med manga erfarenheter i bagaget medan han trivs utmarkt med att bara sitta hemma och traffa vanner. Jag tror inte att du ar, eller nagonsin kommer att vara redo for detta eftersom du inte verkar vara en som bara sitter hemma och haller hand och ar nojd med det for resten av livet.

Du MASTE borja se varningssignalerna och tanka igenom detta, ar det battre att du isafall gor slut eller tar ett uppehall (eller helt enkelt bara skippar att flytta ihop for att fa mer tid pa dig att bestamma dig) NU eller sedan, om en fem ar bara for att 'han ar sa snall, man KAN bara inte gora slut med honom' och du sedan inser att ni tva ar sa OTROLIGT olika, FOR olika?

Och vet du - du kan kanske aldrig hitta en BATTRE kille an honom, men du kan definitivt hitta en LIKA BRA kille som aven HAR SAMMA PASSION SOM DU.

Och nej, det 'ar inte som det ar' - du kan fortfarande gora nagot at saken. Till skillnad fran vad du kan sen, nar ni har 3 barn ihop (ja da gar det ocksa forstas, men det kanske ar smartare att gora nagot at saken INNAN).

NOJ DIG INTE! Du fortjanar battre an att bara NOJA sig!

Åh, det känns så tungt att du säger det. Men det är bra. Jag vet inte. Samtidigt som han inte har några direkta intressen vill han ju upptäcka saker, han går gärna ut och äter middag eller promenerar eller gör saker med mig. Vi ska börja träna tillsammans och han har varit med mig på danskurser. Det jag känner är väl snarare hans sätt, och att det oftast är jag som kommer med idéer att GÖRA något.

Dessutom har han börjat ta efter mig. Anledningen till att han inte lever så fullt är pga dåliga vanor tror jag, har nog lite med hans uppväxt att göra. När vi var på semester senast badade han med mig, anledningen till att han inte badat så är att han har komplex för hur hans jävla hår ser ut när det är blött. Men jag har kämpat med att få honom att släppa det och det gjorde han där, vi snorklade tillsammans och dök. Och det gav väldigt mycket.

Så det kommer så sakterliga, han börjar bli annorlunda, börja plocka fram det han har inombords. Jag är sådan att jag tror att alla har det, elden inom sig, men att få utnyttjar den pga fel inställning från början. Jag tror och hoppas att han en dag ska ha båda egenskaperna, både intellektuellt som fysiskt.

Men jag flyttar inte ihop med honom i sådana fall. Jag väntar och ser. Tar tag i saker och ting som att börja träna, nästa sommar tvinga med honom ut på havet så att han får upptäcka hur jag ser på sommaren och hur man njuter bäst av den.

Han tycker om att fiska. Där har vi ett fritidsintresse.

Så med andra ord är han ingen soffpotatis, men däremot fick vi en så pressad, tvingad start att den känslan finns kvar inom mig. Jag kanske borde ta lite avstånd från honom för att sedan träffa honom igen och se vad jag känner då?

Du får ta med honom till ett ställe där du kan bada och han kan fiska...

Nä, seriöst. Sånt där är alltid så svårt. Jag var tillsammans med en jätterar kille ett tag, men var tvungen att göra slut, för jag var inte nöjd. I det fallet funkade inte 6:et särskilt bra, vilket jag tyckte var viktigt. Men det var inte bara det. Det kändes tungt, för jag visste ju att han var en jättebra kille. Men kort därefter så träffade jag min man, och han är långt ifrån perfekt, men det kändes så himla rätt. Visst finns det egenskaper som han inte har, som jag kanske skulle vilja att han hade. Men han kompenserar det genom att ha så många andra sidor som är viktiga för mig och kompletterar mig på ett bra sätt.

Det jag vill säga är att man inte ska stirra sig blind på sin "kravlista", för det kommer aldrig finnas någon som uppfyller allt det man har på en sån. Men känner man glädje och lycka när man är med den personen, om man känner sig nöjd och stolt över honom, då tror jag det är rätt. Har man inte dessa känslor, utan bara tycker att han är ju en bra kille som man gillar som en vän, då kanske det inte är rätt... Till slut är det ju bara du som kan avgöra det här...

Kickit, det är ju bra att han försöker tycker jag, det verkar ju gå åt rätt håll.

MEN lyssna på dig själv, i slutändan är det ju bara DU som vet om han räcker till ÅT DIG som person. Jag tycker inte att man har 'orimliga krav' eller så om man känner att det inte funkar med en kille som folk tycker är perfekt (och är perfekt kanske). Det ar en helfel känsla att känna att man BORDE ju känna si och så för denna kille bara för att han är klassad som 'perfekt'.

Nja, jag attraheras nog allmänt över att jag älskar honom. Man måste ju inte ha tvättbräda och stora armmuskler bara för att vara älskad. För mig låter det som att du är väldigt ytlig, det är lätt att vara attraherad av någon man älskar. Jag är inte så vältränad själv, inte fet eller så heller, men jag skulle nog bli grymt illa berörd om min sambo säger att han inte är attraderad av mig bara för att jag inte är slim.

Tänk på att man älskar en person för dess insida!

Tack Tant Pernilla! Och sexet med min kille är det bästa jag haft hittills :) vi är väldigt duktiga på att prata om det och komma överens om vad vi vill ha.

Frances, du har rätt, det är dumt av mig att fråga andra vad jag ska göra när det egentligen bara är jag som vet. Men ibladn är det svårt, ibland vet man inte och måste liksom rådfråga lite :) ingen är perfekt, och det är som Tant Nilla sa, man får inte stirra sig blind på sin kravlista. Men vissa saker är viktiga, och jag tänker prata med honom ikväll då jag vet vad det är; han måste hjälpa mig att aktivera oss. Han måste komma med egna idéer på saker att göra, jag är alltid den som föreslår och han som bara hänger med. Han får börja använda sina små grå till något vettigt, inte bara att utvecklas intellektuellt. För att kunna utvecklas intellektuellt måste man ge syre och upplevelser till hjärnan! :D

Trancequeen, där kom den meningen som jag har väntat på.

Och jag säger såhär: självklart älskar jag honom för den han är.

Det är en annan sak att ta hand om sin kropp. Han är näst intill sjukligt smal och mår inte bra, och har själv som inställning att träna men tar aldrig tag i det. Jag blir frustrerad på människor som inte tar tag i sina drömmar, därför puschar jag honom. Och att göra sig fin för varandra har aldrig varit fel. Dessutom, attraktionen sitter även i utseendet. Det gör ont i mig att ta i honom eller se honom när han är så mager och så liten, han är lika liten som jag. Som en kvinna. Jag blir nästan obehaglig till mods och har svårt för att tända på honom vissa gånger. Så ska det inte vara, varken för honom eller för mig. När han tränar går han upp i vikt och mår bra.

Så, med andra ord, jag älskar honom för den han är, tänder på honom för den han är, men attraheras också av hans yttre och det är minst lika viktigt. Enligt mig. Jag tänker också börja träna för sjutton :) det är ju en sak och sitta och klaga på sin partner utan att göra något åt sig själv, men vi ska börja gemensamt. Jag ser det hela som något positivt hela vägen.

Jag tycker ändå att det låter som om det är ett förhållande som det är värt att satsa på!

Vad gör det om det är du som tar initiativet till aktiviteter så länge som han hänger på, tycker att det är kul och inte säger "näää, jag vill sitta i soffan och såsa" varje gång. (Nångång får man tycka så, förstås.)

Kan inte du lära dig mer om fiske? (Om du nu inte redan är en hejare på det.) Då visar du ju att du är intresserad av något han gillar, ni kommer ut i naturen och får röra lite på er utan att gå på gym, och på somrarna kan du ju passa på att bada också. (Som jag föreslog lite skämtsamt förut.)

Jag tror att det kan bli bra, bara du kan se förbi det sättet ni träffades på. Det behöver ju inte vara dåligt bara för att det var "uppgjort". Jag sammanförde två av mina vänner och de har snart varit gifra i tio år (och har varit tillsammans i 13 år, tror jag...) Själv träffade jag min man på nätet...

Jo då, jag kan fiska och var med sist när hans farfar och han skulle ut på riktig fisketur nere i Åleskutan eller vad det nu heter, i Skåne. Jättekul! Men sådan är jag, jag tycker allt är kul som är nytt och spännande och som jag klarar av :) men han är lite mjäkigare och det känns aldrig kul att vara den som ständigt kommer med idéer och får släpa med sig killen i fråga. Då kan han likagärna sitta där hemma på sitt arsel då, så sticker jag ut och lever livet. Och så ska det ju heller inte vara. Därför vill jag att vi möts halva vägen var, det här är viktigt för mig så han borde ta mig på allvar. Fortsätter det här förhållandet som det gjort hitills blir jag ju tvungen att göra något drastiskt.

Visst låter det fint att säga att utseendet inte spelar någon roll, och visst jag kan väl tro dig Trancequeen att det inte spelar någon som helst roll för dig och du skulle känna dig attraherad av din man även om han gick upp 100 kg eller gick ned till 50 men så är det inte i DE FLESTA FALL.

Visst kalla det ytlighet om du vill, men det är inte självvalt isåfall. Om man inte tänder på 150kilos (eller 50-kilos) män så gör man inte det och det - självklart trollar personligheter bort skavanker men sådant trollas liksom inte bort, utan måste jobbas bort. Det är inte friskt att vara för smal eller för tjock (hennes kille är ju för smal som hon säger, nästan sjukligt).

SJÄLVKLART älskar man en annan människa för deras insidor, men ATTRAKTIONEN sitter mycket i utseendet också!

Yeah baby, yeah! ;)