Bilder från vårt bröllop

Lapinette - förstår vad DU menar. På flera sätt. Jag skulle själv ha svårt för att köpa en begagnad brudklänning. Men du - jag provade den precis, första gången efter bröllopet. Och den sitter HELT perfekt trots att jag gått upp ett par kilo. Bestämde mig helt enkelt för att klippa av den och göra den kort och funky. Med ett par bruna skinnstövlar och några coola smycken, och såklart skärpet kortat, blir det världens schysstaste partyklänning. Känns fint om man kan ge den ett andra liv. Vad tror du om detta? Vill supergärna höra din åsikt. Som du hör är jag lite velig.

(Med andra ord: När jag säger att jag "bestämde mig" så är det en sanning med modifikation. Skulle snarare säga att jag "allvarligt överväger"...).

Apropå att vara "tjaskig" mot sin mamma: Jag tänkte be MIN mamma att klippa sönder klänningen! Snacka om att låta nån annan göra the dirty work ;)

Jag är inte jättesentimental när det gäller att behålla prylar (som du). Din klänning hör ihop med en av de viktigaste dagarna i ditt liv, ingenting som händer sen kan förändra detta. Bilderna finns kvar, och minnena. Vad som sen händer med klänningen är en annan sak, eller hur..?

Alltså jag menar att precis som du är jag inte så sentimental.

Lapinette, hur går det förresten med din klänning? Är den under konstruktion ;) ? Har sparat länken till "din" designer, verkligen makalöst vackra saker. Hon var helt okänd för mig.

Kram, G

Oj, snacka om seriemail. Såg inte ditt långa Mariefredsmail förrän nu!
Håller helt med dig när det gäller kyrkor. Ett litet skrymsle av mig har en fascination för gotiska saker (och då menar jag verkligen LITET!). Det mörka kan helt enkelt vara respektingivande och högtidligt. Men när jag gifte mig kändes det mest läskigt faktiskt. Som att Gud minsann visste att vi inte var sådär rena och oskuldsfulla som vi försökte ge sken av. Att vi höll varann i handen under ceremonin berodde inte bara på kärlek utan på att vi kände oss som Hans och Greta eller nåt. Märkligt det här med gudsuppfattningen. Jag har liksom alltid känslan av att det finns flera gudar, en protestantisk, ljus och mild som man tillber genom att klä sig i brodyrklänning och sjunga den blomstertid. Och så den andra, katolska, som man hedrar genom att skämmas över att man är så köttslig. En kul grej är att mina föräldrar konverterat till den svenska kyrkan (de är födda i östeuropa och katoliker från början).
Vad tror din pappa i Tokyo på? Pratar du japanska förresten? Har bara varit i Tokyo en gång, när jag var 19. Det är en vääääldigt annorlunda kultur, känns det som. Vad har du för erfarenheter?

Nu är den kort - och ännu finare! Mamma ska sy på nederkanten och så ska jag byta till ett smalare skärp i nån kul färg (blågrön?)
Shanghai, håll i hatten!

Kram, KaosG

Funderar på att döpa om den här tråden till "Gemmas inre monolog". Undrar hur stort intresset skulle vara ;) ?

Puss!

Lapnette, skulle du ha spetsen till din klänning? Jag skulle med glädje skänka den till dig om du tror att det räcker. Den är nämligen sydd i ganska många våder som inte är så breda. I gengäld är den lätt att lappa ihop. Hur som helst skulle det kännas som en stor ära om min klänning fick hjälpa till och skänka glädje på ännu ett bröllop (cheesy, jag vet, men alldeles sant).
Jag tar för säkerhets skull med det överblivna tyget i bagaget nu när jag åker tillbaka till Stockholm (om exakt 30 min!), så har du i alla fall möjlighet att ta en titt när du kommit tillbaka till Sverige (om du vill). Men som sagt, mycket osäkert om det räcker till liv + nedhängande delar.

Läste med förtjusning dina religiösa / japanska ord, måste tyvärr rusa till flyget nu. Kram, G