Ätstörningar

Hej, jag har haft!

Så jag diskuterar gärna med dig och försöker stötta. Vet din familj något? Vad är det för sorts ätstörning du haft?

HAR menar jag

Du är inte ensam... Det är något jag kämpat med sedan tonåren. Just nu är jag "frisk" men det är lätt att falla tillbaka... Som att vara nykter alkoholist. Har både svält mig och hetsätit. Slutade ganska nyligen med mitt tröstätande/hetsätande som började för ca 3-4år sedan när jag blev deprimerad. Gått upp 30kilo pga det... :(

Hej!
Jag har blivit diagnoserad anorexia. Och min familj vet om det. Tyvärr så är det väl så som med alkoholism att man själv är väl den som sist fattar något... Sambon har tjatat i flera år på mig att jag är sjuk men jag har bara viftat bort honom. Min mamma och mormor berättade jag sanningen för i februari 2005. Hon hade naturligtvis sett att jag blivit smalare men trodde att jag åt ordentligt och att viktminskningen berodde på att jag har panikångest lite då och då och kan då inte få mig något.
Jag har varit på första besök på ätstörnings enheten i stockholm..(Serafen)och ska dit på måndag 13feb igen och sen är det bara att vänta på om jag ska få behandlig eller inte.

Hur levde ni när ni hade det?

Mina dagar går åt att väga mig och att ständigt ha ångest över vikten. Det är just vikten som är problemet i min värld. När jag väger "bra" kan jag äta vad som helst. Är inte rädd för fettet i en pizza utan kan äta det om jag anser att jag väger tillräckligt lite för att vara värd det. Krångligt? Men som idag så tycker jag att jag väger för mycket så idag har jag ätit 2 skivor hårdbröd, kaffe och en tallrik lättfil. Samtidigt som jag springer och väger mig flera gånger i halvtimmen.

Tack så mycket för att ni svarade....
Kram en ledsen "hjärtegull"

Usch vad jobbigt! Hoppas att du får hjälp.. *håller tummen*

Hur mycket väger du och hur lång är du?

Hur jag levde? Mja, i början hade jag anorexia och hetstränade. Tränade 2 pass om dagen 7 dagar i veckan typ, och åt absolut ingenting (en skiva bröd och ett äpple på sin höjd). Min kropp är lite trixig dock, den VILL inte gå ner i vikt på detta sätt så jag gick aldrig ned jättemycket. Såhär levde jag i ungefär ett halvår, sen kom jag på att man kunde äta mat och sen spy upp det, då FÅR jag ju äta! Gud vilken befrielse.

Här var jag faktiskt LYCKLIG ett tag, jag fick äta men kunde hålla mig smal! *suck*. Höll på såhär i något år. Jag mådde verkligen inte riktigt dåligt när jag hade bulimi, eftersom jag ju FICK äta.

Jag är 161cm lång och väger ca 46. Så jag är inte så speciellt underviktig.

Men jag har även problem med sköldkörteln och har haft det i flera år utan att veta om det. (Fick reda på det i aug) och sköldkörteln styr ämnesomsättningen och i mitt fall så har/hade jag ingen funktion alls så att det jag åt gjorde jag inte av med.. vilket förklarar varför jag inte har gått ner så mycket.
Läkaren bara skakade på huvudet åt mig för i normala fall så är personer med den här typen väldigt överviktiga pga att de inte gör av med de det äter. Och en underproduktion av sköldkörteln ökar desstutom hungern. Men jag trodde att min hunger berodde på att jag inte åt.

Jag har aldrig kräks eller hetsätit. Har försökt stoppa fingrarna i halsen vid ett flertal tillfällen men jag får aldrig upp något. Träning är inte heller något jag har pysslat med... någonsin faktiskt. Skulle vilja för då skulle det kännas bättre att unna sig lite mat imellan åt.

Hur mycket väger du och hur lång är du?
Hur länge har du varit sjuk?

Det är svårt att säga hur länge jag har varit sjuk för tankarna har funnits där sen 14-15 års ålder. Fyller 26 i mars. Men då bodde man ju fortfarande hemma så det fanns ju ingen sportsmössa att man kunde struta i att äta. Men jag flyttade hemifrån 2002 i januari och då börjad jag direkt med att äta viktväktar mat i hopp om att gå ner.. men gick endast ner 0,5kg på två månader trots väldigt reducerad kost. Efteråt har jag fattat att mitt bmi var bra och därför så gick jag inte ner. Då vägde jag 53 kg.

Har vägt som minst 44kg.
Sköt om dig.. kram

Jag är inte sjuk längre utan jag var sjuk mellan jag var 19 till 21 ungefär. Jag är 22 nu. Tankarna började i 18 års åldern.

Jag är 171 lång och väger 55-56 nu, men vägde 52-53 då jag var sjuk (jag vet, ingen stor skillnad alls - men på mig är det verkligen en stor grej då jag har rätt stor benstomme som väger). Innan jag började banta och allt var min trivselvikt runt 60 kilo. Jag tycks kunna äta nästan vadsomhelst nu utan att gå upp i vikt, jag har nog förstört min ämnesomsättning...

Jag har också problem med sköldkörteln, jag gick hos läkare varje halvår när jag var yngre! Men jag kommer inte ihåg vilket av dem jag hade, om det är det felet att man går upp eller går ner i vikt. Jag tror dock upp, som du!

Jag vet att det är helt onödigt för mig att säga för du lyssnar inte ändå ;) Men du är verkligen inte tjock, du är jätte, jättesmal. 46 kilo är sjukt lite! Och det är inget peptalk från mig utan jag tycker det är hemskt och att du behöver gå upp i vikt! Lättare sagt än gjort, jag vet. Jag hoppas att du kan bli hjälpt på Serafen, jag har hört mycket bra om dem (känner en tjej som gått där och blivit frisk, hon var mycket mer illa däran än mig)

Kram på dig :)

Frances
Om vikten man tappar/går upp syns mycket eller ej har inte med benstommen att göra. Dessutom så skiljer det inte mer än ett par kilon på en kraftig benstomme och en nätt benstomme. Benstommen gör mycket mindre skillnad än folk tror.

Sedan har du knappast förstört din ämnesomsättning om du kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt, tvärtom så har du en grymt bra ämnesomsättning.

När man har sköldkörtelproblem och ökar i vikt pga det så får man en medicin som heter levaxin, åt du inte det som ung så hade du nog inga större problem med att sköldkörteln gjorde att du ökade i vikt.

46kilo är smalt men absolut inte extremt lite. Det var vad jag vägde när jag gick i skolan.. Min mamma vägde dock 39kilo när hon var ung och det är extremt lite.

Oj, jag tycker det är väldigt lite! Inte om man inte gör något och väger så, men när man svälter sig själv!

men då är det konstigt, då fattar jag inte varför jag inte gick ner mer än de 7-8kg jag faktiskt gick ner. Jag åt alltså nästan ingenting på länge, och tränade som en galning. Trodde att det berodde på min rätt kraftiga benstomme, men om det inte är det så vet jag inte vad det är ;)

Vad jag menade med förstöra ämnesomsättningen är nog att det inte är normalt at kunna äta som jag gör på de tider jag gör utan att gå upp nåt, många som haft ätstörningar går inte upp i vikt ett gram hur mycket de än äter...

Frances
Om man äter så lite som du gjorde så hamnar kroppen i svältläge. Man förbränner väldigt lite då och den sjuka sanningen är att du säkert kunde gått ner mer om du ätit mer. Visst låter det sjukt, men så är det. Det där med vikt och förbränning är förbryllande och så väldigt individuellt.

Kan säga att jag är sååå avundsjuk på att du kan äta utan att gå upp i vikt! ;) haha...

Kan inte uttala mig om det där om att de som haft ätstörningar ofta kan äta vad de vill utan att gå upp i vikt...

För mig har det inte varit så i alla fall.

Även jag är anorektiker...
Ett helvete på jorden....

Det som gör att jag känner mig tjock är att jag är väldigt otränad och som så många andra kvinnor på denna jord är partiet från naveln och neråt ett känsligt område. Det är där allt sätter sig om jag går upp och hur sexig känner man sig med en putmage som får kläderna att sitta som på en gravid.

Jag var fastare i kroppen när jag vägde 52-53 än vad jag är idag och svaret på varför det är så är enkelt. Jag har helt enkelt brutit ner musklerna pga av för lite mat och att jag inte har haft ork att röra på mig och då är det inte träning jag menar utan att jag har stannat hemma istället för att följa med på olika saker.

Jag äter levaxin o går på kontroller lite då och då.

Jag har också hört bra saker om serafen och jag vill inget annat än att bli friskt. Men jag är också väldigt rädd för hur jag ska må på vägen. Jag menar om man får ångest och panik för 1kg vad får man inte då när man är under behandling. Men jag försöker resonera så att jag är inte den första som mår dåligt och de har erfarenhet av de här känslorna och kan hjälpa mig att hantera dem på ett bra sätt men lätt blir det nog inte. Fattar bara inte hur jag kan ha varit så otroligt korkad och satt mig själv i den här situationen.

Vill bara nska dig lycka till med behandligen. Jag vet hur det ar att vara i din situation och den syn du har pa din kropp (putmage tex) ar formodligen valdigt snevriden. Jag tyckte att jag hade fettvalkar nar jag var som smalast. Nu var jag inte jatteanorektisk men jag vagde som minst 51 kg till mina 172cm och det sag inte sunt ut har jag forstatt nu efterat nar jag ser kort och klader fran den tiden. Jag blev frisk av min uppmuntrande m2b. Vi traffades nar jag var som smalast men sa blir fort jag gick upp minsta lilla i vikt sa kande jag att han arligt och uppriktigt blev glad och tyckte om mig mer.. sen kommer val viktfixeringen aldrig att ga over men den halls i schack i alla fall. Hoppas att du snart mar battre. Kram Å

Hej tjejer har precis läst på en annan tråd om sockerberoende och det är jag! jag kan inte äta mycket mat å går jag upp i vikt eftersom jag forfarande äter mycket godis trots att jag blir mätt av maten...går jag upp i vikt får jag panik, så nu har jag i snart 7års tid spytt upp mat och godis m.m på kvällarna, ibland varje kväll och ibland mer sällan. Vet inte hur jag ska få slut på det här helvetet och jag ska gifta mig i sommar därefter vill jag ha barn, tänk om jag inte kan bli gravid???? vad ska jag göra?