Övernaturliga händelser...

För några år sedan, i samband med att min farfar gick bort hände en sak som satt sig fast i mitt medvetande...

Dagen då han gick bort var en lördag och jag hade ett stråkläger (är fiollärare) just den dagen.

Redan på morgonen kände jag en (svårt att förklara) märklig, "gnagande" oroskänsla i mig.
Allteftersom dagen fortskredd blev denna känsla allt starkare och jag kände också att jag bara måste ringa hem! Detta "ring pappa", "ring pappa" malde på...

Eftersom jag ju höll på att undervisa och hålla i spellägret, så hade jag inte möjlighet att "komma ifrån" och ringa förrän på eftermiddagen, när lägret var över...

När jag väl ringde, så fort jag kunde efter lägret, så fick jag beskedet att farfar dött och att pappa och hans två systrar och min farmor var där.

Mamma hade stannat hemma och väntat ifall jag skulle ringa och hon och jag körde sedan direkt till vårdhemmet.

Min väninna (som är lite smått "synsk" av sig) hade en period då hon var jätteledsen efter att hennes kille gjort slut.
Hon och jag tycks på något sätt ha lite av "tankekontakt"...
Jag visste inte exakt vad som stod på, men jag kände att jag bara måste ringa upp henne och kolla läget!
När jag ringde var hon i "upplösningstillstånd". Bara grät och grät och babblade om att hon inte orkade leva längre osv... Hon mådde riktigt dåligt!
Hon hade velat ringa mig, men hade inte orkat ta sig fram till telefonen...

En del andra gånger har vi tänkt ringa till varandra samtidigt...
"Skulle just lyfta telefonluren..."

Vet ju inte vad (eller om ) detta kan tyda på, men det känns som om jag på något sätt fått "kontakt" med något som går utanför det vanliga, "förklarliga"...

Puffar lite!

Oj, vad intressant allt ni skriver!!!

Att kommunicera tankemässigt med djur tycker jag låter mycket intressant! Tror absolut att det är så att vissa människor har denna underbara förmåga!

Min katt kände nog på sig när hon skulle dö, för hon vek inte från min sida den sista helgen av sitt liv! Fäljde mig vart jag gick och låg hos mig i sängen hela tiden!
Jag pluggade i en annan stad och var bara hemma tillfälligt på novemberlov.
Tisdagen efter lovet (då jag var åter på min studieort) fick hon avlivas. Hon var mycket sjuk i cancer...

Jag blir alltmer "säker" på att det finns en "annan dimension" någonstans!
Som vi inte riktigt förstår oss på riktigt!

En kompis bodde som barn i ett hus där märkliga ting hände...
T.ex. så kunde hon sitta uppe på sitt rum och leka tillsammans med en kompis.
Plötsligt så började golvlampan röra sig från den ena sidan av rummet till den andra... De såg hur ljuskäglan flyttade sig...
De försökte ju att flytta den till utgångsläget, men det flyttade på sig åter och igen...
Båda flickorna såg och upplevde samma sak och "konstaterade" att det ju var mycket "irriterande" att lampan gjorde så!
På något sätt accepterade de det då i barnaålder. Vet inte riktigt hur mycket de funderade på orsaken då, men de tyckte ju det var märkligt i alla fall!

Nu i vuxen ålder kom jag indirekt i kontakt med (genom en annan väninna) en tjej som nu bor i ovan nämnda hus.
Denna tjej hade ju märkt att det var "någonting" med detta hus!
Hon kände olust och viss rädsla i vissa rum - speciellt nere i källaren...
Hennes barn vågade inte gå ner där (de är små) och var allmänt oroliga och småkinkiga i just vissa rum och källaren...

Jag frågade en gång den förstnämnda tjejen som växte upp i det huset om hon märkt "något speciellt" under sin uppväxttid.
Det var då hon berättade det här om lampan.
Hon hade även varit med om att hennes barbiedockor hade andra kläder på sig och låg på helt andra ställen än där hon lämnat dem... Detta trots att ingen annan än hon lekt med dem...

Hon hade aldrig berättat om sina "upplevelser" för sina föräldrar, då hon ju trodde att de bara skulle avfärda henne som inbillsk och "knepig" i skallen..

Tjejen som bor i huset nu har fått ta dit "andeutdrivare" av något slag för att få det lugnare i huset...
Jag vet dock inte hur det är nu idag. Detta var för några år sedan.
(Men jag blev ju nu sugen på att fråga om det igen! )

Oj - Blev långt, detta!

Min svägerska pratade som liten, liten flicka ofta om att "hitta sin kyrka".
Då de var iväg någonstans med henne (resor och utflykter t.ex) kunde hon hålla på att "tjata" om "sin kyrka" och att hon ville in och titta i kyrkor de passerade förbi...

Hon hittade aldrig "sin kyrka" (vad jag vet) och det här "bleknade bort" efter hand som hon blev äldre.

Förmodligen uppmuntrades hennes letande inte heller speciellt mycket.

Jag tror att många små barn har en sorts "förmåga" då de föds.
Samhället är ju oftast tyvärr inte "för" sådant här och dessa "förmågor" uppmuntras ju inte, precis...

Synd att så många "förtränger" och "slår bort" detta sedan när de blir äldre!

Bara det som kanske vanligtvis kallas för "intuition" eller "sjätte sinne" i vardagslag är att folk egentligen har någon slags "förmåga" att se, höra, lukta och på andra sätt förnimma den här mera okända dimensionen/världen...

Carma!

Jag tror också på reinkarnation och liv innan och efter "döden"!
Finns så många "bevis" på detta...
Så många som upplevt liknande saker och fått kontakt med avlidna släktingar och vänner!

Dina upplevelser låter ju som helt "solklara bevis", tycker jag!

Så underbart att denna skyddsängel räddade både din mamma och cyklisten!

Och att din far kontaktade dig och dina systrar är ju också helt underbart fint!

Han finns ju där och vakar över er nu - helt säkert!
Skönt att han finns där och ger dig/er råd och stöd i vardagen!

Är ju ganska vanligt att andarna "ger sig till känna" rent "fysiskt" genom att höras, kännas eller synas!
Har själv inte "sett" något (än i alla fall). Vet inte hur jag skulle "reagera" på det...

En gång provade jag och min väninna "anden i glaset" (Vet att detta inte är så bra...Gjorde det bara några gånger och har inte gjort det på länge nu).

Jag saknar fortfarande min lilla katt, som vi fick avliva för ca 10-12 år sedan.
Vi frågade "anden" om min katt och om vi kunde "få kontakt" med henne.

Efter ett tag så blev bokstäverna till något som "maaoou" och "lilemuisen" (Min katt hette Lillemiss)...
Gissa om vi blev "paffa"...

Vet inte om jag tror på det här med "anden i glaset"...
Men det var genom detta som jag uppmanades att lämna mitt ex. Mådde mycket, mycket dåligt i det förhållandet.
Jag uppmanades lämna exet och i stället satsa på en annan man som fanns i mitt liv.

Denne andre man är nu min make! Vi gifte oss 23 juli 2005!
Jag är nu helt underbart lycklig i mitt liv!
Alla bitar har liksom äntligen "fallit på plats" och jag har "hittat hem"!!

_Cinderella_!

Inte lätt att veta! Kanke kommer du att få kontakt med honom på något sätt längre fram!

Han kanske inte är "redo" ännu ens själv att kontakta dig!

När tiden "är mogen" så löser det sig säkert!

_Cinderella_!

Helt klart intressant det där med "husspöket" och förklädet!!

"Something is out there!"

_Cinderella_!

Verkar ju som om du besitter en hel del "förmåga"!
Du har ju upplevt både det "ena och det andra" i dina dagar!

Låt allt bara ha sin "gång"! Din far "kommer säkert till dig" så småningom!

Carma!
Ja, det ger tröst ibland! Och det är väl det som är meningen, skulle jag tro!
För att "de som finns kvar" skall bli lugna och trygga och veta att de är älskade och att
våra kära avlidna tänker på dem!

Ja, kärleken löste sig på ett helt underbart sätt tack vare att jag ju vågade "ta teget" och bryta!
Är så otroligt tacksam för det idag!!

Min man hade inte haft något "riktigt" och varaktigt förhållande innan vi möttes. Mest några snabba "få-veckors" förhållanden...
Aldrig presenterat någon flickvän eller så för sina föräldrar...
Och han var ändå 37 (han fyller 41 och jag fyller 33 i år) när vi blev ett par!
Precis som om han "väntat" på att just vi skulle träffas! Måste ju bara ha varit "meningen"!!