bo ihop

Hej alla!

Jag och min sambo bor ihop och är inte gifta. Detta är helt rätt för oss då vi planerat bröllip om allt är som vi vill om några år. Vi trivs jättebra med detta, men jag förstår er som inte bor ihop innan! Tur att man kan välja själv! :)

Inte heller vi bor i hop. Ser dock så mkt fram emot den dag då vi till 100% kan påbörja ett gemensamt liv. Längtar till att för första gången få vakna ensam vid hans sida... Och efter att slippa säga hej då, utan istället "vi ses ikväll"!

Vill vänta med samlag. (vad innebär ordet "sex"?) Det ÄR svårt, kanske borde vi vara "försiktigare"? Men det är också spännande att vänta. Längta. Tror att det binder oss samman, på ngt sätt. Och tror att väntan kommer göra vårt äktenskap gott!

freeeda

Ja, hur definierar man sex? Egentligen så borde åtminstone jag och min kille tala om att vi inte tänker ha samlag före vi är gifta. Sex är ju så mycket mer än bara samlag. Jag har ganska många vänner som väntat med samlag till bröllopsnatten och det verkar som att dom gjort ganska olika. De råd vi fått är att sätta en gräns, alltså rent fysiskt, och försöka hålla den. För det mesta går det bra, ibland sämre. Tur att man alltid får förlåtelse och kan börja om!

Förresten, ni som väntat tills bröllopsnatten, hur motiverar ni det?

Hur jag motiverar "väntandet"? :)

För mig innebär "trohet" ngt som sträcker sig både innan och under äktenskapet. Vill att mannen ska vara den enda som jag delar min kropp så slutgiltigt tillsammans med.

Många hävdar att det är bra att "testa sig fram" och kunna jämföra mellan olika killar. Flera har påstått att jag "går miste om ngt". Andra har varit oroliga för att jag och min kille inte ska passa ihop.

Svaret på det är att jag är innerligt tacksam för att jag inte kommer behöva jämföra min man med andra! För mig kommer vår sexuella relation vara det mest underbara! Visst kommer det kanske ta en tid innan vi "lärt oss" alla "knep" i sängen ;) , men vi har ju förhoppningsvis ett långt liv på oss! Jag upplever inte alls att jag gått miste om någonting. Visst är väntan svår - men även vacker! Och om 7 månader tror jag mig vara himla tacksam för att vi väntat!

Att vår sexuella relation inte skulle funka är bullshit! Visst kommer säkert vi, liksom ALLA andra par, ibland kämpa med vår gemensamma sexualitet... men då ser jag det bara som en fördel att vi väntade - vi har ju inte "byggt" vår relation på det sexuella, utan på... något annat. Så relation skulle med största säkerhet klara av tider av "torka", precis som den nu klarar av att vänta.

Ja, jag (vi) vill vänta med samlag!

zooran

Jag håller absolut med dig! Jag är glad att jag inte behöver jämföra min man med nån annan och att han inte kommer att göra det med mig heller. Känns tryggt. Jag tror ju personligen att det inte är tänkt att man ska ha många sexuella relationer utan att man ska vara sin man trogen. Tidigare i tråden var nån fundersam om man kanske "köper grisen i säcken" om man inte har samlag före äktenskapet, men det tror jag absolut inte på. Jag tror däremot att många i dagens samhälle bygger alltför mycket på den sexuella relationen, om "sexet" inte fungerar så rämnar relationen.

Håller med er!!
Är ni möjligtvis kristna? Dessa värderingar är kanske inte så vanliga annars...

Glömde att skriva att jag och min man är det. Kristna alltså!

japp, både jag och min blivande är kristna. jag har nog faktiskt aldrig hört om nån icke-kristen som väntat med samlag tills efter giftermålet.

hur motivera vänta?
jag tyckte det kändes mest naturligt. En partner för resten av mitt liv. jag hade haft svårare att motivera samboskap än avhållsamhet!
självklart är vi jesus-älskande kristna!

Hur vågar ni?

Att vänta med sex känns mindre riskfyllt än att inte bo tillsammans innan giftermål, tycker jag. Man har många små sidor som syns bara hemma innanför fyra väggar. Vanor och ovanor som kanske kan visa sig svåra att hantera för varandra...
Jag är glad att jag bott ihop med min blivande i drygt två år innan vi gifter oss. Men som vanligt är det väl viktigast att man själv är nöjd med sitt beslut och trivs med sitt sätt att leva!

Lucia05

Hur menar du? Varför skulle man inte våga? Tänker du på om man inte passar ihop sexuellt då, eller? Det tror jag inte är ett problem. Åtminstone jag känner min kille alldeles tillräckligt bra för att veta att det inte kommer att bli mera problem för oss än för vilket par som helst.
Jag kan bättre förstå det här med att bo ihop, för oavsett hur mycket tid man spenderar tillsammans så är det annorlunda (tror jag) att bo tillsammans. Men jag ser det inte som en motivering för att bo sambo. När jag gifter mig så väljer jag ju att leva mitt liv med min man. Säkert har man sina duster när man "bor in sig" med varandra, men det har man väl när man flyttar sambo också. Kompromissa får man ju alltid ändå. Och jag ser fram emot att bilda hem med min make sen i augusti :)

Jag menar att det tar ganska lång tid att lära känna en människa så pass mycket så man vet om man kan leva med den personen resten av livet. Då menar jag inte i första hand det sexuella. Vissa sidor hos en person tror jag inte du lär känna förrän ni bott under samma tak ett bra tag. Jag tror att man ökar chanserna för ett stabilt förhållande om man varit sambo ett bra tag innan man slår till och gifter sig.

Lucia05
Jag håller med dig om att det tar ganska lång tid att lära känna en människa riktigt bra, men jag håller inte med dig om att ett förhållande blir stabilare om man bor sambo före man gift sig. Vad jag vet så är skilsmässor ovanligare hos sådana som inte bott ihop före de gift sig än hos sådana som bott sambo.
Dessutom så är jag av den åsikten att man när man gifter sig bestämmer att man vill leva tillsammans resten av livet och då tar man det på allvar, medan samboskapet för mig är att lämna dörren halvt öppen. Jag skulle inte kunna bo sambo, för det skulle kännas som att jag inte riktigt tar förhållandet på allvar och att jag vill ha en möjlig flyktväg bort om det kommer motgångar. Jag tror att äktenskapet är den form som man och kvinna är tänkt att leva i.

Nu har jag inte läst hela tråden, men måste bara säga att jag också är kristen, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att inte bo ihop innan man gifter sig.. Det är så mycket som kan förändras den dagen man blir sambos.. Kanske upptäcker man helt plötsligt dåliga sidor hos den andre som man verkligen inte kan leva med. Kanske är det inte meningen att man ska bo ihop för då förstörs allt...

Jag har varit sambo tidigare och just så var det där, vårt förhållande började gå utför den dagen vi flyttade ihop, vi ahde ändå varit tillsammans i 3 år när vi väl flyttade ihop... Nu är jag sambo med en annan kille, vi har varit tillsammans i 6 månader och det känns helt underbart redan. Trots att vi har olika åsikter och lika starka viljor båda två, så vet vi att vi kommer fixa alla svårigheter ihop..

Lucia 05 mf -
En risk att inte bo tillsammans innan?
Ja, det är sant... men alla relationer innebär ett risktagande. Man kan aldrig försäkra sig helt! Det tar inte några år att lära känna en människa - det tar ett liv! Framförallt då vi människor har en benägenhet att förändra oss rätt drastiskt! :)

Tror att det beror lite på HUR man går in i relationen. När jag gifter mig (och DÅ flyttar ihop med min man) så är jag fullt medveten om att vi båda kommer behöva kompromissa. Jag får inte slå vakt om mina egna intressen på samma sätt som jag tidigare kunnat göra. Detta är jag medveten om, och jag vill betala dess pris - förhoppningsvis oftast med glädje och kärlek, men kanske ibland med irretation.
MEN det är ju så för ALLA! Den du bor ihop med idag, och gifter dig med imorgon, kommer inte ha samma "laster" om 10 år. Han kommer som sagt att förändras. Så om ni gifter er lutandes på vetskapen att ni "funkar ihop" eller har starka känslor för varandra IDAG, så spricker förmodligen relationen senare, kanske om 23 år.? DET kan inte vara grunden. DÅ skulle jag bli rädd!

Jag har laster, min blivande har laster.... jag är inte medveten om dem alla, och kommer säkert inte vara det om ens 10 år - men jag VÄLJER att omfamna honom. Vår relation ska inte bygga på en känsla eller på erfarenheter - utan på en överlåtelse. I nöd och lust... med eller utan svackande morgonhumör och fisar under täcket! :)

Men visst - det ÄR smart att lära känna varandra så gott det går innan giftemålet! Var dock medveten om att samboskap är västlandets tänkande, inte alla människors. Och äktenskap funkar otroligt bra i de flesta kulturer (-även om det inte är det som media vill spegla av afrika, östlandet å andra platser), trots att de inte bor ihop innan de gifter sig.
Vi vill vara så "säkra" innan vi överlåter oss, ändå är skilsmässastatistiken skyhög! kanske borde vårt fokus ligga ngn annan stans...?

Obs. Jag förespråkar inte dumvristighet, allt för snabba giftemål, andra kultures tillväga gångssätt så som arrangerade äktenskap (och DEFENTIVIT INTE tvångsäktenskap, vilket är en helt annan sak!!) - men jag ifrågasätter att västlandets tankesätt är "bättre" än många andras!
Jag vill inte leva sambo innan, och DET är jag inte rädd för!

ja vet många som väntar men dom är ej troende m,m dom vill bara vänta efter till giftemålet