Vad är det för fel på mig?

Det är inget fel på dig!
Det är helt normalt att bli förälskad/attraherad ibland av andra än partnern.
Så länge som du bara FANTISERAR om den andra killen och inte är otrogen så behöver du inte bekymmra dig.

Äsch, lite spänning i vardagen behöver man ibland. Ni har säkert precis börjat komma in i vardagslunket och det kanske inte händer så mycket spännande. Efter ett tag blir man nästan för bekväm tillsammans, man tar varandra lite för givet och blir smickrad av uppmärksamhet från annat håll. Glad att man är attraktiv liksom. Ta det inte så allvarligt, det går över!
Jag har varit med om det massor med gånger och i slutändan har det bara stärkt min kärlek till min sambo. :)

Jag blir attraherad av andra killar (och mer attraherad av min pojkvän) varje gång jag har ägglossning (måste vara det för det kommer regelbundet en gång i månaden). Det känndes jättedumt de första gångerna (slutade med p-piller för 6mån sen) men det är sånt man får ta. Hormonerna spökar ibland. Det är väl ingen fara.

Ta det lungt!!!

Dina fantasier(som är helt normala) kommer att gå över och om en liten tid minns du dina fantasier och du kommer att skratta åt dem och tänka -hur kunde jag tänka så, om honom??

Du har ju en fast relation till din kille som du inte vill förstöra - då kommer du inte heller att göra något som förstår er relation.

Det hoppas jag verkligen, men ibland känns det som att det är mer än så. Att jag är lite små förälskad i personen i fråga. Är det också normalt? Jag blir ju glad när han ringer eller skickar sms osv. Jag blir så trött för jag vill verkligen inte känna så. Det känns så "syndigt" på något sätt. (inte ur ett religiöst synpunkt!)

Det känns som att mina känslor börjar avta iaf!!! Jag tänker mer än bara känner nu och det är bra!! :D

Ts - du fullt normal.
Det är ju väldigt beroende på vilket jobb man har också, möter man en massa människor dagligen så är det inte konstigt att man imellan åt träffar en man/kille som attraheras av.

Mmm, men jag vet inte!
Jag tror mitt största problem ligger i att jag är väldigt impulsiv och aktiv till skillnad från min kille. Han är den typiska planeraren, men inte jag. Ett exempel är att jag ville att vi skulle flytta ihop 9 månader innan han ens gick med på det. Samma sak med förlovning nu. Jag vill ha lite romantik som han saknar. Han vågar inte ta vissa steg i livet och jag är rädd för att det är sådant som gör att jag längtar efter vissa andra.. :( Det känns inte alls bra, det kanske bara jag som är omogen och förväntar mig för mycket! Men sådan osäkerhet från honom gör mig osäker på mina känslor :(

Lena

ska ni skaffa barn? :)

Vi ska inte skaffa barn förrän efter att vi har gift oss (070509) men min kropp klarade inte av att gå på p-piller längre. Inget funkade som det skulle så ny är det kondom som gäller.

Oj... det här låter ju som mig, Bejby. Det du beskriver om dig själv och dina känslor och dina tankar är precis som jag!!!
Jag slutade med mina p-piller för 1 år sen och satte in kopparspiral, har funkat bra :) men en gång i månaden sjunker jag väldigt lågt och ser så många fel i min partner, han är nästan lika lång som mig, bara lite längre. Han är smal och liten, pojkaktig. Jag vill ha en MAN kan jag gå och tänka, en jävla MANSKROPP med feta muskler och med en rejäl längd. Och sen mår jag jättedåligt över att jag har tänkt sådär om honom, han som är så fin, så älskvärd, vi som kommer så bra överens! Han är vacker, har små muskler, han är attraktiv men ändå...
Å andra sidan sticker vi ner till havet och han sitter som en blek torrboll på land medan jag försöker få ner honom i det blå för lite undervattenhångel. Då sitter han och läser Aktiebörsen. Och jag blir så jääävla besviken på honom, att han är så trist och lugn och TRÅKIG. Inget vilt över honom, han är bara så... kontrollerad!!! Jag blir galen!!
Andra gånger kan vi ha skitkul, skratta, ta en öl tillsammans, sticka iväg nånstans över dagen. Shoppa tillsammans. Prata om allt. Jag känner sådan samhörighet med honom men samtidigt uppfyller han inte mina ideal och ibland, EN gång i månaden, gör sig dessa saker extra påminda.

Jag funderar allvarligt på att köpa Johannesört för dessa stunder, jag har tröttnat på att sjunka så lågt :(

Kickit,

Det där med att tvivla med jämna mellanrum känner även jag igen. Eftersom min pojkvän tar extremt lång tid på sig med allt vad förhållanden heter och dessutom definierar kärlek, förhållanden etc på ett betydligt mer allvarligt sätt än de flesta, kan jag bli knäpp på honom då och då - framför allt en viss tid på månaden. Några dagar senare tänker jag efter lite och inser att jag ju vet hur han fungerar och var jag har honom.

Hehe, ja, synd att det ska behöva gå så långt bara. Ibland sjunker jag så lågt, tänker att han är ju så trög, tråkig, torrboll(allt annat tänkbart på t) och jag vill ha en kille som är si och så... några dagar senare: åh, han är ju underbar, min kille. Hur kunde jag tänka så??

Det är lite tröttsamt :) undrar varför? Jag har läst mig till att när man har ägglossning elle rmens så suger cellväggarna upp serotonin i kroppen, kroppens eget glädjeämne. I vilket fall för oss känsliga personer. Ibland kan det vara nödvändigt att söka hjälp för det. När man har låg serotoninhalt är man gråtmild, vilsen, känslorna stämmer inte. Man tror det är fel förhållande man befinner sig i etc.

Ska snart gå till barnmorskan och se efter vad de kan ge mig för råd. Vill inte må så :O

Hm, berätta gärna om du får några bra råd och förslag till eventuella lösningar! Det är lite väl jobbigt att åka den där bergochdalbanan. Och att inte känna igen sig själv ... :)

Till det kan jag säga att många med PMS äter antidepressiva pga just detta med serotoninet. Då äter man det bara vissa dagar i månaden... Kanske kan vara ngt? De har ju tyvärr vissa biverkningar som kan vara trista de med så man får kanske testa och väga för- och nackdelar mot varandra!

Mm, vet att antidepressiva är en variant, men det känns lite för drastiskt. :) När jag använde hormonbaserat p-medel blev jag riktigt ordentligt pms-deppig, då hade antidepressiva behövts men nu när jag slutat med det är mina besvär mildare. Vore skönt att hitta något annat och mindre drastiskt. :)

Om inte barnmorskan har några andra förslag så får man väl lalla runt lite med naturmedel och se om något fungerar. :)

Buslinna

Ja antidepp.medicin är nog guld värt för många men det är en sista utväg tycker nog jag oxå... Hoppas du hittar ngt! :)