problem med föräldrar

hej hej

jag heter fredrik, är 38 år. gift sedan 10 år , vi har tre barn, 11, 9 och 1 år.

jag har en mamma som är lite "dominant". hon vill gärna vara med och bestämma. och har alltid varit det, ända sedan jag var liten. problemet var kanske att jag inte reagerade på det, eller kanske snarare blundade för det tills att min fru kom in i bilden och vi fick barn. min kära mor kan tycka väldigt mycket. kan säga precis vad hon tycker och tänker med referensen "vill bara så väl", eller " jag bara bryr mig". Detta har ställt till problem under de 10 åren vi varit gifta. jag har tagit min fru i försvar, och samtidigt kanske tagit min mamma i försvar. detta har lett till att vi har haft ganska kall kontakt. inte träffats så ofta. bor i samma stad, men har träffats högst en gång per månad. kommer bra överens med min pappa. han håller inne med en del i bland, men det är ju samtidigt saker som han inte har med att göra. han säger inte vad han tycker och tänker.

i alla fall, problemet harliggat på is, sista 3 åren, ungefär, men det har blossat upp, nu igen. min fru har talat med min mamma, morssan har sagt en del "klantiga" grejer som frugan blivit ledsen för. jag måste ju försvara min fru så jag har kommenterat att frugan blev ledsen därför att.......... och fått till långt svar, va, vad har jag gjort, vad exakt har jag sagt, ni får sluta att misstolka, tolka negativt det vi säger. under denna tiden som problemen har försegått har hon aldrig ens varit i närheten av att erkänna att det kanske är hon som haft fel. många gånger har vi tigit problemen och jag tröstat min fru, men när ett problem nu dör upp i dag tog jag upp detta till diskussion och det blev samma svar, tillbaka på ruta 1.

det som skrämmer mig är att mina föräldrar på ett eller annat sätt haft problem på samma sätt med sina föräldrar, och att de går och bär på det. och att de även för de vidare. de borde försöka bryta cirkeln.

har någon en idé om vad vi skall göra. jag vill kunna umgås med mina föräldrar då nyckelordet är ömsesidig respekt. och det har inte varit så. vi är på ruta 1, med en konflikträdd far som försöker tysta ned problemen och en mor som tycker jag är konstig. jag vill helst inte säga upp bekantskapen, tycker inte att det skall behövas.

jag och min fru är fortfarande sams/gifta och överens om att det inte är oss det är fel på. vi känner att det får vara bra nu
vore tacksam för svar, även om andra haft samma problem

fredrik

Ida-maria

Äldre 7 Aug 20:21

#0

Detta svar känns lite löjligt men jag har sett denna diskussion på Oprah och Dr Phil och då har Phil get detta svar:

Det gäller för dig som son/man att prata med din mor och berätta hur du känner dig, hur din fru mår osv. Berätta hur ni vill ha det. Att in mamma får jättegärna vara farmor till era barn och hjälpa till men då är det på era premisser.Du måste förklarar för henne att du är vuxen och bestämmer hur du vill leva, uppfostra dina barn osv osv. Du är faktiskt vuxen nu och klarar dig själv. Och detta måste din mamma förstå och leva med. Säg att om du behöver hjälp kommer du fråga henne. När du har sagt detta är det upp till henne att hantera detta.Blir hon sur får hon bli det. Hon kankse måste få några dagar/veckor att smälta allt detta? Kanske är det bra om ni inte hörs på några veckor för att sen ses igen och prata mer om saken?

Ida-maria

Äldre 7 Aug 20:25

#0

Kan förövrigt säga att min fästman hade för några år sedan problem med sin mamma av helt andra saker och hotade han med att inte ringa el se henne på två månader vilket skedde. Till slut kröp mamman till korset och då kunde de tillsammans prata igenom sina problem i lugn och ro eftersom alla parter fick tid på sig att tänka igenom problemen och så.

Agouza

Äldre 7 Aug 21:08

#0

Det är bra att ni är en familj som håller ihop. viss amän är SÅ mesiga gentemot sina mammor. Är man gift/sambo och har barn har man ju startat en egen familj - som alltid ska vara prio 1. Det måste dina föräldrar fatta. Säg till henne också att du VET att hon menar väl, men att hon inte kan bestämma i er familj.

Kickit

Äldre 8 Aug 09:03

#0

Din mamma bryr sig om er, det är helt uppenbart. En människa skulle aldrig lägga energi och ork på att tjafsa om den inte brydde sig ;)

Du och din mor borde prata först. Få henne att berätta om hur hon känner, varför, hur, vad, när, allt. Du förstår ju redan dig själv och behöver därför inte hävda dig, ta reda på bägge sidors sanningar. Ifrågasätt på ett icke anklagande sätt, så som "Jag har ibland inte förstått att du har brytt dig när du och gjort si och så, men jag vill förstå. Vill du berätta?" Inled varje fråga utifrån dig själv, börja aldrig med "Du", "Men" etc. BÖrja med din själv, jag blir ledsen när, jag tar illa vid mig när, jag bryr mig om...

Något som nästan alla föräldrar gör är, att de bryr sig men på fel sätt. Dock tror de att det är det rätta sättet, nämligen att de berövar ens frihet i tron att de vet bäst, att de vet bättre. Vad ni behöver känna är att de har förtroende för er, att de tror på att ni kan hantera och klara upp saker. Förklara detta för henne, likväl som du behöver förklara att så länge som ens nära och kära inte far illa har man ingen som helst rätt att lägga sig i och försöka kontrollera situationen. Man måste lära sig att acceptera andras val, åsikter och handlingar.

Tala om för henne att du inte vill förlora er relation utan göra den bättre. Att du vill att ni ska förstå varann, att det är viktigt att hon inser att även hon kan göra fel och att alla bär på ansvaret till bråket som är. Hon måste förstå att hon kan göra fel, att hon är ansvarig för allt det hon säger. Säg att du vill få hennes respekt och att hon ska börja tro på dig, utan hennes förtroende känner du dig överkörd, förbisedd, som om hon inte har förstått att du blivit vuxen för längesen.

Försök förstå henne, ta till dig det hon säger och ställ inga frågor som lämnar utrymme för "ja" eller "nej" utan där hon blir tvungen att vidareutveckla sig.

Det är ungefär så här som jag ser på problemet :)

problem med föräldrar

INNEHÅLL