Jag tänker bara på killen jag var kär i mellanstadiet!

Snälla.. kan någon hjälpa mig snarast? Jag sitter här och tittar på hans foto, lyssnar på en ballad, och bara gråter.
VAD SKA JAG GÖRA?!

Jag kan även tillägga att jag är någonstans mellan 25-28 år nu..

Min gissning är att det nog inte handlar om honom som person utan kanske mer på att du håller på att stadga dig med din sambo. Oavsett hur kär man är så kan det vara läskigt och det är lätt att idealisera något/någon annan. Självklart kan den där förälskelsen från mellanstadiet, när man inte hade några ansvar, verka lite drömsk. Okomplicerad. Utopisk.

När man stadgar sig vill man ju dessutom gärna veta att man gör rätt val. Och då kan sådant där poppa upp. Det är inget konstigt.

Jag är precis som du att när jag väl faller för någon så håller det i flera år. För mig har min högstadiekärlek förföljt mig ända sedan dess och jag gjorde precis som du under gymnasiet när vi inte gick i samma skola. Fast, när jag tänker tillbaka på det så gjorde ju distansen att mina drömmar hade fritt spelrum...

Förra sommaren hade vi klassfest med högstadieklassen och det var första gången på åtminstone sju år som jag träffade honom. Jag var jättenervös före festen - jag var ju kär i min nuvarande sambo, men tänk om han skulle ha samma effekt på mig som han haft förut. Men han var inte längre det minsta intressant. Mycket hinner hända under så många år och medan jag blivit en helt annan person var han fortfarande ungefär samma kille. Och det tedde sig otroligt fjantigt och jag förstod faktiskt inte vad jag någonsin sett i honom. Men jag var ju faktiskt bara 14 år!!

Du skriver att du är lycklig med din sambo, så jag tror inte att du behöver oroa dig. Kanske skulle det hjälpa att träffa honom - han är troligtvis inte den du minns och det kan hjälpa dig att släppa honom. Eller, så inser du att det handlar om lite kalla fötter och inget annat. :)

Tack buslina för ditt svar.. Jag känner att jag behöver feedback på mina funderingar och frustrationer. Jag kan/vågar inte bolla detta med varken mina kompisar eller min dagbok - allt i rädsla att min sambo skulle få veta detta.

Jag kan tillägga att min sambo och jag blev tillsammans i gymnasiet, och är den första riktiga pojkvännen jag haft (övrigt var det bara 2 småflörter).

Men du har kanske rätt.. (förhoppningsvis), att det handlar om kalla fötter.

Men vad ska jag göra? Ska jag ringa honom. Som det är just nu, så bara LÄNGAR jag efter att få träffa honom! Men vad ska jag säga när jag ringer? På ett sätt hoppas jag att han har ett stadigt förhållande, för då är det "kört".. och då kan jag återgå till mitt förhållande..
Fy! Det värsta är att allt detta grubblande tar så mycket utrymme i mitt huvud, att jag varken känner att jag ägnar mig åt något annat helhjärtat, samt att jag känner att min och min sambos relation kanske blir lite lidande? Inte vet jag. Men jag vill helt enkelt inte tvivla om min sambo är den rätta eller inte.

Soltstålen,

Glöm killen från mellanstadiet. Ring inte honom. Det kommer bara bli hur pinsamt som helst. Han kommer bara tycka du är rubbad om du ringer honom och säger att du fortfarande är kär i honom. Fokusera på din sambo och ert förhållande.

Jag tvivlar ju som sagt på att det är honom som person du längtar efter, snarare efter hur du minns honom. Och åratal av fantasier kan ge en rätt skev bild, plus att han garanterat har förändrats.

Om du bara måste så ta kontakt med honom på kompisvis och ta en fika om det går utan att det blir krystat att få ihop det. Du behöver ju inte ringa upp honom och säga att du är kär i honom, precis. Särskilt inte som oddsen är att du är "kär" i en drömbild av honom och inte i honom som han är i verkligheten.

Nej, det är mycket troligt att jag är "intresserad" i en fantasi - jag menar.. det var i MELLANSTADIET! Säkerligen har han förändrats.. och det jag fastnade för då, är troligtvis inte det jag är ute efter nu.

MEN.. om jag inte vet.. HUR ska jag då kunna släppa det?

Jag hade inte tänkt ringa honom och säga "du, jag är fortfarande kär i dig".. utan kanske vore det bra att redan innan man träffas säga att man har ett stadigt förhållande, och bara vill träffas ute på stan på en fika? Annars kommer han nog få spader och tycka jag är puckad.. och så kanske han sprider det vidare till sina kompisar.. som sprider vidare.. (om den där "knäppa tjejen").
*suck*

Men.. ändå.. ska jag säga "Hej.. det här är "jag".. vi har inte talats vid på typ 11 år, men nu ringer jag här! Vill du ses på fika?
HAH! Ja, jag ser hur det låter..
Fan fan fan!!!! VAD SKA JAG GÖRA?!
Jag vill släppa honom.. men det går inte. Jag vill SE honom som killen jag inte vill ha. Jag vill SE att jag har valt rätt partner.. jag vill ha bevis på att inte ha några "gamla kärlekar gömda i garderoben som kan träda fram".. Han är den enda som jag inte "lämnat bakom mig".. av de killar jag varit intresserad i...

Jag förstår att du inte tänkte ringa och säga "hej, jag är kär i dig". :D

Men, det är klart att det går! Du får se till att låta kompisaktig och avslappnad bara, i sådana fall. :)

"Tjenare, kommer du ihåg mig? Det här kommer att låta helt knäppt, men jag och sambon satt och tittade igenom gamla skolkataloger härom dan och då blev jag lite nyfiken på vad du har för dig. Så, hur är det med dig nu för tiden?"

Det finns nog många argument både för att ringa och att inte ringa. Själv är jag mer för att tvinga ut alla "spöken" i dagsljuset för att bli av med dem. :)

Själv så stöter jag ihop med min egen "mellanstadiekärlek" med jämna mellanrum men det har bara känts roligt. Jag tycker han är en underbar person nu som då och lite söt är han allt *erkänner*
Dock så var vi ju alltså 10-12 när vår kärlek "blomstrade" så den går inte att jämföra med de kärlekar/förhållanden jag haft sedan jag blev vuxen.

Jag tror som kloka Buslinna skriver att det mer handlar om att du känner lite "vuxenångest" över att ha köpt bostad? Stora förändringar i livet tvingar oss att ställa obekväma frågor som "vad vill jag?" "är det rätt" och väcker funderingar som "tänk om jag..." "om det hade varit annorlunda så..."

Jag tror du ska försöka träffa killen på låt säga stayfriends-portalen eller nåt och skicka ett helt neutralt meddelande av typen "hej det är NN, från klass 4c, kommer du ihåg mig?" Och sedan kanske ni kan ha ngn klassåterträff etc.

Risken om du träffar honom över fika är väl att han kan ta det helt fel och kanske tro att du menade mer än bara fika. Det är ju lite "galet" att ringa någon/ses efter så många år.

Hoppas det går bra för dig!

Jo, ju mer jag tänker på vad ni skriver.. så klarnar det för mig. Tror jag måste se honom för att "driva ut spöket". Annars finns risken att även i framtiden tänka på honom.. Kanske när man blir gifter sig? Blir gravid? Köper villa? Och tro mig, jag skulle INTE vilja tänka på honom på min bröllopsdag.. då blir det HELT fel!!

Problemet är att han inte finns på stay-friends. Han har inte registrerat sig där. Det enda jag hittar om honom är ett (gammalt?) mobilnr där mobiloperatören har uppgett adressen till hans föräldrahem. Så frågan är hur gammalt det numret är? Kanske har han kvar det? Kanske har han bytt?

Klassträff hade vi för ca 3 år sedan, men då var han inte där. Klassen höll ihop i högstadiet också, och då bytte han skola. Så jag tror ingen (förutom jag?) tänkte på att kontakta honom. Det var några till i hans situation som blev drabbade.