Polstjärnan,
Jag känner igen mig mkt i dina funderingar. Just att pendla mellan att känna att man kanske borde vara nöjd - men att ändå önska och sakna något - tills att oroa sig för riskerna. En del verkar kunna operera sig utan att oroa sig för mkt, men jag är en kronisk tänkare, och jag är rädd att jag efter min operation skulle ligga vaken på nätterna och känna på brösten och kanske oroa mig för veckbildning och gud vet vad.
Men jag vet också att jag under 10 års tid har längtat efter att få ha bröst. Jag är trött på mina bh:ar som är fyllda med inlägg, trött på att inte vilja visa mig på stranden utan silikoninlägg i bikinin. Trött på att aldrig få känna mig kvinnlig, vacker och sexig inför min sambo (eller mig själv, för den delen).
Jag vill inte känna såhär resten av livet.
Förstår hur du menar med, man kanske skulle nöja sig med det man har? Så har jag tänkt länge - och visst, det går ju. Jag kan NÖJA mig. Men jag vill kanske inte bara vara nöjd längre. Jag vill vara LYCKLIG i min kropp, det korta livet jag lever här på jorden. Det är mitt nya motto :)
Ska bli kul att följa dig och se vad du bestämmer dig för!