Får ingen hjälp. Övergiven och ensam.

skriver du matdagbok? det är annars ett bra hjälpmedel. Hur äter du annars? Tycker du om mat eller äter du mest godis och sånt? Själv hetsåt jag mat medan andra i behandlingsgruppen inte klarade av att äta mat överhuvudtaget utan bara åt godis och sånt.

Börja med att skriva matdagbok. När du har gjort det ett tag (och inte fuskat) så kan du försöka gå över till att försöka äta på regelbundna tider, bestäm klockslagen du ska äta i förväg. Helst ska du försöka äta med ca 3h mellanrum (svårast). Frukost, mellanmål,lunch, mellanmål och middag. Om du lyckas, om så bara en dag, så kommer du den dagen känna att det kommer att vara lättare att motstå hetsätningen. Jag vet att den här biten är svår och kämpig, men det är en bit på väg i alla fall.

Innan du har kommit så långt som till att äta regelbundet så kan du göra så här:

Ta fram tex ett russin och lägg på bordet. Notera: Hur ser det ut? Hur känns det? Hur luktar det?
Ta russinet i munnen utan att tugga eller svälja det. Ha det nu i munnen och känn efter. Notera: Hur känns det i munnen? Är det jobbigt att ha det i munnen en längre stund? Efter ett tag kan du tugga på det och riktigt känna efter hur det smakar. När det är dags att svälja ska du försöka känna hur det känns när det kommer ner i magen. Testa gärna med olika saker, speciellt något som du gärna hetsäter eller "tror" dej tycka är extremt gott, tex att dricka cola eller så.

Ett annat tips är att nästa gång du hetsäter försöka tänka på varför du hetsäter. Tristess? Ledsen? Uttråkad? Glad? Stressad? Alla dessa känslor man har som utlöser hetsätningen. Jag måste fortfarande tänka efter en extra gång när jag är ensam hemma och är uttråkad, så jag inte hamnar i samma gamla mönster.

Lycka till, berätta gärna om du testar något av ovanstående och hur det går.

Jag måste bara inskjuta att jag inte tror att det är bra att sätta upp "regler" om att äta på bestämda tider. Regler funkar oftast kontraproduktivt. De flesta med ätstörningar har ett väldigt fast regelverk som styr ätandet, hetsätningarna är ett slags uppror mot dessa regler eftersom kroppen inte är menad att styras på det sättet. Resultatet blir alltså att man kollapsar för sina regler, dessutom mår man dåligt över att man inte klarat av att hålla sig till "planen" och en ond cirkel uppstår.

Det är inte självklart att kroppen vill ha mat på förutbestämda tider, änn mindre kan man på förhand veta vad och hur mycket kroppen vill ha. Jag förespråkar istället en metod som innebär att man KÄNNER efter. Tänk på barn och djur, de äter i jämna intervaller och håller en bra balans mellan energiintag och energiförbrukning. Vi människor sätter det här naturliga samspelet ur spel när vi vill styra för hårt över vårt matintag. Kroppen har en egen visdom som man måste våga LITA på!

Lilla damen:

Nej, nej, nej! Har man en ätstörning funkar det inte alls att "känna efter" när man är hungrig! Man har då tappat uppfattningen om vad "riktig" hunger är för något! Det GÅR inte längre att lita på kroppens visdom, som du skriver.

Tvärtom - man måste "lära om" och vänja kroppen vid regelbundna måltider! Frukost, lunch, middag och 2 mellanmål, det är tallriksmodellen som gäller och måltiderna ska vara på bestämda tider så att man lär sig känna efter igen hur det känns när omsättningen kommer igång, man börjar då så småningom känna "riktig" hunger igen.

Vi vet mycket väl idag vad kroppen behöver och hur ofta, och det är det jag beskriver ovan som gäller vid alla typer av ätstörningsbehandling!

lillP:

Ja jag skriver matdagbok. Skriver ned vad jag äter, hur många kcal och hur mycket jag tränar. Jag hetsäter både mat coh godis men oftast "Mat"... typ mackor och pasta. Och jag försöker verkligen äta regelbundna måltider var 3:de timme. Äter 5 ggr om dagen oftast. Är ibland svårt pga av skolan.

Jag tror att jag hetsäter för att jag är ensam, har tråkigt, är stressad, rastlös, ledsen, glad.... Beror på många olika saker/känslor känns det som.

Loanne:

Jag håller med dig, jag måste äta regelbundet. Hunger och mättnad känner jag knappt inte längre. Framförallt inte mättnad så därför måste jag äta var 3:de timme och bara en lagom portion. Tar aldrig om av maten eftersom jag vet att jag eg är mätt av en portion men jag känner inte det. I lördags tex var vi på kinarestaurang med vänner och åt buffé och då tog jag en "större" och en "mindre" portion + 2 små kulor glass till efterätt. Åt inte mer än någon annan. De andra klagade på hur mätta de var och hur mkt de ätit. Jag sa inget. Kände inte att jag var mätt. Var inte hungrig heller men hade lätt kunnat äta lika mkt till utan att känna efter.

Jag vet ju hur mkt och vad jag borde äta men det är svårt utan hunger-och mättnadskänslor när det bara är suget som finns där jämt...

Oj, jag tror knappt mina öron, vad illa du har blivit bemött Snowsee!

Tyvärr blir jag ofta besviken på sjukvården i Sverige, jag tycker det finns brist på ansvar hela tiden. Som den här inkompetenta sjuksköterskan som skickade iväg dig och gav trevande svar på måfå: vems ansvar är det att du fick så bristfällig hjälp?

Mitt råd till dig är att be en familjemedlem eller sambon att leta rätt på professionell och seriös hjälp åt dig. Tyvärr måste man bråtta sig fram till dräglig sjukvård i Sverige, det är ofattbart men sant. Kanske kan tex din sambo ringa runt och kolla var du kan träffa nån expert. Det finns absolut hjälp att få, man måste bara som patient dra hela lasset själv att få den hjälpen! Jättedåligt verkligen...

Hoppas det ordnar sig för dig. Jag har spenderat mkt tid på att få hjälp i Sverige med diverse saker, till slut vände jag mig till privatvården. Det kanske är ett alternativ för dig? Det finns bra privata sjukförsäkringar som täcker mkt. Lycka till!

jag tror att du ska skippa kcal-biten. Strunta i hur nyttigt eller onyttigt det är. Det viktiga är att fokusera på ATT du äter och NÄR du äter.
När jag tittade i min matdagbok så var det faktiskt så att jag i stort sätt svälte mig under dagarna, även om jag inte insåg det. Om man missköter maten och äter oregelbundet (även om jag vet att du försöker att inte göra det, misstänker jag att du har en historik med oregelbundenhet) så blir magen helt förstörd och det blir svårt att känna vare sig hunger eller mättnad. Om inte annat lyssnar man inte på det. Jag fortfarande helt värdelös på att äta 3ggr/dag. Den senaste månaden har jag dock varit duktig och ätit frukost, lunch och middag, men det där med mellanmål "hinner" jag inte med. I vanliga fall har jag ätit första gången vid kl 14 och sen vid 21-tiden när jag kommit hem från jobbet och hunnit laga mat.

Har du tagit kontakt med Capio anorexicenter? Du kanske inte bor någonstans i närheten där de finns? www.capioanorexicenter.com/

Har nog inte skrivit om det, men jag fick precis samma bemötande som du när jag kontaktade Ätstörningsenheten (Karolinska, Huddinge). Jag blev helt knäckt!

Ursäkta mig Loanne, men du har verkligen ingen anledning att vara otrevlig.

Jag talar ur egen erfarenhet eftersom jag själv hade en ätstörning i sex år och det är min fasta övertygelse att kroppen har en självreglerande förmåga. Det finns utvecklade, vetenskapliga metoder för att arbeta utifrån detta synsätt. Tillexempel använder man en hunger- och mättnadsskala. Jag föreslog Snowsee den här metoden eftersom hon uppenbarligen inte har en så grav ätstörning så tillvida att hon svälter sig så illa att kroppen tar allvarlig skada, och då, precis som du skriver, förlorar viktiga förmågor.

Att skriva matdagbok, blir precis som Snowsee skriver, ett kontrollinstrument. Man fastnar lätt i mängder och kalorier och anna räkning.

För att skapa ett långsiktigt hållbart ätmönster tror jag på den modell jag förespråkar. Det är inte den gängse metoden i den svenska ätstörningsvården - vilket jag också var noga med att peka ut, utan denna metod har framförallt växt fram och fått fäste i USA.

Lilla damen:

Jag menade inte att vara otrevlig, ber om ursäkt om du uppfattade mitt inlägg så!

Ville bara tala om det jag vet, är insatt i hur den svenska ätstörningsbehandlingen går till. Och den är verkningsfull!
Dessutom är det på det sättet jag beskriver som Snowsee med största sannolikhet kommer få hjälp här i landet.

Kramar till dig TS. Ge inte upp, man måste kämpa i detta land för att få hjälp. Det är självklart inte lätt att göra men försök.

Själv har jag haft problem med maten sedan tonåren, jag har bättre och sämre perioder..

Nu går jag i psykoterapi för att lära mig att leva med och att hantera min ångest och det har hjälpt mycket med mina matproblem.. Jag har alltså inte fokuserat alls på min ätstörning utan helt och hållet på grunden till den, min ångest. När jag har försökt att fokusera på själva ätandet så har det bara blivit värre, antingen har jag svält mig, hetsätit eller båda. Så mitt råd är att försöka få hjälp med anledningen till ditt störda beteende. Vilket jag tror är lättare att få hjälp med i det svenska samhället faktiskt. Sök via vårdcentralen istället, eller om du testar att ringa öppenvårdspsyk. Men att kontakta specialistmottagningar direkt utan remiss kan ofta vara svårt, då kanske dom inte tar dig på allvar. Vad jag förstått så arbetar tex ätstörningsenheten bara med dom som är "dödligt" sjuka och/eller dom som blivit remitterade dit pga allvarliga problem.

Sedan tror jag att det är väldigt dumt att föra matdagbok och räkna kalorier osv, det ger en fokus som är ohälsosam och det är en del av problemet. Man ska absolut vara noga med att äta regelbundet, men den andra kontrollen är bara skadlig. Det har varit så för mig i alla fall. Kanske det är annorlunda för andra så klart men jag har svårt att se det som ett hälsosamt beteende. Däremot så har jag också svårt att veta hur mycket man ska äta, då använder jag mig tex av en måttskål, bestämda antal decilitermått eller vågen, men aldrig någonsin kalorier eller en tanke på hur onyttigt/nyttigt det är... När jag tänker så är jag inne på en farlig bana (kontroll, skam osv), så dom tankarna slår jag bort. Jag äter det jag tycker är gott men utan att överdiva mängderna.

Och en sak, som du redan upptäckt... SLUTA banta och kolla igenom om du verkligen äter tillräckligt! Som du själv redan upptäckt så är bantning och att äta för lite/underskatta sitt energibehov också en stor bov i att sätta igång ett hetsätningsbeteende. Precis som andra redan varit inne på. Då är det kroppen som sparkar bakut. Så du måste lära dig vad din kropp behöver precis som du måste lära dig den psykiska aspekten av det hela.

Måste säga tack för alla råd jag fått här.
I onsdags tog jag mod till mig och ringde Vårdcentralen. Efter samtalet med ätstörningsenheten så drog jag mig för att söka hjälp igen men jag bestämde mig för att jag var tvungen. Så jag ringde. Och jag ska få en tid hos en läkare. Sen vet jag inte vad det leder till. Kanske skickar han/hon mig vidare till en psykolog, dietist, teraput eller så får jag en remiss till ätstörningsenheten därigenom. Har ingen aning. Kanske händer ingenting. Men det känns iaf som att det är ett steg på vägen att jag faktiskt ska få träffa en läkare. Ett första steg i en kanske lång process?

Det skrämmer mig att träffa läkaren och berätta om mina problem men det är nodvändigt. Har försökt själv men klarar det inte. Tyvärr..

KANON!!! Det är jätte bra. Det var jätte starkt och helt rätt steg att ta. Glöm nu inte att verkligen vara totalt öppen och ärlig om dina problem när du väl kommer dit. Den enda som förlorar om du inte är det är du själv.

När jag först sökte hjälp för många år sedan hade jag en enorm tur som träffade en läkare som såg rakt igenom min glada och starka fasad.. Och när han gjorde det så brast allt.. Hade det varit en annan läkare hade jag kanske aldrig fått den hjälp jag nu fått, så ha det i bakhuvudet. Hur svårt det än är att vara ärlig och visa hur man mår så är det oerhört viktigt.

Du kommer att greja det här! Det är en lång och jobbig process, oavsett vad det är för problem man har, men det går att ta sig igenom allt. Men man måste vara beredd på att kämpa och att ge det den tid det tar.

Snowsee: Vad glad jag blir, ge aldrig upp. Styrkekramar i massor till dig.

Jättebra gjort av dig att söka hjälp igen!
Visst kan det ta emot att börja prata om sina problem, men tänk på att det är första steget mot att börja må bättre.
Hoppas verkligen att detta leder till att du får rätt hjälp nu!
Lycka till!