Får ingen hjälp. Övergiven och ensam.

Endera sök dig till en privat terapeut eller gå till husläkaren så denne får remittera dig till något liknande. Det är nog det bästa sätten om du känner att du behöver mer hjälp än anhöriga och den självhjälp man kan få genom litteratur eller nätet.

Att börja söka hjälpen är ofta det svåra. Du är har redan börjat med det. Du har också en sjukdomsinsikt, något som man verkligen behöver för att kunna bli frisk. En människa som inte inser att de har ett stört ätbeteende går inte att få frisk.

Att du fick det beömtande du fick är under all kritik. Man får på något sätt hoppas att det var ett olycksfall i arbetet och att vederbörande normalt inte är den som tar emot samtalen. Det gör det inte mindre beklagligt dock att du råkade ut för det. Men låt det inte stanna vid det försöket, det finns fler sätt att få hjälp.

Jag har själv haft ett stört ätbeteende (överätare) och när jag fick hjälp började jag med att gå till husläkaren för jag var deprimerad och kom på så sätt i kontakt med rätt avdelning på sjukhuset (genom läkarens remiss). Så det finns hopp, ge inte upp.

Tycker du skall maila över denna sidan till chefen på ätstörningsenheten. Detta är under all kritik med det bemötandet du fått, säkerligen har du fått tala med helt fel person på enheten. I alla händelser är det ett så stort steg att söka hjälp så jag hoppas, hoppas innerligt att du inte ger upp. Så synd bara att du fick detta bemötande vid din första kontakt med dem. Styrkekramar i mängd.

Jag har fått behandling för hetsätning på Capio Anorexicenter. Gick på kognitiv gruppbehandling en gång i veckan. Det var underbart att få träffa andra med samma problem och framförallt, att bli tagen på allvar! För tyvärr är det ju som så att de flesta bara känner till anorexi och bulimi, men det finns ju så många ätstörningar ut över det.

Enda kritiken jag egentligen har mot Capio Anorexicenter är att uppföljningen var usel. Efter den intensiva behandlingen skulle vi fortsätta att träffas först efter 3mån efter ytterligare 6mån och efter ett år. Det enda mötet som blev var det efter 3mån....

Lycka till med att komma till rätta med ditt problem och hoppas att du får hjälp!

ett litet tillägg.

jag kan rekommendera boken "Bli vän med kroppen och maten" - en bok om ätstörningar. Skriven av Camilla Porsman på Fitnessförlaget, finns i pocket. Riktigt bra bok att läsa både för den drabbade och anhöriga. Jag köpte ett ex till mig själv och ett ex var till min mamma och pappa (sambon fick läsa ur min bok). Det är ju inte alltid så lätt att prata om problemen själv, eller få dem att förstå. Kan vara bra med en bok (bara ett 20tal sidor om resp. ätstörning) där någon annan förklarar.

lillP: Har läst bla en bok som heter Mattillåtet. Mycket bra bok, har gett den till mina föräldrar nu så att de kan läsa. Kanske ska ta och läsa den bok du tipsar om också. Det skadar ju aldrig at läsa mer..

Snowsee

Du är verkligen stark som kan tala öppet om dina problem det visar på att du redan har kommit en lång väg. Ätstörningar har juh väldigt sällan med mat att göra egentligen utan det är ett underliggande problem, en typ av ångest som man försöker dämpa genom att självmedicinera sig med mat på ett eller annat sätt.

Hade själv problem som ung. Jag valde att lösa det genom att kasta ut min våg och koncentrera mig på mig själv. Det är inte vikten som är det viktigaste utan jag. Det tog lång tid att komma till den insikten och jag fick kämpa länge men nu kan jag kolla mig i spegeln och känna mig nöjd med att vara jag och jag trivs i min kropp. Har fortfarande inte vägt mig för jag är rädd att jag kommer stirra mig blind på siffrorna.

Jag kan varmt rekommendera Mia Törnbloms (hon som har program på tv3 med rene nyberg) bok "Självkänsla nu". Där finns lite redskap som man själv kan använda för att förändra sitt tänkande. För min erfarenhet är att man måste ändra tankarna för annars kommer man bara flytta det destruktiva beteendet över på något annat, t ex alkohol, shopping osv.
Alla har olika vägar att gå för att nå sina mål, så mitt sätt kanske inte alls fungerar för dig.

Lycka till!

TS

Åh vad jag känner igen det där. När världen rämnade och jag trodde att förnuftet skulle fly sin kos så vände jag mig till psykiatrin för att kanske kunna få lite stöd av en utomstående som kunde vägleda mig in på nya banor.

Men det är så finurligt ordnat ser du att man helst ska vara frisk för att orka vara sjuk. (Nej, det är inte bara tanter och farbröder som hävdar detta).
Till slut fick jag min hjälp, och jag hoppas du får det också.
Den där sortens mesproppssvar vill man inte ha när man äntligen lyckas fatta modet och jävlaranamman för att faktiskt be om hjälp!

Jag vill råda dig att försöka igen.
Fattar inte att korkskallen inte begrep vad du talade om; Naturdiet känner väl varenda människa till och vad TRODDE han att du ringde och ville ha hjälp med? Hallå, Goddag Yxskaft!!

Jag ilsknar till när jag läser det du skriver i trådstarten, över den flata inställningen till någon som vädjar om hjälp.

Även om din familj och din pojkvän må vara hur goa och villiga att ställa upp som helst, så är de med det inte nödvändigtvis utbildade att hjälpa människor med den här typen av självdestruktivt beteende.
De kan stötta men man kan inte kräva att de ska ha samma erfarenhet som en utbildad person som arbetat med ätstörningsproblematik under lång tid har införskaffat sig.
Det begriper ju förmodligen den du talade med också, om han tänker till lite.

Jag förstår att man kan tappa sugen och deppa ihop, men var din egen lyckas smed och ge för allt i världen inte upp!!

Ring igen, ring någon annanstans, finn någon som stöter på den administrativa kvarnen när den stannar upp...
ge dig inte.

Ge dig aldrig!

Snowsee:

Om du har frågor och funderingar eller bara vill prata av dej, så hjälper jag dej gärna så gott jag kan. Vet hur du har det. Har varit frisk sen jag gick min behandling för snart två år sedan och tror att jag kan bidra med lite i alla fall. :o)

Tack alla ni för alla snälla inlägg! Har bestämt mig för att verkligen försöka nu. Kvällarna när min sambo jobbar är svårast och han jobbar kväll 2 dagar i veckan, annars förmiddag. Men har tänkt testa att ge mig själv en liten belöning för varje kväll (då han jobbar) som jag klarar utan en attack. Belöningen ska vara en trisslott. Så i stället för belöning vid viktnedgång, som många gör så ger jag mig en belöning för varje attackfi kväll. Tror att det kan funka. Värt ett försök iaf.

Snowsee

Det låter som en bra idé. Kör!!