vad hade ni gjort?

Vad har han för förslag på att lösa situationen? Det är verkligen enkelt att bara säga nej till dina förslag men han kanske har kommit med konstruktiva förslag också!
Och nej, du är inte ett dugg konstig som vill göra något åt situationen.

Appropå att få barn när/om du precis har börjat ett nytt jobb: För dig personligen skulle jag tro att det är sååååå mycket störte att få barn så att gå på barnledighet från ett nytt jobb inom ett år från anställningsdatum är inget problem.

Sökte själv ett nytt jobb som jag började i augusti och juli året därpå fick jag vårt andra barn visst det var jättejobbigt att gå till chefen och berätta det men hon bara skrattade och sa "det hjade vi räknat med - även om vi kanske trodde det skulle dröja ett tag till ".

Lycka till med allt och hoppsa ni kommer på en bra lösning!!!

Jag tycker att du har en sund inställning Aquarelle. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig och man måste kunna ändra planerna lite efter vägen. Ta ett varv till i diskussionen med din sambo. Om ni ändå är säkra på att det ska vara ni två i framtiden så borde det inte vara helt främmande för honom att tidigarelägga planerna på barn ett år för att det passar era liv som de ser ut just nu. Planerna kommer troligen ändå att ändras om du får ett jobb för precis som du skriver så är det kanske inte så kul att bli gravid precis efter att man fått ett jobb man tycker om. Varken för dig eller din blivande arbetsgivare...

Lycka till!

Lycklig jag skrev 2007-11-08 16:10:27 följande:

Det är ju inte bara du som ska vara positiv och se lösningar för ert gemensamma liv, det måste ni ju båda göra! så inte ska du skämmas för hur du känner kring det här. Be honom om konstruktiva förslag som ger er båda nåt.

Du kanske får börja titta efter jobb på annat ort ... vet inte vilket område du är utbildad inom .. men håller med dig om att det kan vara bra att ha startat sin karriär innan man skaffar barn ..

Har inte läst igenom alla svar så noga men jag fick en tanke.. Om ni skulle välja att sätta igång med bebisverkstaden.. Vad händer sedan då? Dvs när det blir dags för dig att börja jobba igen. Då kommer du väl att hamna i samma sits igen, att du inte hittar jobb och kanske måste ta ett jobb som du inte är utbildad till/inte trivs med. Vad är det som säger att situationen kommer att vara annorlunda om 1-3år? Jag tror verkligen att ni måste ta tag i detta och komma på någon bra lösning. Jag tror inte att bebisverksaden är en bra lösning på sikt. Nyckelproblemet är ju gällande jobb/boende för er båda... Vad ni vill ha ut av era liv och vad ni är villiga att ge upp för det osv...

Som vanligt klokt tänkt av Pickolina.
Jag har inte varit i samma sits, men kom ändå att tänka på hur det var för oss. Vi hade varit ihop i 10 år och tiden när även jag ville ha barn hade kommit. MEN: trots frenetiskt jobb för att hitta en större bostad i stan bodde vi fortfarande i en etta.

Jag/vi är mycket noggranna och försiktiga personer som gillar planering och perfektion. Den där gången släppte vi faktiskt lite på det och tänkte att "-Vad sjutton, vi får väl göra som 'alla andra' och försöka bli med barn och se hur allt utvecklar sig. Blir vi fler löser det sig väl med bostad och vi kan ju alltid flytta utanför stan".
I några år bodde vi kvar med våra bebisar och gav sen upp vår önskan om att bo kvar i stan och köpte ett hus. Även om jag är stadsbo i själen trivs jag jättebra och allt ordnade sig till det bästa, till slut.

Oj vad jobbigt. Men jag måste ju bara få tillägga att vad är det han bråkar om, ett år?! Tänk om ni inte KAN bli gravida inom ett par, tre år då? Man kan inte planera livet så in i detalj för man vet aldrig vad som händer. Kan ni inte sätta dig ner och ha ett ordentligt samtal en gång för alla om era möjligheter och alternativ? Det hjälper aldrig att tjata, så lika bra att ha ett långt samtal om det och komma fram till en lösning tillsammans. Han säger att han inte vill bli arbetslös, men du då?? Varför ska du vara den som är arbetslös, speciellt när du uppoffrat allt annat för honom redan? Man måste naturligtvis kompromissa i ett förhållande, annars kommer man ju aldrig nån vart tillsammans.

Min åsikt bara

Ursäkta, men han tänker ju som en sten! Jag tänker bara ligga här och inte ändra på mig alls. Inte göra något.

Jag tycker att du resonerar helt rätt. Du kan ju inte bara sitta och vänta på bättre tider. Kanske kan du boka in en tid för att prata om det här med honom, jag tycker det brukar funka ganska bra.När man själv går runt och tänkter massa på en sak och börjar prata om det med sin partner så är man själv så himla redo att prata om det medasn det för partnern ofta kommer helt oväntat. Genom att boka in en tid och säg att då pratar vi om det här för vi måste hitta en lösning, så hinner även partnern förbereda sig.

För han måste ju inse att han inte bara kan säga nej och sedan inte ha några förslag överhuvudtaget på hur ni ska lösa det.
Varför är det mer okej att du är arbetslös och får lösa det med timvick än att han får göra det? Vem av er har lättast att hitta nytt jobb? Nä, lite bättre på att delta i en lösning för ER, inte dig, får han allt vara. Tycker han verkligen att du ska leva på honom eller?