vad hade ni gjort?

Jaaaa.....faktiskt...ni är trots allt TVÅ...
Det innebär att det måste funka för båda...inte bara för han, för set skulle i så fall innebära att han inte är redo att satsa på er...utan föredrar att köra sitt race...och ska du då bara finna dig i att följa med som en vagn på ett tåg?

Jag skulle kräva att han sätter sig ner med dig och resonerar fram en lösning ni båda kan leva med.
Annars kanske det trots allt inte finns något förhållande...utan bara han.

Hmm...jag försöker tänka på om det var jag som bodde i en stad med fast jobb och en man som flyttat dit för att leva med mig. Mitt främsta argument för att INTE gå med på att flytta för att min kille skulle hitta jobb inom hans yrkeskategori vore nog att (och nu måste vi vända på könen här :)) om han (du) ändå innom säg två år, ska vara mammaledig. Under en sånn period krävs en ganska stabil och trygg ekonomisk grund att stå på. Tänk om ni pga av flytt hamnar i ombytta roller där din kille inte hittar ett jobb, hur ska det då gå när ni ska bilda familj?
Är det generellt svårt att få jobb i den stad ni bor i eller är det just inom din yrkeskategori? Du kan inte tänka dig jobba med något annat ett tag, tills du kan få en tjänst inom ditt ordinarie område? VET du att ni båda kommer få "rätt" jobb om ni flyttar?
Och att pressa någon att starta familj tidigare än de vill är nog det sämsta du kan göra - det har ju inget med hans kärlek till dig att göra. Jag tycker det är bra att han tar det ansvaret för sig själv och sina känslor och säger stopp. Även om du inte förstår hur han inte kan känna sig "mogen" så är det nog bara gilla läget och skippa det alternativet.
Hoppas ni kan hitta en lösning tillsammans! Finns det verkligen inte fler än två alternativ?

Men om ni skaffar barn och du inte får jobb efter föräldraledigheten, vad gör ni då? Kommer du trivas bättre med att vara arbetslös för att du är mamma?

Mitt tips är att lösa det problem ni har nu genom att försöka kompromissa, är han inte beredd att ge upp något för dig så som du har gjort för honom, vill du verkligen skaffa barn med honom då? Då hamnar du ju i en ännu mer bunden sits!

Om jag inte får jobb efter föräldrarledigheten (alltså jobb får jag alltid, men inte kanske inte inom min utbildning) så har jag trots allt fått min familj. Jag har två huvudmål i mitt liv och det är att jobba med det som jag utbildat mig till och att få familj. Om jag kommer ut på arbetsmarknaden efter en föräldraledighet så slipper jag stressen över att jag håller på att bli för gammal för familj iallfall!

Om jag hamnar i samma sits efter min föräldraledighet så har jag åtminstone hunnit få ett barn innan jag hamnar i klimakteriet. Jag tycker inte att man ska hasta in i bebisverkstaden i onödan. Men vi hade tänkte börja om ett år oavsett eftersom vi trodde att det skulle gå lättare för mig att få ett arbete. Rent praktiskt klarar vår relation av ett barn nu, vi har varit tillsammans i fyra år, vi bor bra och min sambo har en fast och ganska hög inkomst. Dessutom så vet man ju inte hur lång tid det tar att bli gravid. Min poäng är lite den att det rent praktiskt hade varit en bra tidpunkt att börja familjebildningen nu istället för om ca ett år. Men min sambo vill vänta, visst det har han rätt till att känna, men då vägrar han byta stad så att jag kan få en ärlig chans att jobba med det som jag är utbildad till. Jag sitter alltså i en stad med förtillfället inga karriärsmöjligheter och äggstockar som åldras i rasande tempo.

Tycker du ska vara ärlig mot din man och säga att du känner dig frustrerad. Han har allt han vill ha just nu men du har ingenting av det du vill ha. Få honom att förstå att ni måste kompromissa, annars kommer ert förhållande inte att funka i längden. Boka in ett möte som en klok själ sa, och bestäm er för något. Han kan ju som sagt inte bara sitta där utan att komma med några förslag.

Och, som jag sa tidigare, vad spelar ETT ÅR för roll i det stora hela? Han verkar ha tagit ett beslut själv om att "om ett år ska det ske" men varför?? Har han en anledning till detta beslut, som han tagit själv i ert förhållande?

Om han säger att han inte är redo nu, men kommer att vara redo om ett år ... så innebär det nog att han inte är redo nu, och egentligen inte vet om han är redo om ett år eller aldrig redo .. Fast å andra sidan .. Det är klokt att inse att skaffa barn är ett stort steg .. men om man analyserar för mycket .. så kommer man aldrig att vara redo .. Om man väntar tills ekonomin är perfekt, har perfekt bostad, bra timing med jobbet, etc. .. så blir det nog inga barn gjorda ..
Låter som en bra idé att förbereda din sambo om att ni måste prata igenom situation. Kom också ihåg att lyssna på honom, och inte bara försöka få honom att lyssna på dig. Och var öppen för andra lösningar som du kanske inte har tänkt på ...

Jo men vad jag menar är.. -Är ett barn tillräckligt för att göra dig lycklig? Vad händer om du i framtiden måste arbeta med något som inte känns kul eller tillfredsställande pga att det fortfarande inte finns några möjligheter där ni bor nu. Då sitter du i samma sits som nu fast med ett barn oxå. Om han vägrar att flytta för din skull även då så måste du då välja att leva olycklig där eller splittra en familj och flytta. Jag vill inte skrämmas eller måla upp ett katastrofscenario, jag vill bara få fram att ni kanske borde koncentrera er på att lösa själva problemet innan ni skjuter det under mattan, går vidare och står där sedan när allt blåser upp igen. Om ni löser detta nu så har ni båda en större chans att leva lyckliga, både tillsammans och enskilt, dvs att båda trivs med jobb, boende osv. Är en eller båda missnöjda så är det ju bara en tidsfråga innan allt går åt pipan.....

Vad jag menar är att jag tycker att du ska tänka ett steg längre. Ett barn kommer självklart vara underbart men sedan då, om jobbsituationen är densamma...vad ska du göra då, är barnet tillräckligt. Kan du leva med att jobba med otillfredsställande saker resten av ditt liv bara för att du har ett barn. Osv... Jag vill inte säga att det kommer bli så utan bara öppna upp tankarna eftersom jag tycker att det är kärnfrågan som ni egentligen borde lösa innan ni tar nästa steg tillsammans.

Sedan håller jag med om att det inte låter som att din kille är redo för att skaffa barn över huvud taget.. Och det är ju inget man kan tvinga fram. Hmm, har jag missat din ålder? Du skriver att det här typ är din enda chans...ni kan ju alltid skaffa barn i framtiden och om ni inte reder ut era problem så kanske du skaffar barn med någon annan i framtiden. Det är väl ingen panik? Låter nästan så...

Usch vad svårt jag har att få fram vad jag menar ibland..

Ni har ett problem helt enkelt och det behöver ni hitta en lösning på tillsammans. Ett barn kanske kan vara en tillfällig lösning men problemet kvarstår. Sedan står ni kanske där, med det olösta problemet och ett barn. Då blir det genast mycket mer komplicerat att lösa. Det bästa är alltid att ta tag i det problem som man står inför.

Hoppas det löser sig!

.. sen behöver ni ju inte flytta till annan ort innan din sambo fått jobb .. Ni kan ju allafall börja undersöka orter där ni båda kan få jobb ...

Hej på er alla som svarat i min tråd!
Jag har haft ett jättesnack med sambon nu. Han sa att vi kunde flytta om jag fick ett bra jobb i en annan stad. Det kändes väldigt bra att vi äntligen kunde prata om det utan att bli ovänner. Nu är det bara att kolla läget i resten av landet. Härligt!!

Vad skönt att ni kunde prata ut om det till slut! Lycka till med allt nu..

Åh vad bra Aquarelle, skönt att ni rensat luften lite, lätt att bli bittra med varandra om man inte talar ut. Lycka till med jobbsökandet!

Jag vet inte om någon annan påpekat det men är det implicit att mannen kommer att överlåta sin kvot av föräldraledigheten så att du kan vara hemma mer än din del? Annars är inte föräldraledighet med högsta ersättningen en speciellt långvarig lösning eftersom den väl ligger på dryga halvåret som jag minns det.