förhoppningis, reportaget ska publiceras i mamsens och pappsens lokaltidning och de har ingen aning. De ska vara själva på julafton och lär bli mäkta glada och förvånade över att se bilder på sin dotter som står i Shanghai och gör julgodis.
Hej på er! Oj vad jag mådde tjyvens när jag gick hem från syrianska väninnan igår. Hon hade lagat fantastisk arabisk mat, pitabröd med en sesamkryddröra i olivolja, spenat med citron och köttfärs, och så en rätt som hette fetta blablablabla något och som var en riktig show: I en skål hälldes först ett lager torkat pitabröd i bitar. Sedan ett lager tomatbaserad sås med auberginer och kryddor. Sedan ett lager köttfärs. På med persilja. och till sist hällde hon en mix av tjock yoghurt, tahini, salt och vitlök över alltihop. När det fått gosa till sig högg vi in. Och som vi högg in! Ja, som vi alla vet är den arabiska maten inte av viktväktarkaraktär. Den ynka lilla plats jag hade i magen räckte dåligt, sen låg jag i sängen hela natten och lät konstigt inifrån. Vilket föranledde "galen bebis syndrom" och ingen sömn. Känner mig grusig idag och borde simma men måste och vill bli klar med artikeln så det får bli en promenad i solen, istället. Har hört av andra att man sover dåligt mot slutet och i mitt fall har det blivit så att jag sover kasst varannan natt och... precis tillräckligt varannan. Jag vänder och vrider mig och har alldeles för många och för klara tankar i huvudet, det är problemet. Och varje morgon vid sextiden sätter bebisen igång och karatekickar mig.
Hade i alla fall en mysig kväll med mannen, efter middagen. Han hade tänt en massa ljus, gjort julté (ingen glögg och pepparkakor - tack! Jag hade nog exploderat då) och satt på luciaskivan. Sen öppnade vi en av de tolv kartongerna - den med kläderna. De... kommer att räcka. Faktum är att de vällde ut på alla ledder. Alltså ni FATTAR inte hur många kläder jag har shoppat, den kommer att se helt galen ut med alla ugglor och grodor och lila velour. Galen men jättefin... mitt stora problem just nu är hur jag ska hinna ta på och av så många kläder, så att den åtminstone får använda dem EN gång. Jag får väl vara hemsk och ytlig mamma och plåta av den i alla outfits, så att de är till nån nytta... sen får jag skita i att visa den bilderna när den blir äldre så att den inte blir helt traumatiserad. Hädanefter blir det bara vitt! Eller ljusblått, eller rosa. Men en mörkbrun grej till... argh...
stålis: Jag är enig med dig. Undrar om vi överhuvudtaget kommer att använda vagnen. Det är en liten bugaboo cameleon i sand / mörkbrunt, men den är ändå för stor för Shanghai. Jag tror att jag använder de två bärsjalarna istället, typ hela tiden.
Idag har jag bestämt mig för att inte simma. Känns lite jobbigt att bryta en rutin som varit så viktig för mig, men jag måste prioritera att skriva klart artikeln, plus att jag måste besöka ett av områdena igen för att verkligen kunna återge hur man hittar den lilla gränd som jag skriver om. Vet själv hur förbannad man blir när man typ... åker till Kina beväpnad med en guide som inte stämmer, eller är bristfällig. Men eftersom solen skiner kan jag promenera dit. Nu ska jag beställa julklappar till mamsen och pappsen från Ginza. De har varit så himla snälla och hjälpt oss med alla grejerna.
Kram!
förhoppningsis: När det gäller anledningen till reportaget så gissade du på pricken rätt. Och champagnen sparar jag i så fall till nyårsafton... för det blir min sista inplanerade fest och efter det tar jag risken att den kommer några dagar för tidigt.
Lapinette: Det är lustigt med lokaltidningar, precis som du säger kommer de verkligen nära, ända in till frukostbordet... känns jättejättekul faktiskt.
Sen är det ju ingen liten lokaltidning utan den täcker hela regionen... vilket innebär att alla gamla skolkompisar och liknande kommer att få se en i sin fulla, klotrunda glans.
Juuuuuul!
Ville bara sammanfatta min genomläsning, efter en helg där jag helt enkelt varit för busy för att skriva, det ni! I fredags var det alltså jobb, jobb, jobb, lyckades få ner artikeln till 10.000 tecken plus shoppingguide, kände mig OK nöjd när jag skickade iväg den vid niotiden på kvällen. Den gör jobbet. "Inte sådär exceptionellt som dina tidigare grejer, men liksom lite... skönare att läsa, fyllde mannen på". Japp, man börjar typ bli vuxen. Återstår att se vad redaktörn' tycker, det finns ju alltid en viss risk för omskrivning när man för första gången skriver för en tidning. I värsta fall nobben såklart, men det har jag faktiskt aldrig upplevt. Hu. Nu ska vi se... käkade doggybag från arabiska väninnan till middag och det var så gott att vi log medan vi åt! Sen bråkade vi lite (mitt fel, en kombination av sömnbrist och stress), sen gick vi en kvällspromenad i den kolstinkande luften.
Lördag morgon var det dags för jordnötskoll. Inget ultraljud den här gången heller, det tar vi inte förrän precis innan födseln, men läkaren klämde för kung och fosterland på min mage och konstaterade att bebisen hade "a very good size", vad nu det betyder, i alla fall har den blivit jättestor och liksom KONKRET under den senaste veckan; själv hade jag rackarns mycket sammandragningar (vilket absolut inte gör ont, känns bara som om magen drar ihop sig till en hård liten boll) i slutet av veckan som hade gjort mig orolig, men läkaren sa bara att det är helt normalt och att jag ska leva på som vanligt. Tydligen är det bebisen själv som bestämmer när den ska födas. Åkte sen och storhandlade inför julfesten, berg av klementiner, en stor, röd edamer-julost plus en torr Saint Maure de Touraine som gjorde mannen lycklig, och en Camenbert de Normandie, au lait cru. Så nu får han ostar både från sin släkts region och sin hemstad på julafton. Ojojoj vad de där fransmännen har det väl förspänt.
När vi kom hem beställde vi hem lite sallader, smoothies och dim suns som vi goffade i oss medan vi såg klart på mediokra och deppiga Prag. Which reminds me, måste gå och köpa lite film idag. Sen lyckades vi på rekordtid disponera om hela vårt hem och göra plats för alla bebisens saker. Packade sedan upp varenda kartong som gömt sig i den drygt en kubikmeter stora jättelådan och fick mirakulöst nog in allt på hyllorna, även Bugaboon, babysittern, Tummen babygymmet, skötbordet, bilbarnstolen... ojojojoj vad mycket fina grejer jag har köpt. Miljoner små plagg som jag tvättade och hängde på torklinor. nästan allt går i vitt / chokladbrunt och det blev så fina foton på torkstället. Mannen började göra mönster till madrass och innerfoder till vaggan; jag ska göra ett besök på tygmarknaden senare i veckan. När vi var klara promenerade vi bort för att pricka av resten av "to do"-listan. Beställde en chokladbrun cashmerejumper till mannen på Cashmere House, en present från mina föräldrar som lär vara färdigstickad runt nyår. Gick sedan till favoritskräddaren och beställde två monogrammerade skjortor, en grafitgrå, en ljust grågrön, till brorsan som fyller 40 i januari. Han var ju här som ni minns och skräddaren hade fortfarande kvar alla hans uppgifter i sitt kartotek. Tror han blir jätteglad när vi sen fedexar över alltihop.
På hemvägen köpte vi en stor julros och en massa underbar, fluffig mossa från Europa (mossa är i särklass min favoritväxt) som jag sedan la på ett stort fat och stack ner tjocka, vita ljus i. På kvällen var i synnerhet jag rätt mör, dessutom börjar jag få lite ont i ryggen så mannen masserade mig i en halvtimme.
Söndag var det alltså dags för vår årliga julfest. Softade lite i sängen innan vi gick upp för att påbörja ett tokstressigt och intensivt race (att man aldrig lär sig!!) som innefattade bak av dubbla satser lussekatter (notera att vi bara har EN plåt samt gasugn med enbart undervärme, alt. grill som inte går att reglera), pyntning av vår lilla gran, som inte alls var så liten, faktiskt lika hög som jag vilket innebar att den svalde en hel massa pynt; jag var också "tvungen" att slinka över gatan och styrketräna bara för att kolla att det fortfarande går (fick inte en enda sammandragning trots att jag tog i för kung och fosterland), ja och sedan dukade vi fram vårt gottebord, med kandelabrar, röda ljus, röd duk, julknäcke, stora runda julosten, Aladdin-ask, clementiner, ett berg av underbara lussekatter (gjorde TVÅ lussesnoppar i år till gästernas stora lycka), pepparkakor och julskum. Tio minuter över tre dök de första gästerna ut, då sjönk jag ihop i soffan som en punkterad sufflé medan mannen serverade glögg. Med en annan gravid och två mammor fick vi ha ett alkoholfritt alternativ (bortkokad alkohol); men jag lyckades bara få i mig en enda kopp innan jag gav upp ambitionerna att vara präktig... ja, min gom är stor och mäktig och ibland tar den liksom över och protesterar mot menlösa smakupplevelser. Not my fault! Blev absolut inte på örat eller så, däremot levde jordnöten loppan hela natten av den efterföljande sockerkicken. Det är en väldigt robust jordnöt, det vanliga är att de sover när man inte ätit, och sen kan man väcka dem med socker. Men min håller ofta igång innan jag ätit frukost. Vilket säkert hänger ihop med att jag äter så mycket fina, långa kolhydrater typ bönor och råris, så att jordnöten får en jämn energinivå. Alltså blev det ett surpriseparty igår och i natt - den är nog inte så van.
Klockan 19 började jag gäspa febrilt; egentligen var jag inte trött men jag ville att gästerna skulle gå så att vi fick städa och softa och läsa och bara göra ingenting. När de sista hade gått, utrustade med ost, pepparkakor och andra godsaker som vi köpt för mycket av, lagade jag middag (vi var såååå saltsugna!), sen däckade jag i sängen med telefonluren i handen och samtalade slött med mamma och pappa i evigheter. Mannen i sin tur pratade med sin bror och sedan sin syster, som han inte pratat med sedan jag blev gravid. Hon fyller fyrtio nästa år och har inget fast jobb, trots att hon är världens flitigaste och pålitligaste. När hon var 34 gjorde hon den första av tre misslyckade IVF:er, sedan blev hon gravid på naturlig väg, bara för att förlora barnet i femte månaden på nyårsafton, eftersom livmodern var för trång. Nu har de försökt adoptera - i FYRA år. Fick nyligen beskedet att de befinner sig på plats 139. Och nästa år fyller hon alltså fyrtio... När mannen berättade att hon ville veta vad bebisen ska heta eftersom hon vill brodera initialer på det lilla plagg hon håller på att sticka till jordnöten, började vi storgråta båda två.
Jag vet att jag inte borde, men jag har så sjukt dåligt samvete. Inte bara gentemot systern, men mot mina två andra nära vänner som kommer och kommer på fester och babyshowers, som kärleksfullt håller väninnornas bebisar, som frågar hur jag mår och köper ljuvliga små presenter... och sen går de hem och känner tomhet för de har försökt i många år utan att lyckas. Jag förstår helt ärligt inte hur de orkar umgås med mig, men så länge de har lust är jag glad och tacksam för de hör till mina absolut lojalaste, raraste och omtänksamma vänner här. Vad säger ni tjejer, har ni nåt tips? Vad kan man göra? Vill liksom... ge, men det går ju inte.
Nu ska jag simma, UTAN frukost i magen för halsbrännans skull. Grrrr... hemskt.
Kram, G
Amelle, margaux et al: Varför blir jag alltid så hungrig när jag går in här? Och sugen på kaffe och choklad...
Lapinette, älskar de där globenkonserterna. Lokalen är inte världens mysigaste men de är så duktiga... i alla fall om det är AF som båda mina brorsbarn har gått på. Så då satt man allt där och kände sig lite extra stolt ;)
Zea, hallå! Tack för grattiset, det är urskojigt och helt sjukt spännande.
Amelle igen: Min man är helnöjd med sina Crockett & Jones, fina skinn och snygga modeller, även om han själv bara har ett relativt nyinköpt par gråblå ökenkängor i mocka.
Hans favvisar är annars två par från www.berluti.it plus John Lobb, som nyligen meddelade att de gjort klart trämodellerna av hans fötter, nu återstår "bara" att skulptera de rödbruna brogue-skorna som vi måttbeställde i den lilla bespoke-butiken vid Green Park. Lobb har förutom (den enda) bespoke-butiken, ready to wear-butiker lite varstans. Sen har mannen dessutom två par JM Weston, deras modeller är väldigt slitstarka och klassiska.
Nästa gång han hälsar på brorsan i Tyskland ska han f.ö. kolla in några Sinn-klockor... tack vare din mans inflytande.
förhoppningsis: Om du mot förmodan skulle leva i chock och oro i nio månader så ska jag göra mitt bästa för att puffa dig i rätt riktning... sådär som du gör med mig nästan dagligen.
Lapinette, förstår om man inte missunnar någon annan att vara glad, tänker mer på att det finns gränser för hur generös man kan vara, när man själv måste kämpa för att bli gravid. Och just i det här fallet skulle jag verkligen förstå om mina väninnor inte ville umgås med mig, tack och lov har det inte hänt än, om det gjorde det skulle jag såklart bli jätteledsen, men i motsats till andra sammanhang, där jag nog skulle ha svårare att acceptera och liksom försöka lappa, laga, fixa trixa och prata ut, så skulle jag nog bara försöka låta dem vara. För min egen del kan jag ju bara säga att jag fått större medvetenhet om att det inte är självklart att man kan bli gravid på ett kick, plus att jag gjort mitt bästa för att njuta av graviditeten och ha så roligt som möjligt, istället för att fokusera på krämpor och liknande. Fast fasicken vad jobbigt det var att pallra sig ut i regnen och bort till simhallen i morse, och simma tusen meter utan frukost i magen ;) Det släppte dock efter bara några simtag. Var helt ensam där och det var så meditativt med regnet som stundtals ploppade genom det läckande taket. Hade också vissa ambitioner att sticka till köpcentret och shoppa saker på "to do"-listan, men beslöt mig för att tillbringa resten av dagen i soffan med Anna Wahlgrens barnaboken, och julmixen spelande på datorn. Med det regnmörka utanför, en och annan Aladdin-bit (favoriten just idag är apelsintryffel, käkar clementiner samtidigt så märker man inte att den egentligen är för söt, vad gör man inte för att hålla liv i svenska traditioner), ljusslingan tänd runt lilla cypressgranen så kan det väl inte bli mycket bättre... grät också en skvätt när jag tänkte på jordnötens små vader, av någon anledning. Ja, att jag snart ska få stryka med handen längs dem - världens minsta vader, tunnare till och med än mina och mannens. I övrigt hoppas jag på ett knubbigt barn, finns inget gulligare än runda kinder och pussmun. för en gångs skull är mannen och jag oeniga, han gillar mer såna där barn som ser ut som små kloka vuxna i miniformat, men jag får väl göra mitt bästa för att göda upp den dagtid.
Kram, G
Förhoppningsis, ligger lite lågt med bebispratet med mina väninnor som försöker, i den mån det går nu när det är så jäkla nära. Sen tycker jag själv att det är skönt att prata om annat ibland.
UL någon vecka innan förlossningen gör de tydligen rutinmässigt för att kolla hur den ligger, och säkerställa att man kan föda naturligt utan problem. Gör man inte det i Sverige? Här kollar många en gång i månaden, vi körde en del i början när vi var lite nojiga, sen inte förrän i vecka 20, sen ett i vecka 33 och så småningom blir det ett till. Själv försöker jag minimera ultraljuden för den ser så läskig ut med sin skelettighet, gillar mycket mer när den sparkar och bara existerar inom mig, i hemlighet.
Har hört att man ska bli tokigt trött veckorna innan förlossningen och ser med spänning fram emot omställningen, än märker jag ingen direkt skillnad och om två dagar går jag in i vecka 39, i gengäld har jag ju faktiskt ett väldigt behagligt liv eftersom jag jobbar hemifrån, när jag nu jobbar. Är mest trött när jag sover dåligt, som i natt när jag hade en massa konstiga mardrömmar, och då får man ju ta sig en mellandag i raklångt soffläge.
Vi hade 18 pers på julmyset, det var jättelyckat förutom vårt tokiga, stressiga bak innan de kom. Men nu har vi frysen full med lussekatter, mmm!
Jordnötens vita saker hänger nu på tork, efter att det bruna rejset är klart. Nu återstår bara det mossgröna / lila / bordeauxfärgade.
