Skottdagen närmar sig...
Nu är det mindre än en vecka till jag ska ställa den stora frågan. Ju mer jag tänker på det, desto mer pirrar det i magen. Jag har ännu inte bestämt hur jag ska göra, men förmodligen blir det så här:
Han är hemma hela dagen och jag jobbar så jag kan inte direkt förbereda något hemma. Jag kommer i veckan att säga att jag vill gå ut och äta på fredagkväll (så att han inte planerar något annat). Sen på fredag får jag försöka locka ut honom till vår tomt där vi håller på att bygga hus. Eventuellt be honom möta mig där när jag kommer hem från jobbet. Det känns nog mer speciellt om han kommer dit och jag redan står där och väntar... Det hade varit mysigt om det hade varit fullt med marschaller också, men med tanke på alla hus runt omkring så hoppar jag nog det. (Vill inte väcka någon stor uppståndelse, ljus får vi tända när vi kommer hem...) Kanske kommer jag att ge en ros till honom när han kommer och om orden och nerverna bär, berätta för honom hur jag känner och fråga. För säkerhets skull får jag nog ha förberett med ett brev också med den någon dikt..
Ni som ska fria, hur är det med era nerver?
