Brudar i Lund - sommaren 2008 del 4
Jag försöker verkligen tänka så men det är svårt för där är ju andra sidor oxå.
Daniels pappa älskade ju verligen Emil, han var galen i honom, såååå stolt, visade upp honom för alla, gav honom allt (allt som han aldrig gett sina egna barn oxå) och han har ju gjort så mycket för mig och Emil, innan när Daniel inte fanns i våra liv, och hela deras brytning berodde ju på just detta. DAniels pappa skämdes så otrolgit över att daniel betedde sig på det viset att han skällde ut honom (dvs vrålade ohc skrek och kallade honom saker) helt offentligt, på öppen gata, utan för sitt hus mitt i centrala stan när daniel kom för att ta en kopp kaffe, glad i hågen, helt ovetandes om att hans pappa träffade mig och Emil.
Vi träffades ju jätteofta, minst 1-2 ggr i veckan...
så daniel var rasande såklart, bad honom dra åt helvete och stegade därifrån, det är nu fem år sen, mer än det!
grejen är den att de båda är alldeles för hetsiga, alldeles för tempramentsfulla och de kan inte förlåta och de kan inte säga förlåt! De är ju så jä..la lika.
Sedan när jag och Daniel blev tilsammans så krävde ju han att ingen i vår familj skulle ha kontakt hans pappa eftersom han själv inte har det. Jag pratade m daniels pappa då, sa till honom att "du kan väl prata m daniel nu, en liten ursäkt från dig, för att du brusade upp som du gjorde skulle göra hela världen för honom", varpå hans pappa blev superirriterad på daniel och fnös nåt om att han är en jä..la idiot *suck*
ni fattar hur lätta män jag har gett mig i kast med va???
Iallafall så uteslöts daniels pappa ur våra liv mot min vilja, jag var jätteledsen, fruktansvärt ledsen... blir fortfarande fruktansvärt ledsen när jag tänker på det för jag saknar honom och hans fru. Jag älskade att gå upp till dem, älskade att Emil hade honom i sitt liv coh att han skämde bort honom som han gjorde, precis som en farfar ska göra lixom.
Daniel tyckte det bara var gott åt honom att han inte längre hade Emil, men han fattade inte att Emil inte längre hade farfar och jag KAN inte få honom att fatta att även han har gjort fel.
det är hopplöst...
i detta fallet är daniel enbart en liten sårad pojke som är skitarg på sin anklagande och otroligt nedtryckande pappa.
Ochjag som står bredvid kan se bådas fel och rätt och tycker att de är skitlöjliga båda två men känner ändå att jag ju måste backa daniel i detta för han är snart min man och det är ändå han som är barnet i den relationen.
Dock saknar jag verklgien hans pappa o den familjen och umgänget med dem och det är svinlöjligt att de bor i samma stad o vi stöter på varann i bland ohc när Alice frågade sist vi såg honom -vem är det och jag svarade -det är din farfar, så började jag stortjuta.
det är så sjukt