Snart fruar! Sommarbröllop 2008 spurtar mot målet.

ska ta bort bilderna nu, innan spökkvarten... natti natti girls

Vi har ju runda bord och vårt honnörsbord är oxå ett runt bord, dvs max 10 pers får plats.

vi kommer sätta våra föräldrar o deras respektive vid det bordet. Dvs inga äldre överhuvudtaget.

de får sitta vid närliggande bord.

Det blir alltså jag, daniel, hans mamma, min mamma o hennes man, min pappa o hans sambo och ev daniels pappa med fru (om de kommer vilket jag inte tror). Kommer de INTE så blir det våra toastmistresses coh Daniels bästa vän som sitter där.

Vi tycker egentligen det är skittrist med honnörsbord och att inte få sitta med några av våra vänner så vi gör vår egen variant

Godmorgon, har inte läst det ni skrivit ännu men jag ska snart göra det... Måste bara RASA lite, för jag är så jä..la förbannad!

Igår fick daniel äntligen tag i sin styvbror (eller rättare sagt hans fru) och han passade då på att fråga ifall hon visste ifall hans pappa och fru kommer.

(Daniels pappa alltså, de har ju ej pratat på flera år men jag har ju skrivit brev till dem och skickat foton på barnen osv och nu sträcker lixom daniel ut en hand och jag skrev även ett litet extra kort till dem inbjudan om att detta kanske kunde vara början på ett umgäng mellan oss så att de får lära känna våra barn osv, satt och filade på det brevet LÄNGE för att det skulle bli helt rätt.)

Iallafall så säger då styvbroderns fru att han slängde det utan att ens öppna det (hade ju transparenta kuvert så man såg ju att det stod Vi gifter oss) och att ingenting kan rubba honom, han är ju som han är. Typ...

Så nu är jag galet arg, rasande besviken och lider så ofantligt med min älskade. Hur f..n kan man göra så mot sitt barn????

Det är obegripligt och jag vet att det solkar ner allting för Daniel.

Fy så jä..la lågt, ruttet och omoget. Det är inte klokt!

(men nu vet man ju verkligen var Daniel har sitt temprament och sin långsinthet ifrån iallafall)

Med tanke på att inte ens föräldrarnas död berörde hans pappa, fick honom att åka på deras begravningar, höra av sig till sina syskon i hemlandet så lär ju INGENTING få honom att mjukna.

Det sjuka är jag bara att jag VET hur mycket han älskade Emil, de träffades ju flera ggr i veckan ända tills Emil var 3,5 år. Hans farfar var som tokig i honom, ringde jämt, var sååååå stolt!

Hur KAN man lägga såna känslor åt sidan och vara rasande arg resten av livet!???

Pumpkin

jag vet inte vad som har gjort hon sån. Daniel har ju nu, för bara två år sedan lyckats hitta sin pappas familj i slovakien (familjen han lämnade kvar där o sen inte ville ha med att göra ,både sin mamma, pappa och sina syskon) och Daniel har pratat mkt m sin jämnåriga kusin.

Det verkar vara lite hyschhysch som jag inte fattar. Kusinen vet inte heller riktigt, men ajg vet att det var mkt psykisk misshandel i familjen. Farmorn (daniels farmor) var tydligen helt iskall och vidrig medan farfarn var en underbar, varm man men som inte vågade gå emot henne.

Så när daniels pappa bröt och lämnade slovakien så bröt som visserligen inte helt för daniel har träffat sin farmor o farfar en gång i livet och han AVGUDADE sin farfar, har aldrig kunnat glömma honom, längtat jätte mkt efter honom, han var tydligen sååå snäll och rolig.

Men han fick aldrig träffa honom igen för sen bröt daniels pappa med hela familjen och ville ej veta av dem igen. Ingen vet varför!

Jag försöker verkligen tänka så men det är svårt för där är ju andra sidor oxå.

Daniels pappa älskade ju verligen Emil, han var galen i honom, såååå stolt, visade upp honom för alla, gav honom allt (allt som han aldrig gett sina egna barn oxå) och han har ju gjort så mycket för mig och Emil, innan när Daniel inte fanns i våra liv, och hela deras brytning berodde ju på just detta. DAniels pappa skämdes så otrolgit över att daniel betedde sig på det viset att han skällde ut honom (dvs vrålade ohc skrek och kallade honom saker) helt offentligt, på öppen gata, utan för sitt hus mitt i centrala stan när daniel kom för att ta en kopp kaffe, glad i hågen, helt ovetandes om att hans pappa träffade mig och Emil.

Vi träffades ju jätteofta, minst 1-2 ggr i veckan...

så daniel var rasande såklart, bad honom dra åt helvete och stegade därifrån, det är nu fem år sen, mer än det!

grejen är den att de båda är alldeles för hetsiga, alldeles för tempramentsfulla och de kan inte förlåta och de kan inte säga förlåt! De är ju så jä..la lika.

Sedan när jag och Daniel blev tilsammans så krävde ju han att ingen i vår familj skulle ha kontakt hans pappa eftersom han själv inte har det. Jag pratade m daniels pappa då, sa till honom att "du kan väl prata m daniel nu, en liten ursäkt från dig, för att du brusade upp som du gjorde skulle göra hela världen för honom", varpå hans pappa blev superirriterad på daniel och fnös nåt om att han är en jä..la idiot *suck*

ni fattar hur lätta män jag har gett mig i kast med va???

Iallafall så uteslöts daniels pappa ur våra liv mot min vilja, jag var jätteledsen, fruktansvärt ledsen... blir fortfarande fruktansvärt ledsen när jag tänker på det för jag saknar honom och hans fru. Jag älskade att gå upp till dem, älskade att Emil hade honom i sitt liv coh att han skämde bort honom som han gjorde, precis som en farfar ska göra lixom.

Daniel tyckte det bara var gott åt honom att han inte längre hade Emil, men han fattade inte att Emil inte längre hade farfar och jag KAN inte få honom att fatta att även han har gjort fel.

det är hopplöst...

i detta fallet är daniel enbart en liten sårad pojke som är skitarg på sin anklagande och otroligt nedtryckande pappa.

Ochjag som står bredvid kan se bådas fel och rätt och tycker att de är skitlöjliga båda två men känner ändå att jag ju måste backa daniel i detta för han är snart min man och det är ändå han som är barnet i den relationen.

Dock saknar jag verklgien hans pappa o den familjen och umgänget med dem och det är svinlöjligt att de bor i samma stad o vi stöter på varann i bland ohc när Alice frågade sist vi såg honom -vem är det och jag svarade -det är din farfar, så började jag stortjuta.

det är så sjukt

När jag skriver gav honom allt så menar jag alltså inte bara grejor, även om han öste grejor över honom, stora som små, han pussade, kramade, daltade, gullade, pratade, läste, lekte, ALLT...

han kunde lixom inte få nog av Emil!

Det hemska är att han var en så otroligt stark, ungdomlig man, men ett år efter att daniel brutit m honom träffade jag honom på stan och då var han helt vithårig och såg 10 år äldre ut så jag fattar ju att han knappast gått kall ur detta och det inte har berört honom.

Det jobbiga är ju att JAG känner mig så jä..la skyldig och att jag itne vill att Emil nånsin ska känna sig skyldig eller få reda på att hela jä..la bråket rörde hans existens lixom.

Ja de bråkade nåt hemskt, skrev det i ett inlägg här uppe...

Det var ju pga mig och Emil, tyvärr...

ah det hade konstigt nog hamnat efter det andra inlägget!!

skumt! jag skrev inlägg 6663 innan jag skrev inlägg 6662. De har hamnat i fel ordning!