Nu har jag gjort det igen,Tråd nr 10!!!

Muffins - *kramar om och beklagar sorgen*
Livet är verkligen oförutsägbart!!!! *STOR KRAM*

kakorna - lägg dem i tät burk så kan du spara dem nån vecka.

nämen muffins! Vad tråkigt att läsa! Usch, förstår att det känns jobbigt och ofattbart! *kramar om*

Tack tjejer,oförutsägbart är ordet! Jag har varit med grabben idag. Gråtit och pratat en massa. Jag varnade honom för att "försvinna" på det sättet. Han lovade att inte göra det. 0 Hur man nu kan lova något sånt. Nu kan jag prata om det utan att bli alltför ledsen. Jag vågar inte föreställa mig hur hans familj(fru och tre tonårsbarn) känner sig. Jag funderar om barnen behöver träffa en kurator. Det här är ngt hemsk som påverkar dem för alltid. Jag har hört att för vissa människor har fått men för livet för dem inte har bearbetat det ordentligt.

Va har ni för synpunkter på det? Vi är ju självklart där för dem. Men det känns som det inte räcker hela vägen.

MuffinsTönt

Svärfar gick ju också bort helt plötsligt och det var en stor chock för oss alla. Jag och maken pratade mycket om de minnen vi har och sen pratade han väldigt mycket med sin bror. Så valde de att bearbeta det hela.

Det är ju så olika hur man bearbetar sorg men jag har uppskattat telefonsamtal, kort, besök och att prata minnen.

När min syster dog valde jag att hålla allt för mig själv, vilket kanske inte var så klokt, men jag var bara 12 och visste inte bättre då. På gymnasiet gick jag till en kurator och pratade och det var guld värt för mig då.

Kolla läget och se om de behöver hjälp med något.

Mrs B
Jag läste om det i granntråden. Beklagar så mkt. Det gjorde ont när jag läste det. Hur tog din svärfarmor (kan man säga så?) det hela? Jag kommer ihåg att du nämnde henne.

Jag ska höra med de andra och diskutera.

Jag har pratat med dem alla. Den äldste förstår vad jag ville säga. Jag kunde se på henne att hon har svårt att prata om det. Medan dem två yngre tyckte jag var "tantig" och förstod ingeting. "Vi klarar oss, det är lungt!" *hmm...*

Jag har även pratat med deras mamma. Hon ska också prata med en kurator. Prata ut och kanske få ngt lungnande tabletter. Det är mkt administrativt som ska göras och det är inget man ser framemot.

Ni som är haj på olika regler o så? jag vet att man kan sjukskriva sig(inte behöva ta ut semesterdagar) om nån har gått bort inom familjen de första dagarna. Vad gäller om man ska på beravning?

Muffins - som sagt.. otroligt tungt... *skickar ett gäng styrkekramar*

Ledighet med bibehållen lön i samband med dödsfall/för att gå på närståendes begravning - sånt finns med är olika i olika (fackliga löne-)avtal. Enklast är att kolla med berörd chef/personalhandläggare.

Vickan
Jo jagförstår att man får ta ett snack med chefen men ville se om det finns ngt att läsa nånstans.

Tack för kramarna. Jag mår bättre än igår som var bättre än i fredags(den dan han dog). Idag kan jag tänka på det utan att börja gråta och det kan gå ett tag innan jag ens tänker på det. Jag får lite skuldkänslor över att jag har en "distans" som ger mig möjlighet att andas och inte behöva tänka på det hela tiden. Svårt för hans familj att göra samma sak.

Jag och grabben pratade om det igår. Då berättade han om sin farmor när hon gick bort på ungefär samma sätt. Fastän det har gått 10 år sedan såg jag att han blev fuktig i ögona. Sorg kan aldrig försvinna, bara lättare att hantera.

Det har du helt rätt i! Sen är det STOR skillnad om det är en gammal människa som slutar ett långt liv eller om det är en person som man önskar hade fått finnas kvar på jorden i många år till. När yngre människor dör betyder det ju att de inte fick chansen att uppleva en massa saker och den besvikelsen tycker jag är svår att bära....

Jag inbillar mig fortfarande att han är på en låååång semester eller har flyttat. Jag vet att han är BORTA (kan fortfarande inte säga det "andra ordet") men nånstans i hjärnan kopplar det inte. Min moster från USA kommer ikväll. Så småningom ska vi sitta ner och berätta för mormor. *Vill inte ens tänka på det*