Det blir inget viktväktarna för min del. 
Detta blir lite OT och är långt...
Jag har pratat mewd min sambo och han tycker det är bortkastade pengar, han vet att det fungerar för mig att vara med i viktväktarna men tycker att jag har varit med i så många omgångar så jag vet vad som gäller, jag akn deras program och det har egetnligen inte med det att göra. Det har inte att göra med vad jag äter utan mängden jag äter och hur lite jag rör på mig. Han har ordinerat mig motion utan betänkligheter på att jag lämnar honom ensam om kvällarna i kombination med ansvarsfullt portionerande och uteslutande av vissa livsmedel. Om man nu ska kalla godis, läsk och bakelser för livsmedel. Det är det klassiska sättet, det sättet som i längden borde vara det som fungerar.
Nej i mångt och mycket handlar det som att livsstilen vi har är inte bra för mig. Han går inte upp så mycket som jag gör men han är ingen sticka heller. Han har aldrig varit lika glad i bakelser och godis som jag har men det är sant vissa saker som han säger. Maten fyller fler funktioner för mig än att jag ska hålla mig mätt och nöjd. I mångt och mycket uppfattar han att det är mitt engagemang som sviker, min motivation är det inte fel på men ihärdigheten är det illa med. Jag ger upp, när saker känns oövervinnerliga lägger jag min energi på nått annat, gärna godis och annat som höjer serotonin-nivåerna i kroppen.
Jag vill inte behöva tänka på dessa saker, jag vill ha en livsstil och en rutin som gör att det känns roligt att kliva ur sängen på morgonen och att maten flyter av sig själv. Jag vill inte behöva fundera på om min portion är för stor eller för liten, om jag äter tillräckligt regelbundet och när jag ska hinna och måsta få till nästa träningspass. Jag vill känna frid i min val, i min natur och inte längre känna mig som ett misslyckat försök att ordna ett liv som inte längre är mitt. Hur bryter man livslånga vanor? Hur ändrar min sin grundläggande inställning och hur utvecklar man lite jävlar-anamma när det behövs?
