TRÅDEN: Slut pga religion, någon?

Jag förstår, vad sorgligt att höra att ni inte kan få älska varandra och dela ett liv tillsammans!
När du skriver att ni blev rädda och att det kunde vänta er ett "helvete". Hur menar du då? Skulle det kunna hända er något som fara för era liv, med en hotbild, Eller menar du att de hade frusit ut er och att det uppstått konflikter?

Jag hade ett förhållande med en kille när jag var yngre, han var kanske inte troende i den bemärkelsen, men tillhörde en annan religion och var uppvuxen i en annan kultur.
Det blev lite svårt för honom att ta med en svensk tjej hem, då de förväntade sig en tjej från familjens kultur. Men tillslut så "accepterade" hans föräldrar mig efter rätt så lång tid.
Relationen höll inte, det var inte pga religionen, utan det var mer av att hans beteende förändrades mot mig.
Han kunde inte acceptera mitt svenska sätt att leva.
Jag förstår att det här har inget att göra med hans religion eller kultur att göra, då kärleken kan övervinna nästan allt.
Det handlade om hans sätt att förminska mig och att det störde honom att jag hade egna åsikter och att ha rätt att fatta mina egna beslut.
Tyvärr kom det här smygande med tiden under en lång tid, jag förstod inte förrens det hade gått väldigt långt.
För att göra historien kort så hade han lika gärna kunna heta Kalle Svensson och vara uppväxt svenskt.
Det handlade inte om att det här inte var en kille som behandlade mig bra.
Nog om mig.
Jag sänder dig en varm kram och jag skulle önska att jag kunde hjälpa dig mer! Men jag är gärna ett bollplank om du vill "prata".

hej!
min pojkvän är uppvuxen i ett troende hem och han vet vad han tror på och är trygg i det. Själv har jag väl varit med i juniorer osv sånt som kyrkan hade när man var liten men inte direkt troende. Var kanske lite osäker på hur det skulle vara att träffa hans släkt osv, kanske för att jag var rädd att de skulle mest trycka religion på mig...men kunde inte fått ett mer varmt välkomnande än de gav mig. det har aldrig varit frågan om att de ska "omvända" mig till något. har alltid fått vara den jag är och det är mer så att de är lite nyfikna på mig hur jag ser på saker och ting i all välvilja:) kunde inte fått bättre mottagande och tror att de mycket hänger på att kunna respektera varandra. och som min m2b uttryckte det. "varför ska man tvinga på någon något som religion? det blir då mer att personen backar undan helt" och det tror jag han har riktigt rätt i:)
bara att kämpa bruden!kärleken övervinner väl allt eller hur?:)annars får du bara säga till dem vad du tycker. du är inte sämre människa för att du inte är troende:)

Men jag fattar anda inte! Sa det var hans familj som inte var glada med hans val..? Eller?? Fy vad hemskt...

Beratta mer?

Hejsan ts! Jag undrar lite vilken religion det rörde sig om i ditt fall? Jag är grymt intresserad av religions frågor i största allmänhet och kanske kan jag bidra med något

Jag och min m2b har haft några olika uppbrott genom vårt förhållande pga. religion, då han är mycket starkt troende och jag inte är det alls.
Det mesta har då handlat om rädsla från vårt håll, och brist på kommunikation kring hur vi ska undvika de saker vi varit rädda för...
Jag tror att man kan lösa allt, om man bara visar respekt för varandras känslor och viljor... och pratar med varandra! Det är det viktigaste vi lärt oss... Vi kan inte bara säga att "jag vill" alla gånger, utan måste gå till "jag vill ..... FÖR ATT..."
Ex. han vill gå till kyrkan (frikyrka) varje söndag.. jag respekterar det och gör inga andra planer för oss på söndagar... Samtidigt vet han att jag inte är intresserad att följa med, och ber mig inte heller..om det inte är någon gång då det är extra viktigt för honom... sen erbjuder jag mig ibland att följa med i alla fall - för jag vet att det gör honom lycklig!
Det enda råd jag kan ge dig är att försöka prata med din kille.. se om det kan lösa saker och ting.. Att vara öppna och verkligen prata och lyssna på varandra är viktigt!

Min man ar musse, men inte alls sa extrem. Han gar nastan aldrig till mosken t.ex, ber inte osv.
Jag ater griskott och det har han inget problem med. Han vill inte att vara barn ska ata griskott, men det ar ju ingen big deal direkt.
Jag ar inte troende overhuvudtaget. Inga problem alls. Hans familj har ju vetat om oss sen vi traffades. Dom bor kvar dar i hans hemland dar det ar oacceptabelt att vara sambo, men han berattade om oss. Och var val ingen som sa nat.
Om jag hade blivit gravid dock, my God... Fragade honom haromdan, och hans sa att han inte visste hur hans skulle framfora det till familjen isf. Inte latt att forklara att kk:n sen 2 veckor tillbax ar pa smallen... Men nu blev det ju inte sa, puh!

Tror personligen att det här hela problemet bottnar i hur vi människor ser på vår tro, och hur var och en av oss väljer att uttrycka den.
Det i sin tur avgör vad vi ställer för krav på våra partners.
Man kan ha många synpunkter på hur andra resonerar och varför. Det kan verka helt ofattbart för mig något som är självklart för en annan av samma tro. Där blir det lätt ett krig om vad som är rätt och fel.

Synd att det ar svart for vissa att vara med nan som ar olik. Min man ar som han ar, och jag ar som jag ar. Han alskar mig, so what om jag kakar griskott.
Men man vet ju aldrig vad som kan handa, nar man far kids och sa...

Frågar mig dock hur din man resonerar 090208, då ni ev. får barn om han känner så starkt inför fläsk? Kommer era barn växa upp i Europa så kan det bli problems med detta.

Varför problem? Hur gör alla vegetarianer då?

Min man råkade få i sig flaskkott på en fest, när han kom på det så bara ryckte han på axlarna och garvade...