Barnkarusellen snurrar vidare

Tror ni det är en slump att Familjeliv har en annons nedanför den här tråden?

September - I see.

Lappis - klokt att du tar det lugnt; just vid kombinationen halsfluss och penicillin ska man ju vara försiktig med träning, så att inte hjärtmuskeln konstrar.

Bläh, idag har jag haft en riktigt låg dag. Jag är sååå less på att inte göra annat än att plocka fram mat, mata, tvätta av kladdiga ansikten och fingrar, plocka undan, diska av, skölja av haklappar och sen börjar allting om igen. När f-n ska strulpellarna börja äta ordentligt?!?!?

Ikväll vägrade Piff äta mer välling, när han bara hade ätit 50 ml av 200. Han blev helt skogstokig, som han blivit varje kväll den senaste veckan och skrek som en vilde och spände kroppen i brygga. Till slut lade maken ner honom så att han i princip sov, och sen lyckades han få i Piff 70 ml välling till. Tidigare har han ätit runt 100 ml för det mesta, och sen har han fått resterande mängd mer eller mindre i sömnen, men nu verkar det inte funka längre. Det känns fel att ge dem mat när de inte är ordentligt vakna, men eftersom de växt så dåligt har vi fått OK från "ät-expertisen" att göra så. Det har liksom känts som en räddningsplanka att vällingen till frukost och kvällsmål har varit fulla mål, när de nu inte äter så mycket puré, men nu verkar inte ens det funka ordentligt. Jag har nämligen haft problem att få i honom ordentligt med välling de senaste morgnarna också.

Just nu känns allt bara så j-vla tråkigt och jag har svårt att leva upp till min egen bild av hur en bra mamma ska vara. Det är jättesvårt att vara glad och busa med barnen efter att man kämpat med maten under en måltid, och det alltid slutar med att jag blir besviken över hur lite de äter.

Jag har grubblat ganska mycket de senaste dagarna, och man kan väl säga att ingenting har blivit som jag tänkt mig sen vi fick beskedet att vi väntade tvillingar; varken graviditet, förlossning, den första tiden med bebis(ar) eller att vara föräldraledig. När ska motvinden sluta blåsa? Jag är ju otroligt envis av mig och ger mig definitivt inte i första taget, men nu börjar jag känna mig utmattad. I höstas kände jag att jag kunde stå ut, eftersom de fortfarande var så små, räknat i korrigerad ålder, men nu är de ju 7.5 månader korrigerat och borde kunna äta ordentligt.

Om ett par veckor ska vi träffa en dietist, så det jag hoppas på nu är att hon ska ha tips på någon typ av berikning man kan stoppa i maten, så att de får i sig mer energi per volymsenhet. Den mängd mat de äter per dygn nu har de ju legat på i över två månader och den lär ju knappast räcka bättre framöver, när de blir mer rörliga.

Ore ? jag är med i en bokcirkel som träffas ca en gång i månaden och så har jag ju försökt börja träna ordentligt igen, men förkylningar har ju satt stopp för det, så jag försöker ha en del egna aktiviteter också. Problemet är bara att jag vet ju hur jobbigt det är att vara själv med Piff & Puff, åtminstone när de ska äta, så jag vill inte lägga alltför mycket tid på maken att själv ta hand om dem på kvällarna. Nu har jag faktiskt sprungit en runda ikväll, så jag hoppas att det äntligen ska släppa med förkylningar nu, så att det kan bli lite mer ordning med träningen. Det gör ju också att man orkar mer.

AM ? vi har bestämt att inte ta med Piff & Puff till öppna förskolan den här vintern, pga att det florerar så mycket förkylningar och andra sjukor där. Annars hade det säkert varit ett bra sätt att träffa andra på, men problemet är också att det i princip är omöjligt att få Piff & Puff att äta något alls någon annanstans än hemma, för då blir de så distraherade av allt som händer runtomkring. Dessutom är det ju en extremt kladdig upplevelse, så det känns inte så kul att göra det när man är iväg någonstans.

Det här med föräldragrupp har blivit helt misslyckat för vår del. BVC-tanten som håller i grupperna tyckte att för tidigt födda barn kommer ikapp så snabbt, så att vara med i en grupp för barn födda när Piff & Puff skulle varit födda tyckte hon inte var bra. Alltså kom vi med i en grupp med barn födda ungefär samtidigt som Piff & Puff, men eftersom de barnen är ?äldre? kom vi inte med förrän till tredje träffen och då hade det redan bildats grupper där, som det inte är så lätt att komma in i när man dessutom är så ?exotisk? med både tvillingar och för tidigt födda barn. Alltså har det inte blivit något av att träffa dem utöver BVC-träffarna.

Jag känner två andra tvillingmammor här i stan, men den ena har precis börjat jobba och den andra har även en 2.5-åring, så hon har inte så mycket tid att träffas. Själv har jag lättast att komma ifrån på eftermiddagen, men då har hon hämtat 2.5-åringen på dagis och är inte road vare sig av promenader eller att träffas.

Liten ? ha, ?duka fint och ät tillsammans?; vilken värld lever BVC i? Jag har också fått det ?tipset?, men får jag det fler gånger ska jag bjuda hem tanten på lunch en dag, så får hon se hur det är. Jag behöver både tips, peppning och medömkan. Länken till AW-forumet var bra; ska läsa lite mer på den sedan. Jag förstår att du finner tröst i att läsa om andra som har det värre än en själv; så känner jag också ibland.

Telis ? tack för kramarna! Tänk att cyberkramar kan värma så mycket!

Frejis ? tack för kramen; jo, det är verkligen tungt här.

Mrs B ? tack för kramarna! Ja, jag hoppas verkligen att dietisten ska kunna hjälpa oss. Grattis till avklarad tenta!

Muggles ? jag är säker på att ditt föredrag var jättebra! Typiskt att de gamla stofilerna skulle sabba ditt tidsprogram ? men vad är det för organisatörer av seminariet som låter en av deltagarna ?städa upp? efter de andra?!?

Usch ja, det är verkligen precis som du beskriver med Moas sömn; man bara kämpar och kämpar med det som är problemet och all ens vakna tid går åt till att fundera på hur man ska kunna lösa det. Piff & Puff är ju pigga och glada hela tiden, så att de äter lite är inget som påverkar dem; ?bara? mig. Men jag är verkligen less på att utöver all tid man faktiskt lägger rent praktiskt på matbiten, så är det i princip det enda jag tänker på under min vakna tid och det huvudsakliga samtalsämnet mellan mig och maken. Jag får i alla fall också mycket beröm både av maken och far- och morföräldrar för allt mitt kämpande och tålamod, vilket förstås stärker mig och gör mig glad, men samtidigt gör det ju inte att de äter mer (än?).

Kängu ? japp, vi har träffat en logoped, som har konstaterat att det inte är något fel på killarnas ätteknik. Om ett par veckor ska vi träffa en dietist tillsammans med logopeden, så då blir det ju en genomgång av vad killarna äter och hur mycket, och så får vi se vad dietistens ?dom? blir. Eftersom de hittills inte varit särskilt intresserade av att äta eller att öka sitt matintag hoppas jag att det finns något ?raketbränsle? att tillföra i den mat de faktiskt äter, för att öka energiinnehållet och deras tillväxt.

BS ? tack för kramarna! Vad trist att tanten är på inkommande.

Vänner ? Nej, visst är det tufft när tillvaron inte blir som man tänkt sig. Jag önskar att jag kunde se det positiva i att t ex lätt kunna skjuta på maten, men just nu känns det som att jag t o m gärna hade gått upp två gånger på natten för att mata, bara för att få ha barn som verkligen vill äta.

Idag har jag ringt till psykologen på neo, som jag och maken pratade mycket med under tiden Piff & Puff var inskrivna där. Jag kände att jag måste få någon professionell att prata med, för att bryta den negativa spiral av tankar jag hamnat i. Eventuellt finns det en psykolog knuten till ät-teamet, som nu tar hand om Piff & Puffs ätproblem, och isåfall blir det förmodligen henne/honom jag träffar, men annars är jag välkommen att träffa kvinnan på neo. Detta ska jag forska vidare i imorgon, för jag missade telefontiden hos logopeden idag. Jag har länge försökt att jobba med mina egna tankar kring det här med maten, men jag känner att jag har kört fast och måste få hjälp för att komma vidare. Jag tycker att jag hade stor hjälp av psykologsamtalen under neotiden och jag hoppas att jag kan få lika god hjälp den här gången.

Min mamma har varit här och hjälpt mig idag, och till henne sade jag att om man inte får ut mer av att vara förälder än så här, så är det inte mödan värt. Självklart älskar jag mina barn, men just nu är det väldigt tungt att ta hand om dem. Det är åtminstone en tröst att veta att de inte konstrar med maten för att jävlas, för det är ju inte medvetet. En go? kram från dem hjälper självfallet upp humöret, men just nu räcker inte ens det.

Liten & Muggles - ni anar inte hur skönt det är att höra att ni faktiskt tyckt att det vänt i ettårsåldern. Förvisso vill jag ju helst inte längta dit, utan försöka njuta här och nu också, men eftersom det känns så extremt jobbigt nu måste jag ha något att se fram emot också. Skönt också att höra att det är fler än jag som tänkt tanken att det inte är värt besväret med barn. Man känner sig lätt som ett ufo utan moderskänslor, men det handlar ju egentligen mest om att man är arg på situationen, inte på barnet, eftersom de är för små för att medvetet ställa till med problem. De bara "är", helt enkelt.

BS - innan barnen och jag har ätit lunch och är färdiga att ge oss iväg på eftermiddagen har det lätt gått drygt två timmar, så då är det mindre än två timmar kvar tills mellanmålet. Därför har jag svårt att se hur vi skulle hinna med ett besök på ÖF utan att de skulle behöva äta där.

Har ni andra varit flitiga med besök på ÖF innan barnen fyllt ett år?

Såg nu att du, BS, också tyckte att det vände i ettårsåldern - skönt med ännu mer vatten på den kvarnen. På det viset är jag glad att jag ska vara föräldraledig så pass länge som jag ska, så att jag inte bara får den jobbiga delen utan även den roliga.

Liten - jag tror att det här med ÖF skulle vara mer för min skull än för Piff & Puff, för de har ju varandra att "leka" med, så vi måste ju inte gå iväg någonstans för att de ska få träffa andra barn. Fram tills för en vecka sen ungefär var Piff väldigt glad för Puff och kunde le och skratta emot honom, men han fick inget gensvar. Nu har även Puff upptäckt Piff och det är jättehärligt när de sitter mittemot varandra på golvet och bara skrattar så att de nästan kiknar, bara genom att titta på varandra.

Koko - bortsett från maten är Piff & Puff väldigt lätta barn, som är glada nästan jämt, sover när de ska (även på nätterna) och kan roa sig själva en hel del, så några andra klagomål har jag inte. Hade jag bara sluppit att mata dem hade tillvaron varit toppen.

I eftermiddag har jag iallafall varit ute på långpromenad i ett par timmar och njutit av vårvädret. Vi har nästan 10 grader här idag och mestadels har solen varit framme. Skönt! Jag var också och hämtade Piff & Puffs pass inför vår Barcelonaresa om ett par veckor, och de ser ut som små förbrytare på bilderna. Igår passade mormor på att köpa för tidiga födelsedagspresenter till killarna, så nu är de utrustade med en röd respektive en grön väldigt tjusig skaljacka ifrån P.OP. Hutlöst pris egentligen (695.-), men jag har inte hittat några vettiga jackor någon annanstans, så då fick det bli så här. Enligt uppgift ska de vara ganska lätta att sälja i andra hand. Väldigt vårfina blev de iallafall och de kommer att matcha sina blå solglasögon väldigt väl!

Hej, hej!

Snaily - välkommen hit! Hoppas att du kan få ordning på din krånglande cykel; det är frustrerande nog att inte bli gravid och om cykeln dessutom är knas känns det ju ännu tråkigare. Har man en normal 28-dagarscykel misstänker jag att chansen är större att bli gravid än om den konstrar hit och dit.

Liten - fy så trist med alla era magåkommor! Och ännu tristare när det sabbar något roligt inplanerat som en romantikhelg med barnvakt ordnad.

Tusen tack alla ni gulliga tjejer för ert stöd till mig! Ni anar inte vad det betyder! Jag känner mig fortfarande totalt under isen och har verkligt kort stubin emellanåt, när jag sitter med skeden i handen och en kladdig, trilskande unge framför mig. De är inte trilska så tillvida att de är arga, men de är bara helt ointresserade av att äta. Jag ringde till en psykolog jag fick namnet på av logopeden, i onsdags i förra veckan, men hon har ännu inte hört av sig. Nu ringde jag nyss och lämnade ett nytt, mer desperat meddelande och hoppas på snar kontakt. Jag väntar väl ett par dagar till, men hör jag inget tänker jag vända mig till neo-psykologen igen, för det här är verkligen inte kul.

Ledsen att jag inte hinner kommentera mer, men det är matdags här nu.

Tjaha, så var lunchen överstånden och det gick ungefär så dåligt som det kan göra. De åt varsin knapp kvarts burk (Hipps 195 g). Dessutom motvilligt, så det blev en kladdig historia. De borde verkligen vara hungriga, för Piff åt 160 ml välling kl. 6.30 imorse och sen resten av flaskan (40 ml) kl. 8.30. Puff åt ungefär 100 ml vid 6.40 och sen 100 ml till vid 8.45. Lunch intogs 11.15 för Piffs räkning och 11.45 för Puff, så då borde de verkligen varit hungriga. Båda hade dessutom sovit runt 2-2.5 h på balkongen innan lunch, så trötthet var inget problem.

Muggles - nej, hittills har inge kunnat förklara varför de inte känner av hunger. Tydligen är det vanligare bland prematurer än de som föds i fullgången tid, men bland de prematurer jag känner till är ingen särskilt kinkig med maten, medan vi har två av den sorten. Egentligen var det problem redan på neo, med att det var svårt att öka deras matmängder. Jag tror att de inte känner någon hunger, eftersom det lätt kan gå 8 h mellan deras mål, utan att de protesterar. Nu väntar vi ju inte ut dem jämt, för då skulle de väl svälta ihjäl, men ibland har vi testat, bara för att se om de säger ifrån, men det gör de inte.

Liten - nej, det är så trist att behöva tjata sig till hjälp, men jag vet ju iallafall att psykologen på neo ställer upp om jag inte får tag i någon annan, så jag har ju iallafall en back-up-lösning.

Kängu - jo, jag överväger att skicka iväg maken till sina föräldrar i helgen, för att få vara för mig själv lite.

Muggles - jag är tacksam för att du försöker, men det är verkligen inte lätt att råda i den här situationen. Logopedens enda råd, och hon jobbar till 75% med "problemätare", var att ha tålamod... Yeah right, det har jag haft i nästan 10 månader nu, och det har fortfarande inte blivit ett dugg bättre.