Hej! Jo, hur länge tror ni man kan vara borta från sin lilla 1 1/2 åring som blir kvar hos underbara mormor. Funkar en bröllopsresa på en vecka tro?
Vad har ni för erfarenheter`??
Min erfarenhet säger mid att bara mamma och pappa lider, så länge barnet är hos någon han/hon känner sig trygg hos. En vecka går säkert superbra (men själva är vi såna mesar att vi tar med lillan som är ett år och en månad på bröllopsresan 
)
är ju lite olika hur man är som person. vi har lämnat bort våra barn en del. men i den åldern hade jag nog hållt mig till en weekend bara.
varför inte en mysig helg i nån storstad eller spa så kan ni nästa år åka på en längre resa tex vid eran 1års bröllopsdag då även erat barn är större. 
Det är ju högst olika från barn till barn och inte minst från förälder till förälder.
Jag hade aldrig i livet fixat att lämna min son ifrån mig en vecka när han var så liten, inte för att jag inte litar på dem han isåfall skulle varit hos, utan för känslan att inte ha sitt barn hos sig. Jag är rätt säker på att jag hade fått ångest och kunnat börja nojja över allt möjligt.
hade tagit honom med oss eller åkt bara kortare och tagit igen det hela med en längre bröllopsdagsresa lite längre fram...
Å tack för svar! Vill jättegärna höra fler med åsikter! Min man, blivande, verkar tycka att tio-elva dagar skulle vara helt okej. Hm...
Kanaske är svårt för oss att förstå då vi tycker att vi har ett så aktivt och framåt barn. Han älskar ju alla och verkar nöjd så länge någon leker med honom! Men frågan är ju hur länge han står ut utan oss.
Tar barn skada? Det undrar jag! och på vilket sätt. Kan det sätta spår tro??
Skada är ju oerhört drastiskt att påstå, men jag kände iallafall själv att så länge det inte gick att prata med barnet om tid, så var det svårt, för de ÄR väldigt bundna till rutiner och ett "mamma kommer snart" kan ju knappast användas i det här fallet. Barn är så mycket här och nu och jag tror faktiskt om jag ska vara helt uppriktig, att små barn har det bärst hos sina föräldrar ganska länge. Det blir så stor skillnad när man kan förklara dagar och så"nu ska du sova hos mormor FEM kvällar " och visa... det fattar ju inte en liten.
Men det beror ju också på hur van barnet är sedan förut att sova över och så. Min son är och har alltid varit glad och framåt, men just att somna och vakna hos ngn annan, gjorde han ytterst sällan som riktigt liten, så då hade det ju vrit tufft att dra iväg en vecka...
Nu har jag visserligen inga egna barn, men min syster har och jag vet ju hur hon gjort med sina små...
Hennes största är 2½ nu lite drygt, och yngsta är 8 månader... om en månad ska hon och pappa och stora barnet åka bort, o lillan vara hemma med mormor en vecka...
Grabben var ensam med farmor och farfar när han var runt 8 månader han med - också någon vecka... då var mamma och pappa i New York på semester!
Så jag tror man får känna av med sina barn, alla har olika svårt att vara ifrån mamma och pappa - och oftast tror jag faktiskt det är föräldrarna som lider o inte barnen...
Jag hade aldrig kunnat lämna så länge och tror inte min dotter mått så bra av det hur trygg hon än är med min mamma.
Men alla är olika.
Ja, kan inte föreställa mig det nu, men tänk om man sitter på Maldiverna/Grekland eller vart man nu hamnar och får rena ångestatacken och typ gråter sig igenom...Känns inte så nu, men ack hemska tanke!
Men undrar hur barnen tänker, om han liksom undrar när vi kommer hem eller om han bara fnular med det han håller på med. Bada som han älskar, vara med mormor när hon lagar mat, leka och så???
Ja, ingen annan känner ju er son bättre än ni. Och ingen känner er själva bättre heller. Är han lite van att natta över och så sedan förut?
Jo han har nog sovit borta en fem gånger på ett år och det har gått jättefint, men man vill ju inte att han ska vara ledsen. Sen börjar han på dagis nu i mars, och vi åker i augusti/september. Så mormor får hämta honom på dagis då varje dag. Vad tror ni om det? Bra dåligt?
Ja, jag tycker det låter som att han har en väldigt nära vardaglig relation med mormor, och ni har ju chansen att testa över långhelg och så innan. Gör det, så ni verkligen själva kan slappna av med att han inte vaknar och är ledsen och så.
Det som sedan återstår är ju hur ni (du?) själva klarar avståndet såpass länge. Det rär antagligen det svåraste.
Min syrra som är ascool och absolut inte haft svårt att lämna sina barn och tom hade varannan helg boende redan tidigt m sin första, fick totalpanikångest när hon var utomlands. bara för att hon visste att det var så jättelångt. De fick hjälpa henne hem och hon avbröt resan! Had ejag ALDRIG trott om henne kan jag säga 
jag som arbetar på förskola har märkt ibland på vissa barn att de kan bli lite oroliga och kinkiga när föräldrarna är borta länge. Speciellt andra veckan! Men som andra skrivit är otroligt olika mellan familjer och så vidare.
