I vått och torrt (del 5)
*gräver mig upp och ställer mig bredvid lanovia och kisar med mullvadsögon*
Tack söta ni för att ni orkade med mitt självömkande igår... Började inte gråta på träningen, men däremot sen när maken ringde och frågade med kärlek i rösten hur det var med mig egentligen... Det är han och min mamma som har den effekten på mig 
Vi pratade länge, och han fick mig att må mycket bättre och känna att han alltid finns där, även när han inte är här rent fysiskt. Att det är han och jag mot världen, liksom! (fast inte mot er såklart, bara mot dummingar och orättvisor. Ja, ni fattar) Dessutom kommer han ju hem ikväll, vilket definitivt gör tillvaron ljusare.
Köpte test igår, det brukar ju vara det bästa sättet att locka fram indianerna... Jag ger dem en dag till, så får vi se sen. Tror på fullaste allvar inte att det är nåt den här gången. För ett par veckor sedan fick jag en stark känsla av att jag var gravid, vilket jag såklart ignorerade, tillsammans med kollegans och Hvidis känsla Men nu? Nä, tyvärr. Men maken kommer hem ikväll, lillasyster kommer och hälsar på i helgen, och livet är ganska ok trots allt... 
