Ja, det är sant, fast jag har egentligen aldrig gått och liksom hakat upp mig på detta med barnet, det har varit fullt upp i livet under åren ändå, mend utbildning till florist och att vara ny och få in foten jobba och ta hand om det barn jag redan har och allt annat som hänt runtomkring.
Nu hade jag gärna haft en lite lugm tid, då man VET vardagen, dvs gå till jobbet, göra det man ska och sedan hantera reten av tillvaron däremellan.
Nu är ALLT helt ovisst och alla områden i hela mitt liv kräver en massa HANDLING och att jag själv ska se till att allt blir på något bra sätt, med allt fråmnatt byga ut stugan till nytt jobb, eller starta eget och att vara med i processen runt att bli gravid.
Jag var jättepå med jobb och så ända till det där samtalet med fertilitetskliniken, då blev det helt översvämmat inuti av att det fasiken är allvar, att tiden håller på att rasa irån oss och att det inte alls går att gå runt och vänta och se som i gjort i alla åren...
Så, då tappade jag lite orken-eller rätt mycket-för att samtidigt stå och vara så himla käck med CV och fina brev i handen framför arbetsgivarna dessutom. Jag orkar inte riktigt det.
Men, om en vecka kanske jag komit igen lite mer...
Du vet, det går lite upp och bner. Detta med att vi ska till kliniken, var faktiskt lite av en chock har jag insett, trots att jag ju borde fattat att vi skulle hamna där...
Låter knasigt kanske, men det blir tom så att man börjar fundera på "men VILL jag verkligen ens HA ett till barn" och kommer på att det ju har sina fördelar med ett som dessutom börjar vara rätt stor osv. Hur knäppt är inte det då?
Ninnispinnis skrev 2009-03-02 10:40:06 följande:
Blommis, det positiva är ju att om du fokuserar på jobbsökandet så innebär det kanske att du har mindre tid att fokusera på barntillverkning?