Där gräset är grönast och champagnen har de rundaste bubblorna

Lapinette: Ditt inlägg vibrerar av ditt ressug... jag får väl ta tåget till Göteborg eller nåt. Vill flyga iväg NU NU NU!

...för där har jag en väninna som också "ger energi", just en sån man behöver. Tack för påminnelsen. Ni härinne är inte dumma heller.

Fru fräken: Känner så väl igen det där du skriver med att alla pussar placeras på den lilla. Med så gosiga kinder som våra flickor har så är det inte undra på. Min dotter ser dessutom väldigt allvarlig och nästan lite arg ut för det mesta så då pussar jag på henne bara för att "mjuka upp" henne lite. Men det är inget vidare för relationen. Grattis till de tre gifta åren!

Funderar vidare över huruvuda Gud straffar mammor som använder sina döttrar som mänskliga sköldar inne på H&M. Trots att dottern blir belönad med en oerhört stylish mamma i peacock-mönstrad wrapklänning som ger henne styrkan att bygga med klossar hela eftermiddagen.

Fast man kan se det som att jag gjorde det för att vårda relationen med min man. Så att dottern på lite längre sikt slipper kånka en enormt stor ryggsäck till dagis varje fredag.

Kära förhoppningsis, så jättekul att ha dig tillbaka! Har undrat, men samtidigt förståeligt att du velat hålla låg profil med tanke på det som helst. Smart drag att fly till Island och sitta där och dricka vin ;) Hur känns det nu med jobbgrejen, efter att det gått lite tid? Själv skulle jag få oerhört svårt att sova och funka om nåt sånt skulle inträffa. Jag är värsta mesen. Fick några konstiga samtal under min tidigare karriär och det bet sig verkligen fast i huvudet, men det var inte alls på samma nivå. Berättade också om en f.d. kollega som stalkade mig... det var jätteläskigt. Och det var inte ens några hotelser utan bara en knäppis som trodde att hon skulle bli min assistent och flytta hem till mig och sådär.

Lapinette, tack för updaten om melodifestivalen, känns som om luften gått ur mig när det gäller den, har inte tittat på många år men tids nog blir det nog en återkomst i casa Gemma, känner dock att man måste samla ihop ett litet gäng och sitta och skvallra och skratta och äta och dricka till eländet, annars finns det ingen poäng. Det närmaste vi kommit var nationella tävlingen i pekingopera på Kinesisk TV, men då skrattade vi så mycket att vi knappt hörde vad de sjöng, det är tydligen en finkulturell företeelse men vi begriper oss inte alls på det där. De sjunger som katter som fått svansarna klämda i en dörr.

Själv har jag haft en hemsk och trött vecka. Mannen på resa, monstret sjukt och beyond grinig och klängig (jobbigt med den där kombinationen, liksom om hon nu ska följa med mig in på toa och stå och säga: "mamma bajsa mamma bajsa", den graden av närgångenhet, då kan hon väl åtminstone vara lite glad när hon får vara med mig? Men det är förstås lite mycket begärt av nån som är sjuk och trött och väldigt liten). Igår kändes allt mycket ljusare; vädret var sagolikt och mina föräldrar kom på morgonen så att jag kunde åka till Lund och klippa av mig femmånadersvolmen, sen åt vi svensk sparris, svensk nypotatis, nygräddad kyckling- och grönsakspaj, haricots verts, hembakt bröd, dyr bladsallad av den sorten som jag själv är för snål för att unna mig, jag köper äcklig isberg istället, och nygräddad (igen) rabarberpaj. Samt svenska jordgubbar, som om det också skulle behövas. Japp, mina föräldrar skulle "fixa lite lunch. Känner starkt för att upprepa koncceptet. På eftermiddagen promenerade vi bort till en annan stadsdel och lekte i två timmar på lekplatsen medan jag pratade med trevliga föräldrar. Trivs väldigt bra där men föredrar att ha det som utflyktsmål snarare än att bo där, det är helt enkelt lite för homogent, lite för mycket som vi själva. Gillar Limhamns blandning av sunkiga gamla fiskargubbar och barnfamiljer och, ja, rätt mycket helt vanligt folk. Fast snälla.
På kvällen la jag monstret och sen kom mannen efter 45 minuter från Norge, med varmrökt lax som kostat två gånger mer än här i Sverige. Det är tydligen helt vansinniga priser där. Gott var det i alla fall, med rieslingen som min pappa omtänksamt nog ställt i kylen innan de åkte hem.

Idag småregnar det och tröttheten ligger som en mumiesvepning runt hela familjen, åkte in till stan och fikade och köpte lite skivor, bland annat nya Franz Ferdinand, gick en sväng inne på Zara också och köpte en ny jeanskjol för jag har försvunnit en hel klädstorlek sen jag slutade göra monstermat inifrån så att säga; det gick okej att prova; monstret tog på sig en kvarglömd stråhatt och sen vinglade hon runt i korridoren och gick i alla provhytterna och tafsade tjejerna på benet utan att se något. Efter att mannen handlat grejer till sitt provisoriska hemmakontor var monstermåttet rågat och hon däckade i vagnen så fort bussen började rulla, nu har hon sovit i över två timmar medan vi ätit resterna av gårdagens lyxlunch- och middag. Återstoden ska mannen kalasa på ikväll tillsammans med vinet, medan jag går ut på numera rätt anrika indiehaket Tempo på möllevången och äter middag med min gamla älskade fotografväninna. Vi gjorde skitkonstiga och alldeles underbara (men också bespottade) reportage under flera år; hon är en sån där person som man kan vara ifrån i flera år och sen träffa igen och det känns inte som om det gått nån tid överhuvudtaget. Mannen ska tillbringa lite kvalitetstid med dottern som tvivelsutan kommer vara på bättre humör efter lång sömn och sen lunch på svenska sommarprimörer. I eftermiddag ska jag träna och sen ska jag gå och spekulera på fler jeanskjolar för jag var inte riktigt nöjd med morgonens impulsköp på Zara. Den gamla H&M-kjolen var mycket finare men den är ohjälpligt för stor.

Hur mår ni andra?

Kramar, G

Mlle M: Du anar inte vad jag skulle vilja ha ditt liv under en dag. I gengäld kan jag erbjuda en utmanande vardag där din snabbhet och simultankapacitet övas upp, likaså tålamod, stryktålighet, hållfasthet (tänk små fingrar som sliter i dina örsnibbar) och fingerfärdighet (vi har både duplo och vanliga träklossar). Slutligen får du ett starkt immunförsvar under många timmar på blåsiga lekplatser och öppna förskolan, som bägge är veritabla smörgåsbord av virus och baciller. Låter det inte utmanande så säg? I så fall vet jag bestämt att det finns nån dokusåpa där man får byta liv med varann; de ordnar säkert med detaljerna.

Ja, jag lovade ju att inte gnälla. Så här sitter jag och gör reklam för mig själv och mitt liv. Känner mig rätt nöjd, faktiskt.

E11a: Härligt med en londonrapport, som vanligt blev jag galen av längtan efter min bästa bästa stad i hela världen och bulldoften spred sig ända hit (men vi kalasar i gengäld på mina egenhändigt gräddade ingefärsbiscotti) och jag citerade Terry Wogan högt för mannen; jag bodde blott i fem månader i London (på Hampstead High Street, våren 1993) men oj vad det satte spår. Och gav mersmak. Det där otyget torrjäst tvingades jag använda ett par gånger i Shanghai, också jag blev väldigt kreativ när det gällde att tigga färskvara hos bagerierna men sen hände det ju att man var urtrött mamma och bestämde sig för att livet inte börjar och slutar med perfekta råvaror... och så utmynnade det hela istälelt med en misslyckad baksession och gråsuggor (grova rågbullar) som var tunga som tegelstenar. Sånt slipper man ju här i Sverige. Den anglosaxiska matkulturen lämnar en hel del att önska, fortfarande. Och den anglosaxiska dynamiken mellan könen är och förblir ett mysterium för mig. Min första pojkvän (och en hel del efterföljande) var från Kent och han hade en oerhört märklig och förvirrad sexualitet - slash - kvinnosyn. I grunden var han en bedårande liten kille som fått sin uppfattning sönderfrätt av droger och, tja, omgivningen. Tjejerna hade jag ännu svårare att förstå mig på. Lustigt, när våra kulturer är så lika. Engelsk humor går ju hem i Sverige som ingen annanstans och popbanden har ofta ett rent kärleksförhållande till vårt land.
Du verkar ju ha bott länge i England; vad är din uppfattning?

Igår var jag som sagt ute och åt med en väninna på "trusty old Tempo"; valde faktiskt en vegorätt för den lät (och var troligen) godast: Varm sallad på äpple, gratinerad svamp, valnötter, endiver och opastöriserad getost. Kom hem lagom till den lille norske pågen som stod och tindrade med ögonen mot publiken (och mannen i soffan). Den här morgonen har vi tränat duktigt, gungat, lyssnat på monstrets ömsom skrik och protester, ömsom utflykter i olika språk (hon har märkligt nog lärt sig räkna på kinesiska, utan vår inblandning! Måste vara nåt som sitter i bakhuvudet); lite ungerska som mormor och morfar envisas med att förvirra henne ytterligare med, en massa svenska såklart och allt mer franska. "Bye bye" är den enda engelskan men den frasen använder hon med extra stor förtjusning nu när hon är så, tja, arg hela tiden. Som i "bye bye"; stick och brinn (dammsugaren / tråkiga boken / äckliga potatisen / dumma mamman). Fru Fräken med make och dotter träffade vi på lekplatsen med deras alltid lika söta, rara och blåögt plirande dotter, Fru F frågade ängsligt - och befogat - om mitt monster skulle tycka om att fika i morgon? Tja, det återstår att se. Om hon tycker att det är en dålig idé lär hela Lund få veta det. Nu har vi i alla fall ätit lunch och ska så småningom iväg och titta på ett hus. Det börjar lossna här på marknaden och vi har en hel rad kandidater; vår gemensamma favorit är ett sunkigt femtiotalshus med ful sjuttiotalsinteriör. Det vi gillar minst är gatuhuset som är nyrenoverat med högblankt vitt, rostfritt kylskåp med infälld ismaskin, stålrör, grått, hårt, ja ni fattar, åttiotalsdoftande (men nyinsatt) ungkarlsestetik och så oerhört FEL för ett artonhundratals gatuhus. Boffi, Bulthaupt, Gaggenau, allt sådant som får mig att se rött i såna sammanhang. Så trots att huset är rätt i storlek, pris och läge så vete sjutton om vi ens vill se eländet för vad göra? Riva ut ett helt nytt dyrt kök för att det är otrivsamt?

(Jag råkar ha fått en häftig och plötslig fäbless för terracottaklinker och lantlig charmlantligt . Jag väljer det blommiga porslinet framför det sobert vita; kanske är det helt enkelt östrogenet som börjat ge sig till känna - äntligen. Började så smått tvivla på om jag hade nåt överhuvudtaget. Fortsättning följer.)

Kram, G

E11a, jag kan bara säga att jag håller med när det gäller att man inte kan få det där nån annanstans... jag jobbade själv som korre för radio och tidingar när jag bodde där och tyckte också att klimatet inspirerade mig, men i längden kändes det lite onyanserat och lättköpt med allt det vassa, tillspetsade. Något jag uppskattar i tidningarna, framför allt magasin (som är mitt forum), är den allmänna "pratigheten". Engelskan är ju vad jag förstått två gånger ordrikare än både svenskan och franskan och det känner man verkligen när man läser krönikor och artiklar. När det gäller maten så har jag också förstått att man kan få precis hur god och bra mat som helst (när jag bodde i Hampstead och det var som sagt jättelängesen fanns redan Cullens eller vad det heter, plus en liten saluhall mitt i stan), problemet är väl framför allt att det inte känns prisvärt. Det är helt enkelt skitdyrt, allt. För mig handlar allt om en balans mellan pris och kvalitet.

Jag håller helt med dig om att Australien är ett helt fenomenalt matland. Bodde där ett år i början av nittiotalet, då i Queensland som matlagningsmässigt kändes som England på sexitotalet ungefär, sen åkte jag tillbaka i tre veckor fem år senare och då hade allt verkligen exploderat. Man kände närheten till asien, och de kunde verkligen utnyttja alla de fantastiska ingredienser de har tillgång till. Jag var också en vecka på Tasmanien, apropå sagolika färska skaldjur... Men framför allt känner jag att de vänt sin historielöshet till en fördel, de blandar och skojar och experimenterar på ett sätt som till exempel få franska ställen vågar göra, för där sitter matarvet och respekten för den egna kulturen ofta som en boja runt fötterna på kockarna. Såklart inte alltid men jag känner nog att den franska maten har lite oförtjänt gott rykte.

...och jag kan ju säga att jag håller med dig när det gäller spänningen mellan könen och sådär... med tanke på att tre av mina ex varit engelsmän... en australiensare... och nu är jag gift med en fransman. Jämställdhet i all ära men jag gillar att delegera grejer som handlar om bilen och sådär ;)