Tantvarning 5

Men Tinker, som jag skrev tidigare, jag hade gjort samma som dig, och kolla bara, de andra föräldrarna ville egentligen det också, men kanske inte orkade/vågade stå emot och ta fajten.
Heja dig!

Härligt att vara gift va'?
Jag tycker det mesta är som vanligt för oss, MEN tycker mig ändå märka att min man blivit lugnare på nåt vis. Kanske jag också. Vi bråkar lite mindre. Vet inte om det beror på att vi nu är gifta, det kan ju vara annat runt omkring som påverkar. Men ändå. Ett inre lugn på nåt vis har nog infunnit sig hos oss. Svårt att förklara.

Vad kul! Roligt när man märker resultat. Bra jobbat!
Jag har också märkt att när man börjar träna/motionera blir det nästan automatiskt bättre med kosten också. För mig i alla fall.
Man dricker mer vatten, tänker efter lite mer på vad man äter, vill inte förstöra det man vunnit med motionen genom att äta dålig mat. MEN ibland så får det motsatt effekt: På fredagkväll tänker man "jag har ju varit så duktig och tränat så nu kan jag minsann unna mig..."

Hihihi... Härligt Frulle
Jag ser dig framför mig med stjärnglitter i ögonen!

Fjällbruttan; morrar när jag läser om föräldramötet. Vilken lärare! Tur att det fanns en förnuftig lärare och kloka föräldrar på mötet.
Fan, tala inte om städning... hos oss rullar dammråttorna omkring och vi ska ha gäster imorgon. Blä... Jag hatar att städa!! Och gör det på tok för sällan.
Men som tur är, är jag inte heller perfekt , kanske därför folk trivs att umgås med oss och vara hos oss. För att vi är långt ifrån perfekta och då känner de inte så stora krav på sig själva heller.
För jag har funderat på hur det kommer sig att av alla i kompisgänget så är det hos oss alla samlas, till oss man "svänger förbi" utan förvarning, bara sådär, på en kopp kaffe eller te eller bara för att prata. TROTS att vi har stökigt, dammigt, två småbarn, vi är högljudda och allmänt "röriga". Kanske för att vi har störst hus eller för att vi är opretantiösa. Jag vet inte.
En av våra vänner höll tal på bröllopet och sa nåt som gjorde mig varm inombords (förutom att hon tyckte att vi är fantastiska, men så säger ju alla vid bröllopstal): "Ni är så gästvänliga, hos er trivs man för när man kommer oanmäld till er så känner man sig alltid så välkommen, det känns som att ni faktiskt gått och väntat på att just vi skulle komma" Det var fint.

På tal om fest 3 på natten i Sthlm City för 15-åringar, upplys en utböling från Norrland; är det så att man har fester till 3 på natten för 15-åringar? På "min" tid slutade discon och fester kl. 01:00 minsann. Kl. 03:00 då brukar våran Nattklubb stänga och på Nattklubb går väl vuxna??
Ja, jag är förmodligen lite mossig eller OFF, men så är jag ju också en tvättäkta Tant

Jag gick också i en glesbygdsskola en B2:a.
Fanns ingen annan skola att välja på den tiden!
Jag hade min mamma som lärare i 4-6:an. Så också min bror.
Det var inget varken hon eller jag önskade kan jag säga.
Både min bror och jag blev hemskt mobbade pga detta vilket har satt djupa spår i oss på olika sätt, för resten av livet, vilka vi brottas med varje dag.
Att de mobbade oss berodde på att föräldrarna tänkte, och inte bara tänkte utan förmodligen uttalande högt inför sina barn sin oro ang. vår mors förmåga att vara objektiv i sitt arbete med sin egen unge i klassen (då jag gick fick jag inga betyg förren VT i 7:an). Att vi skulle ha några fördelar av att ha vår egen mamma som lärare.
Jag kan säga som så, att vara objektiv klarade hon inte, hon var nämligen så rädd just för att folk skulle säga att hon gjorde skillnad på oss och andra ungar, med den påföljden att så fort nån gjort nåt bus så var det vi som blev anklagade. Om vi var ett gäng som surrade på lektionen så sa hon bara åt mig och inte de andra. Sedan när hon såg att vi blev mobbade så försökte hon nån gång att prata lite försiktigt med föräldrarna. Men ja, ni förstår ju själva att det funkade ju inte. Mobbingen blev ju bara värre. Så hon gav upp.
Några fördelar hade vi INTE, det kan jag intyga.
Det var ett HELVETE kan jag säga, både för min mamma och oss och jag har än idag lite och dålig kontakt med min hemby eftersom det är så smärtsamt. Bara tanken att möta mina gamla plågoandar och deras, nu gamla, föräldrar gör mig kallsvettig och fylld av... inte hat men en vämjelig känsla i alla fall.
Hade det funnits möjligheten att kunna välja en annan skola så hade vi gjort det, tro mig!
Därför bestämde jag mig rätt tidigt att när jag får egna barn ska jag inte bo i en liten by, de ska inte gå i en pytteliten skola och jag ska ALDRIG bli lärare!
Så vad ni än tänker om era barns lärare som har sina egna barn i klassen, jag BER er, dryfta inte det inför era barn. Vilket jag inte tror att ni gör heller, för ni är alla så rara och kloka tanter .
Ville bara ge er inblick i hur det kan vara när man är i den andra partens kläder.

Nej, det var ju det jag visste; att du är en klok tant
Men faktum är att vi föräldrar måste tänka på vad vi säger om andra inför våra barn. Det vet ju ni redan förstås, men ändå...
När jag ser tillbaka och minns kommentarerna från barnen (tro mig, varenda en har etsat sig fast i mitt minne) så var många av dem såna som barn i den åldern knappast kommer på själva. Sånt som de hört från vuxna runt omkring dem.
Sedan så var jag väl särskilt utsatt, förutom det att min mamma var min egen lärare, vilket stack föräldrarna otroligt i ögonen,samt att hon var en ganska sträng fröken, så var detta saker de mobbade och retade mig för:

- Mina föräldrar var religiösa, aktiva sådana
- Mina föräldrar var aktiva kommun- och kyrkopolitiker, naturligtvis fel partifärg, dvs. allt annat än sossar (som var det enda "tillåtna" och accepterade i vår illröda byhåla)
- Mina föräldrar var betydligt äldre än mina kompisars, jag är en sladdis
- Min andra bror, som ej längre finns i livet var svårt CP-skadad
- Jag var duktig i skolan, ajja bajja... Inte utmärka sig, fy, fy! Jävla lärarunge!!

Nåja, ska inte tråka ut er mer om detta.

Jag önskar bara att inga barn behövde känna den ångest jag kände i augusti varje år när det var dags att gå tillbaka till skolan efter sommarlovet (något som I'myours btw yttryckte en önskan om i sin braiga blogg, i samband med skolstarten).

Ha en trevlig fredagkväll alla trevliga tanter!

Villemoa; Det är lugnt, oroa dig inte. Jag förstod det, men tänkte att det ändå kan vara intressant att se saken från andra hållet. Att denna önskan att "vara objektiv" kan resultera i det motsatta, som i mitt fall.
Men jag förstod vad du retade dig på, och tycker själv, att FEM (5) elever knappast kan vara en så stooooor arbetsbörda så man inte kan hjälpa en elev med dyslexi att skriva några engelskaglosor på datorn!
Som Bruttan skriver, det finns bra och dåliga lärare, precis som det finns bra och dåliga kockar.
Min mor var kanske inte den bästa av lärare, men om föräldrarna tänkt längre än näsan räckt och låtit bli att kommentera henne, vår familj och mig inför barnen kanske jag hade haft trevligare minnen av min låg- och mellanstadietid.
Jag får flashbacks när jag hör om barn som funderar på om livet är värt att levas när de är 10-11 år. *Ryser*

Frulle; KÄMPA, KÄMPA, KÄMPA, du fixar det här!!! Man får underbar hy när man slutar röka och luktar gott som en rosenknopp och det är ett utomordentligt antirynkmedel (att sluta röka). Inte för att DU har några rynkor !

Bra Villemoa! Jag har också lovat mig själv att jag ska aldrig blunda för mobbing, varken av barn eller vuxna!! Hamnade på en arbetsplats där man mobbade delvis mig (men nu har jag så pass mycket skinn på näsan att där gick de BET) och sedan andra. Jag stod upp för dem som mobbades, t.o.m mot självaste rektorn (jag jobbade på en folkhögskola), med risk att själv råka illa ut. Mobbingen lindrades, en av de drabbade hittade ett nytt, bättre jobb med peppning av mig, och rektorn bugar än idag när hon möter mig.
Jag tycker det är jätteviktigt att man visar att man INTE tolerera mobbing, för det pågår inte bara i skolan utan i vuxenvärlden också. Tyvärr!