Mamma som tackar nej vem ersätter hennes plats?

Helt rätt Sister... Så är det nog. Ett mycket ensamt liv.

Glömde svara på TS....sätt någon person som du känner dig nära med på din mammas "plats".

Lindbergs fru skrev 2009-07-22 23:05:36 följande:

I så fall är det ju skitsorgligt... Det kanske är ett svårt råd att ta till sig när du är upprörd, för sett från ett annat perspektiv än din mammas så beter hon sig ju jättedumt.
Men... försök vara den större människan. Lite överseende och kanske rent av förlåtelse för din mammas brister gör ditt hjärta lyckligare, skulle jag tro.

Villemoa och Nippran. Precis så resonerade vi också. Jag var förberedd på hennes attacker och förklarade för henne varför vi valt som vi gjort, men får sen höra av släktingar att hon inte för sitt liv kan förstå ditten o datten...JAG BLIR SÅ IRRITERAD.
Båda våra föräldrar är separerade så vi valde att hålla de utanför just för att inga orättvisor och diskussioner skulle uppstå...Somliga är aldrig nöjda.
Önskar hon kunde vara på min sida någongång. Som tur är har jag en helt fantastisk Pappa o sambo. Svärmor och Svärfar med sina sambos.

Tråkigt, verkligen tråkigt. Har du försökt att prata med henne om detta eller är det helt omöjligt? Du kanske borde tala om för henne hur du känner, även om det inte hjälper så har du åtminstone lättat ditt hjärta.
Jag önskar dig all lycka till!

Till sister.
Hur gör jag det?

Villemoa.
Ja det är jättesorgligt och det tar upp mycket. Anledningen till att hon inte kommer är för att jag tog upp till diskussion om varför hon tycker jag gör fel. Då svarar hon ungefär som så att hon inte kommer på sonens kalas och att hon ska bojkotta bröllopet..Jaha.

Hur du överser? Eller hur du förlåter?
Jag vet inte alldeles säkert, svaren finns nog i ditt hjärta.

Men du skrev att hon lever ett mycket ensamt liv... Varför hon gör det kan jag inte veta, men jag kan gissa att det bildar en grogrund för mindre lyckade tankegångar hos henne.
Om du tror att det stämmer så vet du att din mamma har saker att tampas med redan, att hon kanske har en svaghet som du själv förskonats ifrån.
Du gifter dig, du står här redo att vigas tillsammans med den underbaraste mannen i ditt liv. Det är stort och underbart. Låt all den kärlek du har inom dig hjälpa dig att se igenom din mammas svagare sidor. Någonstans bakom alla dumma kommentarer om ert bröllop och era val döljer sig förmodligen en människa som är väldigt missnöjd (och kanske ledsen)med sina egna val, men du som har ett bättre utgångsläge kan kanske vara stark nog att se över det, och in i personen som faktiskt födde dig en gång.

Vad tror du själv?

Absolut. Låter jättefint. Hela historien är sorglig och onödig.
Det är verkligen så som du skriver. Men ju dummare hon beter sig ju fler steg bakåt tar jag. Vill inte bli ledsen och sårad titt som tätt. Är nog en naturlig reaktion. För varje steg bakåt jag tar ju mer känner hon ensamhet och övergivelse. Jag tar ett steg framåt för att nå kontakt hon analyserar har åsikter jag backar ytterligare ... Ond cirkel.

Jag tror också att det är en naturlig reaktion. Och att du blir så sårad av hennes infall och idéer handlar ju i grunden om att du älskar din mamma. Kärleken gör oss sårbara. Men vi skulle inte överleva utan den.

Det kanske är en dum fråga, men har du försökt att prata med henne om det här?