Livets viktiga och oviktiga frågor

I-landsproblem:

VARFÖR syr man numera alla lappar i kläderna så de inte går att sprätta bort för att de är sydda is samma söm som själva plagget!!!

*kliar mig i nacken*

Vad är det för spray egentligen? Och varför?

Ja det må jag säga!

Och jäklar i min lilla låda vad många olika slags kärringar man ska hinna ha inom sig under ett år av barnkarusellande om jag nu ska ivf:a också. Hormoner åt precis ALLA håll, och PMS, klimakterium, ÄL och gud vet allt.

Jag tror att jag inte ska berätta så mycket om det där klimakteriedelen för min sambo...än...

Jag hinner inte meeeeeed här!

Kan ju iofs delvis bero på att jag tex idag sovit halva dagen...

Vi har haft en riktigt tung hel härhemma där jag gråtit floder och hunit tänka hela det där "vad har vi GJORT" som jag visste skulle komma förr eller senare den här hösten.

Min son längtar hem till vårt förra, intensivt och av hela sitt lilla stora hjärta. Det får MITT hjärta att brista och gå i tusen bitar och nu i helgen fixde jag inte att komma med förståelse och uppmuntran och tröst längre utan började till min förskräckelse gråta själv istället.

Min sambo skällde på mig i lördags och sa ett par rätt elaka saker och jag själv kände att nä nu orkar jag ine mer. Inte peppa, förstå eller stötta. Inte tro och vara förvissad om att allt blir bra... Jag blev helt överfull av alla känslor.
Dessutom kände jag och sa till min familj att "JAG då?" Vem ringer från vårt gamla och saknar MIG? Vem tröstar MIG här när jag känner mig ensam, eller frågar ens OM jag känner mig ensam?

Jag känner absolut INGEN här och eftersom min plan är att plugga i vår så är det heller inte så att jag i första hand jagar ett jobb-även o jag inser att man ju träffar folk där och så.

Nå det ryms tusen känslor i en sådan här stor förändring och apropå skilsmässor så undrar jag om det faktiskt inte krvävs att man har det rätt stabilt i sina förhållanden och inom sig själv för att orka genomföra sådant TILLSAMMANS...

Det är ju den ytterta rädslan, att upptäcka att man givit sig iväg bara vi och så inse att man inte vill leva ihop. Hur blir det då?
Och här ska vi ta ställning till IVF:er eller ej dessutom, som om det inte vore nog att undra över jobb oh yrkesframtid, nya vänner, sonens skolgång osv.
Nu skulle vi fatta beslut om ett par UNDREBARA mattor jag hittade. Äkta och dyra och vackra och helt perfekta i vår sal.

Jag blev helt förtvoivlad, för jag VILLE ha dem men orkade inte peppa för att vi skulle slå till, för OM vi skulle ångra oss så skulle det vara mitt fel att vi brände så mycket pengar på MATTOR. Vi ä verkligen inga vana spenderare och i vår värld skälver det ganska mycket att ha rört oss med sådana ovana summor som på senaste tiden.

Jag hade fjärilar i magen över soffan och sedan har det ju fortsatt med allt möjligt-gardiner osv. Det behövs ju och det är roligt, men shit vad det kostar.
Fast jag har aldrig inrett ett hem på allvar förut, för det har alltid bara varit "så länge" Så nu SKA jag.

och vi har hunnit prata ut ordentligt oOCH köpt mattor...

..och vad gäller sonen och hemlängtan så är det ju bara så att det tar TID att få nya vänner och det visste vi ju. Men det gör ont ändå och att se honom se ledsen ut är smärtsamt bortom beskrivning. Det är lätt att känna att man tagit ifrån honom precis allt han hade och få råångest och massor av skuld.

BS, jo egentligen går allt ungefär så bra man kan vänta sig. Sambon jobbar-men saknar sina gamla jobbarkompisar för de hade rätt kul på sitt jobb trots allt(och på grund av allt)

Här är det visst två äldre kvinnor med blått hår och han själv....

Så planen är ju att han ska hitta en annan tjänst frmöver. Detta var mest en start och att ens KUNNA flytta ner. Så tar vi det härifrån.

Vi vill ju ha barn, men IVF var aldrig med på min karta i våras när vi började med hormoner och allt, så det är liksom ett helt annat steg att ta och dessutom är det en hel del pengar och sådär. Jag tror ärligt att om jag säger att "nej nu räcker det" så skulle sambon nöja sig här och acceptera att det är vi tre.

Själv är jag rädd att-och i stort sett säker på att jag skulle ångra och sörja enormt om några år att jag inte gjorde allt jag kunde.

Samtidigt är jag lite rädd att göra alltihop helt förgäves och att det ska slita för myceket på vår relation och ni vet, bitterhet, väntan, besvikelse och allt det där...
Som Nenne sa häromsistens, så undrar man ju ibland om det är mest frustration över att det inte funkar och att inte få som man VILL , eller hur mycket det egentligen är längtan efter själva barnet...Du fattar va?

Det är ju hursomhelst inte småsaker utan tar tankar, energi och kraft att bära på och fundera över.

I skolan för sonen går det väl bra, men han saknar ändå den gamla och en orsak till det är jag säker på är att här går förskolekalss tom 2:orna för sig och har en egen skogård, medan 3-6 har en egen.
Det är väldigt mycket stillsammare-lästråkigare-än han är van vid. I hans gamla var f-klass till 5:an alla tillsammans på skolgården och det spelades bandy, fotboll, basket, pingis och allt vad du kan komma på i full fart hela tiden. Nu är det dessutom VÄLDIGT få killar i hans årskull OCH debåda över och under, så det blir inte något ös vad gäller rasterna. Lite barnsligare kan man säga också.

De leker heller inte med samma grejor eller gubbar och sådär, så det är ny värld, nya premisser ochnya koder att förhålla sig till. Klart han saknar det han är van vid!

Bara en har hann lekt med på fritiden ännu och vi har inte fått någon klasslista än, så jag har ju inte ens nummer till andra fräldra. Jag ska fixa det nu, för jag måste nog försöka styra upp det där lite.

Här är det dessutom så att han inte får gå på fridids fäör att jag är arbetslös. Hemma i Sthlm var det tvärtom: jag var tvungen att visa att jag hadebarnomsorgen fixad för att få vara inskriven som arbetssökande.
Det gör att ahn ju slutar kl 13 och då får jättelånga ensameftermiddagar utan kompisar, medan de få som finns är på fritids, eller åker taxi till omringliggande orter.

Idag ska vi gå till de äldre grabbarnas innebandyträning och han ska få testa att träna med dem. Jag hoppas mycket på det, för han är van att leka med även äldre barn och kanske finns det några där som bor i byn.

Sedan vet vi ju alla att även barn är människor-alla passar inte ihop hur som helst, och de där fåtalet RIKTGA och när vänner man har, de är guldkorn.

Min son hade två sådana hemma och än har han inte träffat någon ny.
Ibland tycker jag folk säger så nonchalant att "äh BARN de får NYA kompisar direkt och då gömmer de"

Det gör de inte alls!

Jo, vi behöver hälsa på uppåt, eller få ner någon av de gamla kompisarna hit ännu hellre. Fast mest av allt också jobba oss in i samhället här. Och det TAR tid, så är det bara.
Det är tex därför vi BÅDA har gått på alla träningar med sonen, för att nätverka med andra föräldrar, tränare osv.
Man hinner prata en del på de där träbänkarna medan barnen springer omkring...

Ore, jo ibland kan jag iallafall KÄNNA det så, som att så länge jag håller ihop mig själv och allt och alla så bär det, men för mig finns inte så mycket plats att bryta ihop på. För då rasar allt.
Fast nu har jag sagt att jag känner så och sambon tycker ju inte att det är så. Men han lyssnade och det är ju att blir sedd och hörd som oftast är det viktigaste.

Sedan äR jag mindre ängslig än han och jag har oftast förmågan att se framåt och bär en djupt grundad förtröstan om att allt blir till det bästa småningom. Jag har nog dels en tro på livet i allmänhet där min världsbild och tro är sådan att Någon vill mig gott, och dels har jag gått igenom såpass tuffa saker bakåt i tiden att jag inte blir lika rädd när båten gungar lite som sambon.
Han har faktiskt levt ett rätt skyddat liv i sin uppväxt. Kanske därför han sökt sig till FN-tjänst med minröjning och till Väktarjobb medväldigt mycket hallaballoo som vuxen. Jag behöver INGEN sådan action eller spänning,. Dt har räckt med själva livet för min del och jag är glad och tacksam när allt är lugnt.

Men sedan undrar jag om det inte är ganska många andra mammor som känner precislikadant ibland, eatt man är den som håller samman hela familjen, när mannen är förkyld och barnen skoltrötta liksom. Jag har hört det många gånger förr åtminstone.
Viktigt för mig då är att visa att jag inte köper hela det där pkaketet med att jag ska vårda alla andra till utplåning. Så lite är det kanske bra att sonen och sambon såg att även jag känner en massa känslor och blir ledsen och kan längta "hem" osv.

Tack för alla kramar och omtanke1 Det har redan svängt uppåt, för i helgen var det alldeles hemskt. Nu är jag glad och lugn och har fått ur mig en massa. Det hjälper faktiskt att gråta, iallafall för min del. Det rensar.

För sonens del så har jag inte givit några förhoppningar om att vi ju kan flytta tillbaka om vi inte trivs eller så, och det är inte alls så det känns heller.
Det är mer som att det är här vi ska vara nu och så tar vi det härifrån och framåt.

Vissa rum kommer definitivt att vara tomma ett tag eller inte alls i ordninggjorda, helt oavsett IVF, men det känns både skönt och jätteviktigt att få det trivsamt i vissa andra. Och då kör vi på det. NU börjar tv-rummet och salen kännas riktigt bra. Sonens rum är på god väg och vårt sovrum också, men det hade ju inte gjort ont att vinna på postkodlotteriet eller lotto precis...

Och vad gäller %-tal så skulle jag nog säga att det är dubbelt. Alltså 100% frusstration och smärta och 100% längtan efter den familj man vill ha. Två egna poster på kontot liksom.

BTW, URSÄKTA allt ego ego ego och milslånga inlägg!

Åh, nej det trodde jag inte heller. Det var ett bra förslag att man delar upp tiden i spann som ett barn klarar. Hittills har vi pratat en del o att "sanart är dethöstlov och då får vi sovmorgon alla dagar" jo, för vem tusan tycker inte det är lite beige att stiga upp såhär års? det var ju inte så att han SKUTTADE upp varje morgon därhemma heller. Det fanns ju "idag vill jag inte gå till skolan utan vara ledig-dagar" även då.

Och så är det jul snart och då kommer det folk hit.

Och så pratar vi om att varje gång han går till träningen i de olika klagen så blir han mindre och mindre ny och mer och mer en i gänget. Han är förövrigt fantastiskt duktig näör det kommer til att slänga sig in med de andra och spela för allt han är värd. Jag blir så glad när jag ser honom på plan. det är därför jag envisats och hållit på för att få med honom i lag.

Blir det som jag hoppas så kommer han nu att vara med i riktiga lagen i både innebady och handboll, trors att han är yngre än de andra, och får lite stimulans och utmaningar där i sitt idrottande. För både handbollskkolan och framförallt innebandyskolan är mer lekbetonat, och den fasen har ahn sedan ett par år lämnat när det gäller idrott.

Sedan kan jag ju iosfs känna liite att "shit, hur blir det om alla hans kompisar är äldre" när det kommer tillandra saker, som när det börjar handla om alkohol och mopeder och sådant...men det ligger ju i framtiden och förhoppningsvis har han vid det laget många vänner i alla åldrar precis som han hade hemmavid.

Han ÄR en väldigt social och trivsam person, så blir han helt ensam här, då vore det mycket underligt.

Nu ska jag fixa lite mat åt jhonom så han pallar träningen vid fem.

Håll tummen att det går bra för honom där och att de andra gillar honom!!!

Spikning?