Livets viktiga och oviktiga frågor

Muggles, eftersom Iris var rätt stor så föreslog de ersättning nästan på en gång när hon inte ville lära sig suga. Fast de var tvungna att skriva i rapporten att det var på min begäran men för oss fungerade det finfint så jag tänker begära det den här gången med om det inte föreslås.

Liten, när är BF för er nu igen? Jag kan ju vara rätt säker på att trollet tittat ut i alla fall om vi bokar i tex mars men det är ju inte säkert att jag får så mycket ut av sitta där i stugan om det strular.

Vi var på många visningar när vi letade hus där paret skulle skilja sig, fast då hade vi ju inte fått Iris än så då tänkte jag inte på hur sorgligt det är med barn inblandade.

Muggles, jag behövde aldrig dela rum med någon som tur var även om det var ett rum för två men det visste de väl inte innan antar jag. Det var extra bra eftersom jag var tvungen att ringa på klockan för allting eftersom jag inte kunde ta mig upp ur sängen själv och så nattmatningarna på kopp som de fick hjälpa mig med. Hade varit så jobbigt om man känt det som att man stör.

Aaaahhh, jag har tappat bort min chokladpralin jag köpte på lunchen, 6 kr och en god pralin till spillo, borta, bara så där. Aaaahhh.

Jag hinner inte meeeeeed här!

Kan ju iofs delvis bero på att jag tex idag sovit halva dagen...

Vi har haft en riktigt tung hel härhemma där jag gråtit floder och hunit tänka hela det där "vad har vi GJORT" som jag visste skulle komma förr eller senare den här hösten.

Min son längtar hem till vårt förra, intensivt och av hela sitt lilla stora hjärta. Det får MITT hjärta att brista och gå i tusen bitar och nu i helgen fixde jag inte att komma med förståelse och uppmuntran och tröst längre utan började till min förskräckelse gråta själv istället.

Min sambo skällde på mig i lördags och sa ett par rätt elaka saker och jag själv kände att nä nu orkar jag ine mer. Inte peppa, förstå eller stötta. Inte tro och vara förvissad om att allt blir bra... Jag blev helt överfull av alla känslor.
Dessutom kände jag och sa till min familj att "JAG då?" Vem ringer från vårt gamla och saknar MIG? Vem tröstar MIG här när jag känner mig ensam, eller frågar ens OM jag känner mig ensam?

Jag känner absolut INGEN här och eftersom min plan är att plugga i vår så är det heller inte så att jag i första hand jagar ett jobb-även o jag inser att man ju träffar folk där och så.

Nå det ryms tusen känslor i en sådan här stor förändring och apropå skilsmässor så undrar jag om det faktiskt inte krvävs att man har det rätt stabilt i sina förhållanden och inom sig själv för att orka genomföra sådant TILLSAMMANS...

Det är ju den ytterta rädslan, att upptäcka att man givit sig iväg bara vi och så inse att man inte vill leva ihop. Hur blir det då?
Och här ska vi ta ställning till IVF:er eller ej dessutom, som om det inte vore nog att undra över jobb oh yrkesframtid, nya vänner, sonens skolgång osv.
Nu skulle vi fatta beslut om ett par UNDREBARA mattor jag hittade. Äkta och dyra och vackra och helt perfekta i vår sal.

Jag blev helt förtvoivlad, för jag VILLE ha dem men orkade inte peppa för att vi skulle slå till, för OM vi skulle ångra oss så skulle det vara mitt fel att vi brände så mycket pengar på MATTOR. Vi ä verkligen inga vana spenderare och i vår värld skälver det ganska mycket att ha rört oss med sådana ovana summor som på senaste tiden.

Jag hade fjärilar i magen över soffan och sedan har det ju fortsatt med allt möjligt-gardiner osv. Det behövs ju och det är roligt, men shit vad det kostar.
Fast jag har aldrig inrett ett hem på allvar förut, för det har alltid bara varit "så länge" Så nu SKA jag.

och vi har hunnit prata ut ordentligt oOCH köpt mattor...

..och vad gäller sonen och hemlängtan så är det ju bara så att det tar TID att få nya vänner och det visste vi ju. Men det gör ont ändå och att se honom se ledsen ut är smärtsamt bortom beskrivning. Det är lätt att känna att man tagit ifrån honom precis allt han hade och få råångest och massor av skuld.

Passionsblomman, usch vad jobbigt det låter med allt! Men skulle ni upptäcka om ett par år att det verkligen inte fungerar, ni har provat allt och ni längtar ändå bara tillbaka alla tre så kan ni ju alltid flytta igen. Ge det tid bara så märker ni ju sedan hur ni mår. Fast det är väl att vänta den tiden ut som är jobbig misstänker jag. Hur går det för sonen i nya skolan, han hade väl någon kompis med sig hem härom veckan väl? Hur har det gått för maken med att få jobb dit han sökte, går ni hemma hela dagarna båda två än eller har han börjat jobba redan? Minns inte vad du skrivit tidigare. Kan ni inte planera in en liten hälsa-på-vistelse uppåt snart också så att sonen får leka med sina gamla kompisar lite? Om du och maken är sams igen och allt är bra mellan er så vill ni väl fortfarande det här med syskon?

Mugglan, var det nu på fredag du kunde? I så fall tycker jag vi spikar det- 11.30 på vanliga stället?

BS, jo egentligen går allt ungefär så bra man kan vänta sig. Sambon jobbar-men saknar sina gamla jobbarkompisar för de hade rätt kul på sitt jobb trots allt(och på grund av allt)

Här är det visst två äldre kvinnor med blått hår och han själv....

Så planen är ju att han ska hitta en annan tjänst frmöver. Detta var mest en start och att ens KUNNA flytta ner. Så tar vi det härifrån.

Vi vill ju ha barn, men IVF var aldrig med på min karta i våras när vi började med hormoner och allt, så det är liksom ett helt annat steg att ta och dessutom är det en hel del pengar och sådär. Jag tror ärligt att om jag säger att "nej nu räcker det" så skulle sambon nöja sig här och acceptera att det är vi tre.

Själv är jag rädd att-och i stort sett säker på att jag skulle ångra och sörja enormt om några år att jag inte gjorde allt jag kunde.

Samtidigt är jag lite rädd att göra alltihop helt förgäves och att det ska slita för myceket på vår relation och ni vet, bitterhet, väntan, besvikelse och allt det där...
Som Nenne sa häromsistens, så undrar man ju ibland om det är mest frustration över att det inte funkar och att inte få som man VILL , eller hur mycket det egentligen är längtan efter själva barnet...Du fattar va?

Det är ju hursomhelst inte småsaker utan tar tankar, energi och kraft att bära på och fundera över.

I skolan för sonen går det väl bra, men han saknar ändå den gamla och en orsak till det är jag säker på är att här går förskolekalss tom 2:orna för sig och har en egen skogård, medan 3-6 har en egen.
Det är väldigt mycket stillsammare-lästråkigare-än han är van vid. I hans gamla var f-klass till 5:an alla tillsammans på skolgården och det spelades bandy, fotboll, basket, pingis och allt vad du kan komma på i full fart hela tiden. Nu är det dessutom VÄLDIGT få killar i hans årskull OCH debåda över och under, så det blir inte något ös vad gäller rasterna. Lite barnsligare kan man säga också.

De leker heller inte med samma grejor eller gubbar och sådär, så det är ny värld, nya premisser ochnya koder att förhålla sig till. Klart han saknar det han är van vid!

Bara en har hann lekt med på fritiden ännu och vi har inte fått någon klasslista än, så jag har ju inte ens nummer till andra fräldra. Jag ska fixa det nu, för jag måste nog försöka styra upp det där lite.

Här är det dessutom så att han inte får gå på fridids fäör att jag är arbetslös. Hemma i Sthlm var det tvärtom: jag var tvungen att visa att jag hadebarnomsorgen fixad för att få vara inskriven som arbetssökande.
Det gör att ahn ju slutar kl 13 och då får jättelånga ensameftermiddagar utan kompisar, medan de få som finns är på fritids, eller åker taxi till omringliggande orter.

Idag ska vi gå till de äldre grabbarnas innebandyträning och han ska få testa att träna med dem. Jag hoppas mycket på det, för han är van att leka med även äldre barn och kanske finns det några där som bor i byn.

Sedan vet vi ju alla att även barn är människor-alla passar inte ihop hur som helst, och de där fåtalet RIKTGA och när vänner man har, de är guldkorn.

Min son hade två sådana hemma och än har han inte träffat någon ny.
Ibland tycker jag folk säger så nonchalant att "äh BARN de får NYA kompisar direkt och då gömmer de"

Det gör de inte alls!

Jo, vi behöver hälsa på uppåt, eller få ner någon av de gamla kompisarna hit ännu hellre. Fast mest av allt också jobba oss in i samhället här. Och det TAR tid, så är det bara.
Det är tex därför vi BÅDA har gått på alla träningar med sonen, för att nätverka med andra föräldrar, tränare osv.
Man hinner prata en del på de där träbänkarna medan barnen springer omkring...

KRAM till dig passionsblomman. Förstår att det känns tungt!

PB: Usch, låter jobbigt... Men jag håller med om att det är grov generalisering att säga att barn alltid hittar nya kompisar jättelätt, för det är inte alltid sant.

Min syster flyttade med sin son när han gick i 3:an, men det var litet andra omständigheter, så jag tror faktiskt att han var mest lättad över flytten, pga andra skäl. Och att han kom in bra i nya klassen - det var också jämnare könsfördelning i klassen, och han flyttade inte alls lika långt heller...

Låter heller inget vidare att det är du som hela tiden stöttar de andra, men inte har någon som stöttar dig. Hoppas att det ordnar upp sig. Sambon kan ju leta efter annat jobb - lättare när man är på plats. Sonen vänjer sig säkert, och förhoppningsvis så får även du nya vänner, och ett nytt jobb! Och gärna även nya vänner genom mammagrupp på nya orten!!! (Håller tummarna!)

Ore, jo ibland kan jag iallafall KÄNNA det så, som att så länge jag håller ihop mig själv och allt och alla så bär det, men för mig finns inte så mycket plats att bryta ihop på. För då rasar allt.
Fast nu har jag sagt att jag känner så och sambon tycker ju inte att det är så. Men han lyssnade och det är ju att blir sedd och hörd som oftast är det viktigaste.

Sedan äR jag mindre ängslig än han och jag har oftast förmågan att se framåt och bär en djupt grundad förtröstan om att allt blir till det bästa småningom. Jag har nog dels en tro på livet i allmänhet där min världsbild och tro är sådan att Någon vill mig gott, och dels har jag gått igenom såpass tuffa saker bakåt i tiden att jag inte blir lika rädd när båten gungar lite som sambon.
Han har faktiskt levt ett rätt skyddat liv i sin uppväxt. Kanske därför han sökt sig till FN-tjänst med minröjning och till Väktarjobb medväldigt mycket hallaballoo som vuxen. Jag behöver INGEN sådan action eller spänning,. Dt har räckt med själva livet för min del och jag är glad och tacksam när allt är lugnt.

Men sedan undrar jag om det inte är ganska många andra mammor som känner precislikadant ibland, eatt man är den som håller samman hela familjen, när mannen är förkyld och barnen skoltrötta liksom. Jag har hört det många gånger förr åtminstone.
Viktigt för mig då är att visa att jag inte köper hela det där pkaketet med att jag ska vårda alla andra till utplåning. Så lite är det kanske bra att sonen och sambon såg att även jag känner en massa känslor och blir ledsen och kan längta "hem" osv.