Lanovia: När det gäller smärta ska man väl akta sig för att uttrycka sig för kategoriskt, eftersom det uppenbarligen upplevs rätt olika. MEN här är hur jag upplevt det; en kvinna i kön på ICA sa till mig "visst gör det ont, men det är en positiv smärta"
Det hade hon väldigt rätt i tycker jag.
Jag har ju lidit av rent fruktansvärd mensvärk under åren och ibland svimmat och bara legat på golvet och krälat och spytt. Då tänkte man ju att "herregud om mensvärk är så här, hur fan blir det då att föda barn, jag kommer ju att DÖ"
Jag är väldigt glad att kunna konstatera att det inte alls kändes så vedervärdigt med värkarbetet.
För man känner att det inte är något fel. Det är inte outhärdligt och det har en rytm och en gång som helt påtagligt är till för attt något ska hända, inte att kroppen skriker av att något är fel.
Det är också så att det faktiskt mer är som att det kommer en stor kraft över ens kropp, som liksom bara tar en med. Det är oerhört intensivt och helt uppslukande (jag fattar inte de som tror att de ska ligga och läsa Sköna hem lite emellanåt på förlossningen) men det är inte så att det bara gör ONT.
Det jag HELA tiden sa under mitt förlossningsarbete var "jag vågar de hänga med, det är inte farligt, jag andas, jag kan det här" (jag är inte rädd, jag kan flyga)
Det var för att komma ihåg att låta mig själv hänga med kroppen och inte spänna mig emot istället. Det funkadejättebra.
När jag hade min tandvärk härom året, då jag hade BÅDE inflammation i pulpan i ena kindtanden OCH infektion i käken på grund av en felväxande visdomstand OCH ont av att den tanden växte in i de andra, då stod jag ute i skogen och bara skrek bland rådjuren, för det gjorde så inihelvitte ont.
Jag kunde inte hindra tårarna den tiden, för kroppen liksom grät av sig själv i sin smärta Jag fick åka in och bara få mer bedövning i flera dagar tills de blev säkrare på vad som var orsaken och jag fick operera bort visdomstanden. Sedan visade det sig att jag ändå hade ont som fan OCH dessutom sex stygn inne i munnen. De förberedde rotfyllning i den trasiga kindtanden, men det slutade med att de fick dra ut även den.
Jag menar verkligen på allvar vad jag säger när jag understryker att så ont har INGENTING gjort i mitt liv tidigare! Jag föder barn när som helst om jag får chansen. Fast det är smärtsamt.
Men sådan tandvärk igen, då tror jag nån får skjuta mig.
Så, sammanfattningsvis tycker jag man kan säga att det mer är JOBBIGT för att det är ett sådant massivt arbete som tar all kraft man kan uppbringa. Men kan man vara med och vara närvarande istället för att liksom vilja fly därifrån, så är det faktiskt häftigt mitt i alltihop.
Däermot skulle jag aldrig ha lyssnat på de flerbarnsmammor som sa att"när du väl får krysta så är det bara skönt, för då är det som att gå på toaletten"
Det var det INTE. Man måste ladda mentalt för att det är jobbigt även-eller för mig särskilt -sista biten. Jag blev rädd då och trodde nåt var fel för jag ahade fått för mig att nu var det mesta jug jort. Hade jag haft kvar mitt lugna "jag kan och vågar" så hade jag sluppit det. Fast allt gick faktiskt väldigt bra! Utan att nu försöka skönmåla det.
Shit vad mycket att läsa! Och det har varit bland BT`s värsta rabalder genom tiderna tror jag under de senaste två dagarna och det hajjar ni ju att jag passion-erat är med då! *muttrar ngt om snorungar som inte är torra bakom öronen och borde veta hut*
