Skilda föräldrar problem

Katarina Michael:

det intryck jag får, rätt eller fel, är att du inte riktigt har accepterat dina förälddrars val i livet, deras skilsmässa och nya förhållanden tex.

Både du och din man vill ha det på ett speciellt sätt (brudöverlämning, fria inför släkten, planeringsmiddag med respektive föräldrar) som inte är möjligt.

Det låter trist men det är lättare att ändra er planering enligt de förutsättningar som råder än att försöka ändra på era föräldrar.

Du har väldigt fel, jag har accepterat deras skillsmässa och är glad att dem skilde sig. Annars hade jag inte fått mina syskon som jag har. Dessutom sa hade aldrig någonsin gått så bra för dem.

De jag inte kan acceptera är varför dem inte kan ställa upp mig, på min viktigaste dag.
Dessutom är jag trött på att dalta med dem, de är vuxna människor vi talar om. Väldigt lång tid har gått sen dem skildes, båda har gått vidare. Dem har 3 barn gemensamt, varför ska vi barn behöva krångla till för att pappa och hans fru inte kan vara i samma rum som min mamma. Jag begär inte att dem ska pratar med varandra men kunna var i samma rum.

Om du inte själv har skilda föräldrar så vet du inte hur jobbigt de är att hela tiden anpassa sig, hur julen ska firas, alltid på två håll, lika så födelsedagar. Som skildsmässorbarn så ska du hela tiden ta hänsyn och alla glömmer bort barnet. Tyvärr detta är verkligeheten....
Väldigt få människor tänker på hur de påverka barnen, jag har aldrig någonsin begärt och jag vet att mina egna barn aldrig någonsin kommer kunna fira jul med båda sina mormor och morfar med farmor o farfar....

Men en dag i mitt liv vill jag kunna glömma att jag är skillsmässobarn och bara tänka på mig själv och slippa ta hänsyn till dem, utan låta dem ge tillbaka till mig, all den hänsyn jag gett dem i 17 år...och de är bita ihop EN enda dag, är de verkligen för mycket begärt???

Vet du, jag tror att din pappa givetvis är glad för din skull men att det här kanske inte är en jättestor grej för honom. Jag antar att han vill komma på bröllopet? Även om din mamma kommer?

Man vet ju inte vad som ligger bakom det här. Hans nya fru kanske hatar din mamma, din pappa kanske fortfarande är arg på din mamma - ja man vet ju inte faktiskt. Man kan ju tycka att det borde vara avklarat och färdigbearbetat efter 17 år men har de på dessa åren knappt pratat med varandra så är det en STOR grej att sitta ner vid ett bord och göra något gemensamt. Även om det handlar om deras dotter.

Ni får väl planera själva, utan din pappa och hans fru? Eller så gör ni två planeringsmiddagar? Vet du att de faktiskt vill hjälpa till? Det är heller ingen självklarhet.

Ibland får man inse att bara för att man själv tycker att ens bröllop är det största som hänt sedan hjulet så är det sällan likadant för andra i ens omgivning.

Jag kan mycket väl ha tolkat dig fel, risken är stor när man kommunicerar skriftligt.

I dina inlägg låter det ändå som om du inte accpeterar dem fullt ut "jag vet att mina egna barn aldrig någonsin kommer kunna fira jul med båda sina mormor och morfar med farmor o farfar...." och det finns flera spår av bitterhet mot dina föräldrar: "Men en dag i mitt liv vill jag kunna glömma att jag är skillsmässobarn och bara tänka på mig själv och slippa ta hänsyn till dem, utan låta dem ge tillbaka till mig, all den hänsyn jag gett dem i 17 år..."

Det kankse inte är så du KÄNNER med det är så du SKRIVER och kankse är det de vibbarna dina föräldrar plockar upp? Att de känner att du fortfarande förebrår dem för att du inte fick den barndom (och det frieri, brudöverlämning etc) som du ville ha.

Jo jag är skilsmässobarn och minns hur det var. Men nu är jag vuxen och har egna barn. Det som var det var och nu är nu. Idag har vi en vuxen relation som jag har lika stor del i som de har (jämfört med när man var barn och föräldrarna hade största ansvaret för relationen).

Vad jag menar är: jag förstår att du är besviken på dina förälrar. Frågan är bara hur fruktbart det är. Visst är det skönt att gå "gnälla av sig" ibland - det behöver vi alla - men sedan gäller det att gå vidare och fundera över hur man ska nå så nära sina mål som möjligt.

Lycka till!

Nu ska jag åka hem till familjen, eftersom jag veckopendlar har jag inte träffat dem sedan i måndags och jag längtar!!

Katarina Michael skrev 2009-08-28 13:11:01 följande:

Jag tror det kan vara så att det traditionella bröllopet inte passar särskilt bra till vårt sätt att leva idag, där man inte är tillsammans med en man/kvinna hela livet. Idag lever folk i en mängd olika familjesammansättningar. Vill man på det lägga en traditionell form för bröllopet så klart det blir svårt.

Jag är själv frånskild, jag kan säga att jag hade inte blivit glad om min son när/om han gifter sig placerar mig och min fd man vid honnörsbordet, medan resten av våra familjer (dvs min och min fd mans nya) får sitta någon annanstans. En traditionell bordsplacering funkar inte med dagens nya familjebildningar helt enkelt.

Visst kan man bita ihop, för sina barns skull, men ibland får jag känslan av att många som gifter sig glömt bort en av de viktigaste sakerna då man bjuder in till fest, att gästerna skall trivas. När det är bröllop är detta en svår balansgång, mellan brudparets stora dag och gästernas bekvämlighet.

Jag tycker du har fått bra tips här inne, om att kanske planera själva, eller ha två planeringsmiddagar t ex.

Nej jag har inte koll på om de vill hjälpa till, lite därför middagen, vi vill kolla igenom med dem om de vill hjälpa oss, hur vi hade tänkt de hela....

Tror inte dem är arga på varandra, för de har pratat med varandra sen dess...tills pappas nya fru kom in i bilden (o ja jag har haft svårt för henne när jag va liten, men vi har pratat igenom de och jag har inga problem med henne nu, bara hennes svartsjuka och de vet hon om)
Jag förstår att de är en storgrej, men hans ursäkt är att dem inte har något gemensamt, acceptera inte jag då vi är 3 syskon....hade han haft en vettig anledning och kunnat förklara sig varför de är viktigare att skita i de än att göra de för min skull, så hade jag haft lättare att acceptera de...

Lutar åt att vi kommer bjuda in dem, vill dem inte komma så får de helt enkelt skylla sig själva att de blir utanför...

Vid havet skrev 2009-08-28 13:12:45 följande:

Nu har jag inte läst att inläggen, men jag kan förstå din pappa. Varför ska han diskutera med din mamma om ditt bröllop?

Mina föräldrar är skifta sedan urminnestider och jag skulle aldrig komma på tanken att bjuda till en middag för att diskutera vad de ska hjälpa till med. Nu har de inga problem med varandra men vad min mamma hjälper till med bryr sig inte min pappa om och tvärtom.

Jag träffade dem var för sig och berättade att så här är det..vi ska gifta oss. ( mitt ex och jag) Sedan kom de själva överrens om att ge mig lika mycket pengar vardera i present, så att det skulle vara rätt! Inte för att de skulle spela ngn roll. Vad de utöver det hjälpte till med, visste inte den andra.

Sedan blev det heller inga problem i kyrkan. Min mamma satte sig längst fram med min mormor och sedan pappa med nya frun sedan syrran med min mammas "kille". Det var aldrig någe snack och inget problem.

Ärligt talat så tror jag att din pappas nya fru och din mammas nya man förstår att de inte ska sitta på första raden utan att din mamma sitter där ensam tills din pappa har lämnat över dig och kan slå sig ner bredvid din mamma. De behöver inte prata med varandra eller ngt. Bara sitta där och njuta av vigseln.

Jag tror minsann att det kommer att lösa sig alldeles utmärkt. Va inte orolig.

JO jag har accepterat de och skulle inte vilja ändrar på något...
Och visst så har de tagit mig hårt...och även mina syskon väldigt hårt...på olika sätt, vilket våra föräldrar är medveten om.
Men hur man än vrider och vänder de så är de just dem händelserna som forma oss till dem man är idag...

Bitter är jag nog litet åt att jag inte kan få drömmen inte ens för en dag...varför jag på min stora dag ska behöva IGEN tänka på dem förre mig själv...

Bitterheten du kan läsa mellan raderna kommer ifrån att jag är trött på att hela tiden behöva tänka på dem förre mig själv i ALLA situationerna...

Jag avundas dig inte...vilken trist sits.
Är väldigt glad att jag och mitt ex har en så bra relation, hoppas att våra barn aldrig ska hamna i din sits. Mitt ex och hans nya är en självklarhet på vårt bröllop, de är ju del av familjen.