Ingis, ja, det är kanske bra att berätta de mindre smickrande sakerna ibland, så man inte allesamman går och tror att man är det enda paret i världen som brakar ihop sådär av och till...
Det är ju lätt att börja undra "ska det verkligen vara såhär"
Men EGENTLIGEN tycker jag inte det är konstigt alls, vare sig man är mitt uppe i en flytt, en IVF-behandling, nyss har fått barn eller något annat som ställer världen och känslrona på ända för en.
Sedan vet jag ju att mitt temperament å ena sidan gör att det låter bra mycket mer än det kanske borde göra om våra diskussioner, men om jag inte hade mitt omedelbara temperament med hjärtat på kragen och allt det där, så skulle väl å andra sidan ingenting alls komma på tal-med tanke på mussel-taktiken som råder i hans familj.
Sedan har han en sådan oslagbar förmåga att lita så mycket på när jag är glad, stark och mår bra att det känns som han tar det för givet istället för att inse att tårarna kanske bara är en blinkning bort nästa stund. Och när ja påpekar att han borde fatta hur rädd jag är att bryta ihop, då gastar han "det får jag verkligen hoppas att du inte gör" och "det är ju inte NU utan om en vecka vi ska testa" och "vaffan hjälper DET, Man måste ju tänka på annat" och "jafg har faktiskt fullt upp med MIG på mitt jobb" och sådant som VERKLIGEN får en att känna att han har koll, bryr sig, förstår och är med på tget.
Då skriker jag "DJÄVLA IDIOT" och så är allt kört...