Ni som gifter er i kyrkan- kommer eran pappa "överlämna" er?
Dolly84 skrev 2010-02-18 11:38:14 följande:
Dolly84 skrev 2010-02-18 11:38:14 följande:
Jo, jag tycker nog ordval är viktigt. Språk säger rätt mycket om hur vi ser på världen. Den som "blir ledd" är en passiv part och låter inte som att den har mycket att säga till om, den som "går tillsammans" eller "gör sällskap" är lika mycket aktör som den andra parten. Kvinnan som "blir ledd" är utlämnad till de 2 männens uppgörelse - kvinnan som "gör sällskap" har gjort ett eget aktivt val.
Du behöver inte hålla med om det såklart, men valet av aktiva eller passiva ord t ex säger rätt mycket om hur man ser på sig eller andra som agerar, i mina öron iallafall. Så att hävda att man gör ett eget aktivt val rimmar illa med att utmåla sig som passivt objekt som "blir överlämnad" - tycker jag. Sen måste jag inte hålla med om valet man gör, men valet i sig kan jag lättare respektera om man ser sig som subjekt och aktör.
Andra ser kanske annorlunda på det, men för mig träffar det kärnan i debatten.
Men jag undrar som passionsblomman, vad är det som är tonen och metoden du ogillar? Mer än att det är en åsikt du inte delar som framförs?
Jag tycker själv väldigt illa om att aldrig kunna undra över hur folk som förespråkar överlämning resonerar utan att bli anklagad för att nedvärdera dem och pracka på dem extremfeministiska uppfattningar som tvingar dem att förneka sin kvinnlighet. Ett svar och ett välformulerat försvar för överlämningen som inte bygger på "det är min pappa som är snäll och jag tycker det är fint" har jag hittills aldrig hört. Jag skulle älska att ha en mer intellektuell diskussion om innebörd och ömsesidig respekt för olika val av symbolik utan att bli anklagad för att känslomässigt förtrycka folks inneboende kvinnlighet (det låter nämligen som att jag tror att jag är karl, vilket är fel) eller bara få gapiga och känslobaserades svar.
Jätteintressant och säkert sant. Men om vi ska fundera ett steg vidare: varför är det just brudens far som ska ges en särställning av alla personer och familjemedlemmar i brudparets liv? Vad gör pappa vid altaret när han inte ska gifta sig och ingen annan förälder till brudparet finns med där?
Nej, det låter lite mindre illa att "gå in med" pappa - men väligt få uttrycker det så och synintrycket är ju lika illa. I övrigt håller jag med Aleta, om det vore lika vanligt att lyfta fram en annan förälder än just brudens far så skulle det också bidra till den förändring du efterlyser, mycket mer än att bara hävda att "för mig är det ju fint".
Tja, favours är fånigt, men inte i sig könsdiskriminerande (utom när man ger olika och väldigt stereotypa saker till kvinnor och män, men dem kan jag dissa i tysthet genom att inte ta hem förutom att avråda från dem i allmänhet, men det är inte för mig alls lika principiellt). F ö dissar jag tyst överlämningen när jag möter den i verkligheten också, har inget behov av att konfrontera bruden jag känner med att just hennes bröllop stack mig i ögonen, men jag håller inte tyst om den åsikten om vi diskuterar fenomenet eller om hon frågar mig.
Huruvida det är svenskt eller inte bryr jag mig personligen inte om, men jag tycker man bör reflektera över sina val och vad de symboliserar oavsett deras ursprung - vore brudöverlämningen en svensk sed historiskt skulle jag jobba för att avskaffa den. Möjlighen skulle jag ha mer förståelse för att det tar tid och att många är fast i den tankemässiga vanan (ungefär som med kyrklig vigsel - urkorkat om du frågar mig, men väjdigt vanligt av ren slentrian i Sverige).
Man kan ju göra en stor sak av ögonblicket man ses även om det är nånannstans och mindre offentligt. Man kan ses i porten och gå in tillsammans eller ses nånannanstans redan uppklädda och åka till vigseln tillsammans. För min del var det verkligen inte viktigt och vi höll inte på nån uppdelning (mer än att vi såg till att ha varsitt badrum att fixa oss i).
Nåt regelrätt formellt frieri var ingen av oss heller intresserad av. Att gifta oss var ett beslut vi fattade tillsammans, liksom alla andra stora beslut om vårt liv och vår relation. Jag hade inte velat vänta på ett frieri utan att själv ha en möjlighet att påverka vår framtid och tycker helt ärligt att det känns lite konstigt med så många berättelser på BT med tjejer som går o våndas i ovisshet över "när ska han fria" - jag har mött en och annan sån i verkligheten också men de är i stark minoritet i min bekantskapskrets.
fråga 3 är en mycket bra fråga. Jag skulle själv inte välja att gifta mig med någon som var helt oengagerad i bröllopet - men man får ju också gemensamt välja en nivå som båda klarar att hantera. Men jag är nog lika ointresserad som min man av att färgmatcha servetter.
Nej, kanske inte. Men varför tror du att vi hittills inte hört nån som gjort det valet?
Nej, jag vet inte - men du säger ju att det inte är nödvändigt att det är just brudens pappa. Och då undrar jag om du också har en tanke om varför det hittills bara är just brudens pappa.
Ja, jag menar om du har en tanke om varför det alltid är just bruden som vill gå in med sin pappa och andra kombinationer är väldigt ovanliga, om de alls förekommer. Vi hör massor med förklaringar i det enskilda fallet, men varför ser nästan alla fall nästan likadana ut, undrar jag?