Så sjukt besviken på mina föräldrar...

Har inte riktigt samma erfarenhet som du men har ibland kännt lite samma sak från mina föräldrar.

Jag bor också långt från dem och när vi via videolänk berättade att vi skulle gifta oss blev de jätteglada! När vi berättade att vi skulle ha festen på den ort där vi bor så tyckte de att "ja men där är ni ju alltid, kan vi inte ha festen här så vi får lite av kakan på hemmaplan?" samma sak tyckte flera av mina vänner, typ att det alltid är de som ska åka och att min blivande mans vänner och familj får ju ha oss nära hela tiden.

Har efter det pratat med framför allt min mamma och då förstod jag att det var så att hon inte kände att hon var delaktig, hon viste inte vilken kyrka det var, inte var festen skulle vara och ingenting.. Nu har de sätt alla ställen och då är hon mycket mer positiv!

Så försök att släppa in dem, gör så de känner att ni vill att de är delaktiga, vet att det ibland är lätt att tycka att folk ska agera annorlunda, men ibland gör de inte som man vill

Lycka till med er dag! Den kommer säkert att bli toppen, och viktigast av allt ni kommer ju vara tillsammans!!!

Hej!
Jag har ingen sådan erfarenhet, mer än att min mamma i början kommenterade så att det lät som att det vi planderade inte var riktigt bra ibland.....men kan du inte pröva att säga hur tråkig du tyckte att deras reaktion var och undra om de inte är glada eller vad som är fel.....det är inte alltid de tänker på vad de säger och hur du uppfattar det.
När min mamma kommenterade så frågade eller sa jag typ: men på dej verkar det inte som nåt vi planerar är bra, nu får du ge dej. På ett lite irriterat men snällt sätt, nu får jag inga sådana kommemtarer längre.....vem vet det kanske funkade....

Gift er, du ska inte behaga dem.

Ja det känns surt men om de inte kan vara vuxna så är det deras problem.

Jag berättade för min pappa att min mammas korsförhör av mig och min karl var inte alls trevligt och för engångs skull kunde hon vara glad för mig.

Hon gjorde en kovändning och bad om ursäkt, första gången på 20 år som hon ber om ursäkt! Gissa om det shockade mig.

Sen dess har hon varit trevlig dock inte frågat något om vigseln men varit trevlig.

Så säg hur du känner dig, skriv ett brev och berätta om dina känslor och att de måste respektera dig.

Jag måste få hålla med Zazziki, mina föräldrar bor 30 mil bort och m2b:s bara 5 mil bort. Detta gör att vi träffar och diskuterar saker oftare med hans föräldrar. Mina föräldrar är dessutom inte såna som blir eld och lågor över saker, dom är enkla människor som gläds utan att falla i gråt (om ni förstår vad jag menar). Men jag har försökt att dela alla upplevelser med min mamma framför allt men även med farsan, skickat bilder på klänningen, visat lokalen på nätet och gått förbi när dom har varit nere. Så att dom ska känna att dom har något att bidra med.
Jag tror att om du pratar med dina föräldrar om hur besviken du blev över deras reaktion och sen låter dem ha lite insikt i planeringen så kommer allt kännas bättre.
Dom är förmodligen superglada över att du ska gifta dig, men det kanske är så att dom inte vet riktigt hur de ska hantera det. Du är deras enda dotter och nu är du inte deras lilla flicka längre, det kan ju kännas lite konstigt för dem också.
Lycka till!!!

hej AeternusAmor!

Läser ditt inlägg och bli ledsen och upprörd över det jag hör. Det är så svårt att inte bry sig och ta åt sig av vad ens föräldrar säger, men för gudsskull, du har absolut inte gjort något fel och jag önskar så att du inte ska känna några skuldkänslor. Snacka om att ta ifrån er den lyckan och de förväntningar ni hade innan ni skulle berätta för dem. Jag hoppas att ni kommer att få ett underbart och fint bröllop och att du och din blivande man kommer att kunna njuta av dagen precis som ni önskar!

Lycka till!

Det är nog inte så himla konstigt egentlignen och faktiskt ingenting som gör dem skyldiga några ursäkter. Det går ju inte att kräva en viss sorts reaktion när man leverera nyheter.

I det här fallet är det ju tydligt att mamma är besviken över att inte få vara delaktig i sin dotters bröllop. Förmodligen är det en större dag i HENNES liv än du begriper.
Det innebär ju inte att ni ska ändra era planer eller att hennes besvikelse över att det inte blev som hon tänkt gör att ni borde be henne om ursäkt. Det är heller inte så troligt att hennes besvikelse kommer att sitta i och vara det dominerande.

Du hade förväntningar, det har hon inom sig också haft. Inga av dem stämde in med verkligheten. Sådant bearbetar man och går vidare.

Jag tror att det här med att ordna röllop för sina barn är en stor sak för de flesta och att det kanske faktiskt är s att man som förälder känner sig lite blåst på konfekten när man plöstsligt numera bara ska vara gäst, inte värdpar som förr.

Att många ändå förväntar sig väsentlig hjälp både praktiskt och ekonomiskt av föräldrarna gör saken ännu mer komplicerad och dubbel.

Vill du ordna med allt själv eller kan du tänka dig att involvera mamma en del så hon får "fixa lite"?

Det bästa är att prata med dem och försök tänk dig i deras situation. Det är bra att försöka stänga av sina egna egokänslor och försöka se saken från den andres perspektiv. Det försöker jag alltid göra när jag blir, sur, arg, besviken, ledsen mm.

Jag tror som passionsblomman att det är större som förälder med att ens barn gifter sig än vad man kanske tror. Kanske har de haft en bild av hur ditt eventuella bröllop skulle vara, och det är ju inget konstigt i det. Jag tror dock inte att de kommer vara besvikna och låta det förta allt det roliga i att ni ska gifta er, utan involvera dem lite i era tankar o planer så blir det säkert bättre.

Sen kan man aldrig veta hur folk reagerar vid stora nyheter. Sambons mamma började gråta när vi berättade att vi väntade vårt första barn. Lite av lycka och mest av att bli så ung farmor, hahah. Först blev jag lite paff, nu tycker jag det är lite kul ändå. Hon var själv väldigt ung mamma så att bli ung farmor var ju liksom inte så konstigt, hehe

Till historien hör att mina föräldrar vet att min sambo inte har velat gifta sig alls, typ Arlanda om så har varit. Och jag har velat haft ett bröllop med alla i familjen och alla våra vänner (typ 70 pers). Så när vi äntligen kom fram till ett kompromiss så var jag så himla glad och att jag fick mitt bröllop i ett litet mindre format.

Självklart förstår jag att mina föräldrar hade förväntningar, men jag tycker ändå att man säger att det är trevligt? De sa aldrig det, inte förrän jag hade förklarat och hur besviken jag var på deras reaktion. Då får jag en "spydig" kommentar som mamma säger till pappa; hon är arg för att vi inte jublade... suck

Jag har i varje fall pratat med mina föräldrar igen - det känns ok, men jag ha alltid haft en sjukt bra relation till mina föräldrar - därför blev nog jag så besviken.

Tacksam för alla svar - verkligen - och självklart får min mamma vara involverad. Jag önskar bara lite mera glädje kring denna biten för att orka involvera henne helt enkelt.

Hej ts!

Har inte läst kommentarer utan svarar bara på startinlägget.
Jag fick lite samma respons från min mamma och var ledsen ett tag. Ända tills vi pratade ut om det och det kom fram att i mammas släkt har alltid bröllopen varit hemma på gården, och brudens mor har ordnat kalaset. Min mamma blev besviken eftersom hon alltid trott att hon skulle få ordna, utan att jag vetat om det. Hon hade liksom tagit det som självklart men jag visste inte ens att det brukar vara så. Till saken hör att mamma fött fyra döttrar och trott att hon skulle få hålla fyra bröllop, men två att mina systrar finns inte med oss längre och min tredje syster är sjuk och kommer troligen aldrig gifta sig.

Hur som helst, när vi pratade om det och det kom fram att hon bara ville vara med i planeringen, var det inga problem längre! Prata med mordin och hör vad som är problemet!

Självklart gifter ni er för ER skull, men man måste faktiskt tänka på hur ens föräldrar känner, särskilt när man är ensambarn. Inte att ni anpassar er efter dom eller ändrar något, men att ni pratar med dom så de får känna sig delaktiga trots att de bor så långt bort.

Jag bor cirka 25 mil från mina föräldrar, och anar väl (?) att de helst velat att vi gifte oss "hemma"... Tror dock att de fattar varför vi valde min sambos hemstad ( och vår nuvarande bostadsort! ), ALLA våra vänner bor här, och dessutom har mannen släkt i Uppsala vilket gör att vår hemstad ligger mittimellan allting...blir perfekt.

Gör som DU och din sambo vill!! Tala om för din mamma att du blev ledsen, men försök få med henne i planeringen ändå...vissa mammor vill ju väldigt gärna vara med och "styra och ställa" hehe. Tråkigt att du blev sårad, jag förstår dig!

En sak är att vi inte gifter oss hemma, det som stack djupast för mina föräldrar är att det blev litet, och att inte mostrar etc får komma. Den familj jag kommer ifrån har alltid storslagna bröllop, 100 pers med allt därtill.

Min kommande mann är inte så, och vi kom fram till denna lösning. Han tycker inte om stora tillställningar, och jag vill att vi skall få en dag vi båda är nöjda med. Så det är nog att min mor skäms för att berätta för sina syskon och annan släkt att de inte "får" komma.
Vi har valt föräldrar, syskon, min bästa kompis och två gemensamma kompispar. med barn om de önskar