Imorgon kommer det åtta pers hit. Vi har inte alls kommit dit vi vill i fråga om hur vi vill ha det när vi tar emot gäster i vårt hem. Men idag är min sambo åtminstone på benen-han spydde aldrig men jäklar vad sänkt han blev av bacillen! Jag hoppas vi har den ute ur huset nu, eftersom det kommer folk. Men ingen har kräkts här sedan i torsdags så det bord väl vara lugnt?
Jag väntar fortfarande på mensen, så något återinförande av upptinad eskimå innna pingst som vi trodde förut lär det ju inte bli. Dag 35 idag.
Vi ska sätta lite fart här med städa, plocka och handla, men jag bara måste berätta:
Igår var vi på utvecklingssamtal, min son och jag. Minns ni ringen runt "ingen" i höstas?
Gud, jag får tårar i ögonen fortfarande när jag ser den framför mig...
Frågan var ju
Har du någon att leka med på fritiden? "många" var ringen runt nu.
Är någon dum mot dig i klassen? "aldrig"
Är någon annan i skolan dum mot dig? "aldrig"
Har du någon att leka med i på rasten? "många"
Hur trivs du i skolan "mycket bra"
Och så vidare...
Alla frågor i hela formuläret hade bästa möjliga svarsalternativ inringat och det enda sonen hade på hjärtat var att en av hans bänkkamrater stör honom så han vill ha mer arbetsro. Hon har ADHD så de är medvetna om att hon är jobbig för de andra och nu ska de byta bänkplatser snart, så det ordnar sig.
I skolarbetet har han tagit elefantkliv framåt med sin läsning och skrivning och "är det någon som vill läsa och jobbar på för att få tid över till sin bänkbokså är det han"
Jag är så glad som en mamma någonsin kan vara. Våra strategier och vårt arbete har fungerat och min pojke har social kompetens och personlig styrka som gjort att han klarat av den här flytten på ett fantastiskt sätt.
Jag är lättad från djupet av mitt hjärta.