Du får naturligtvis bosätta dig inne i kyrkan!
En liten puff är kanske på sin plats!
Min åsikt/erfarenhet skiljer sig här inte från Burres. Jag har dock vid ett tillfälle rätt nyligen tillåtit en hund vid en begravning. Det var en väldigt speciell situation och det var bara tre begravningsgäster närvarande. Jag var tydlig med att hundens närvaro var ett undantag från gällande praxis.
Här råder sommarstiltje!
Vid förbönsmomentet, dvs när prästen och församlingen ber för de nygifta, knäfaller brudparet vid altaret. Har man starka skäl att inte göra det (alltså inte bara för att man "inte har lust")så kan paret få ta emot förbönen stående. Men det är ett starkt ögonblick (som är över relativt snabbt) när paret knäfaller så jag rekommenderar verkligen att ni gör det om det går.
Det finns egentligen ingen kutym längre när det gäller detta. Förr var det självklart att prästen deltog, nu skulle jag säga att det är vanligare (utifrån mitt stockholmsperspektiv) att prästen inte är med. Vissa präster tackar gärna ja om de får frågan, själv tackar jag alltid nej. Man blir (normalt) inte ledsen om amn som präst inte frå frågan.
Ojojoj så länge sedan någon skrev här!
Javisst, man har alltid rätt att fråga en annan präst om man inte är nöjd med den man får - men församlingen har ingen skyldighet att byta, ofta får man alltså själv ordna fram en annan präst i så fall.
När jag träffar brudpar för samtal, det sker normalt i kyrkan, så går jag igenom vigselritualet. Vi talar om psalmer och musik, eventuella extrainslag som diktläsningar eller solosånger. För vigseltalet brukar jag fråga paret hur de träffades, vad de tycker om att göra tillsammans och be dem beskriva varandra. Som avslutning brukar jag fråga om de vill provgå altargången eller provläsa löftena, ofta vill paret göra det (jag har aldrig repetitioner med brudparen). Det brukar ta ungefär en timme, ibland lite mer, ibland lite mindre.
Puffdags igen..?
