Livets toppar och dalar

Å BS, vad bra beskrivet! PRECIS sådär känns det. Hela inlägget, exakt så! Som att man inte har "rätt" att böla och blir stum och bedövad, för det hände ju inte mig.

Men det gjorde det lite ändå. För det är väl det som är gemenskap, empati och kärlek-att man vid sidan av dem man älskar och bryr sig om faktiskt delar både glädjen och sorgen i tillvaron. Och då rör andras liv vid ens eget.
Givetvis är man inte inuti dem och lever deras liv så i den bemärkelsen "kan man aldrig fatta". Men det jag fattar och snuddar vid, räcker för att hjärtat ska ha skrynklat ihop sig alldeles i bröstet.

Nej, det gick inte att sova inatt.

Är det inte ganska självklart att vi ska höra av oss?
Jag menar, det är ju det klassiska misstaget: folk som tiger, är tysta och håller sig undan av rädsla att störa och tränga sig på.
Jag tycker vi ska samla till blommor.

Det finns absolut inget som hjälper på riktigt, men nog vet vi väl vid det här laget, att värmen från varandra i den här tråden spelar roll när allt annat är isande kallt?

Kanon Vickan. Pengar från mig och Fjällbruttan är överfört till dig nu. Tack!

Mitt i den stumma bedrövelsen bröts min eftermiddag av något oväntat: Det kom en kvinna körandes utanför vårt hus, så sakta och flera grr, att vi fattade att det var något med detta hus för henne. Så vi gick ut och hälsade. Det visade sig att hin vuxit upp här. Hon kom som fosterbarn hit. (Ja Vickan, då gick liksom en ängel genom rummet när jag insåg det...) och vi har hela eftermiddagen fått lyssna till hennes minnen och berättelser. Hon har visat vilka rosor som fanns här redan då hon var liten, vaad päronen och äpplena heter-de flesta, och hur allt såg ur.
Fantastiskt roligt att få både träffa henne och få veta en massa om livet här förr och hur allt såg ut då!

Utöver det har jag också lyckats bli getingstucken.

Vi öppnade ena dörren i ladulängan för hon höll på att visa vad allt var använt som då. Jag fick syn på Getingboet Gigantus (stort som en handboll ungefär) som satt mitt på dörren. "-GETINGAR!! STÄNG DÖRREN!"  ropade jag -varpå min sambo DÄNGER igen dörren allt han kan, varpå den naturligtvis flyger upp igen, samtidigt som hela boet fullständigt töms på riktigt förbaskade getingar.

"-SPRING, Bort härifrån, det är tusentals!" gastar jag och ser min sambo röra sig snabbare än jag någonsin gjort-detta trots att han är barfota och vanligtvis mycket ömfotad.
Damen som hälsade på däremot, reagerade med att kuta längre in i hönshuset där vi stod, och tryckte alltså in mig åt helt fel håll så jag blev fast. "-UT HÄRIFRÅN UUUUT!!!" vrålar jag och knuffar helt sonika och rätt hårdhänt ut kvinnan genom nätdörren och kutar. En sådan svärm har jag inte sett sedn jag var barn och klev i ett jordgetingbo.
Då hade jag olyckan att bli stucken i precis hela ansiktet och fick åka till sjukhus. Jag svällde igen så mamma grät när hon såg mig, och jag kunde inte andas genom näsan, så svullen var min överläpp.

Med detta i högst levande minne, så är jag tacksam att dagens svärm inte fick in mer än två stick på mig.
Inget på de andra.

Jag vet att detta är en helt trivial berättelse i bjärt kontrast till det ofattbara som hänt, men jag kände att det var lite skönt att det plötsligt hände något helt annat mitt i allt, så jag berättar det ändå.

Välkommen förresten Klockarbol.

Ore, Det var by far det värsta jag har hört! Arma människor! Det låter ju som om någon hittat på nåt så in i norden så vore det en film skulle man tycka det var överdrivet.
Snacka om att verkligheten överträffar dikten!

Ore, de skulle ju till förlossningen igår och föda fram barnet och "ta hand om allt det praktiska" som hon sa. Gissningsvis så är det allt runt begravning och att ta avsked och så idag.
Idag som var deras beräknade dag...

Och bara för det så har busken jag plockade rosenknoppen från igår, idag slagit ut med sin första, ljust rosavita, doftamde blomma. Jag kommer för all framtid att tänka på Snorkis barn när jag ser den där busken blomma. Jag har ju aldrig sett den i blom förut, eftersom vi kom hit på hösten.

Lappis, min väninna, som också förlorade sitt barn, säger faktiskt "jag har två barn, men bara ett i livet" till folk. Hon sa till mig en gång att "det är skönt med dig, för du vågar prata om C."

Jag undrar så om det var det här med GBS-bakterien som var orsaken för Snorkis....
Fjällbruttan säger att det kan det mycket väl vara.

Jag blir också så orolig av tanken på att "vore det jag skulle min son vara det enda som fick mig att tvinga mig att finnas till" men de då? De har ju ingen som tvingar dem! HOPPAS de får en kontaktgrupp precis som min väninna och alla de andra som nämnts i tråden. Jag tror verkligen att det måste vara helt ovärderligt.

Tack Nenne, jag funderade länge på om jag skulle skriva det. Särskilt med tanke på mitt oerhört patetiska klagoinlägg om vår BIL och DATOR precis efter Snorkis katastrofmeddelande. Nu visste jag ju inte om vad hon satt och skrev precis samtidigt. Då hade jag ju såklart inte skrivit det alls. Men f-a-n vad skämmigt det kändes att se det där efter!
Och jag känner å ena sidan att det knappt går att tänka på något annat än Snorkis-det är tex väldigt eftersatt här med matplanerig och disk osv "inte vet jag " har jag svarat min stackars son på frågan "vad ska vi äta idag" i två dagar nu.

Samtidigt pågår ju våra liv, med det vanliga trivialiteterna och dessutom våra egna upplevelser och nyheter.

Jag tänkte ett tag-nä nu skiter jag i BT ett tag, men vad fasen, hur skulle DET bli då? Och jag vill ju följa allt annat som också händer...som Lappis olika steg i processen, för att bara nämna en sak.

Ja. Hon hade fått besked att hon hade GBS.