Tidigare har jag förmodligen inte tänkt på det men nu ser jag små söta adoptivbarn överallt tycker jag.
Igår på Iris 4H-lekis blev jag verkligen irriterad, det var svinkallt och blåste, fast Iris hade ju bra kläder och jag själv kunde stå ut, men de får vara upp till sex barn i gruppen, just nu är de fem. När de åker häst o vagn får två barn följa med åt gången och de andra får vänta på sin tur. Iris blev så klart sist och fick åka själv med ledaren medan de andra som var klara gick hem. Fast igår drog hon iväg alla barnen på värsta långturen så det blev inte Iris tur förrän tio minuter efter att hela timmen skulle vara slut, dvs de ska sluta fyra men då satt vi fortfarande och väntade på att hennes aktivitet skulle börja. Det är ju rätt segt att peppa en trött Iris i över en timme på att det ska bli kul att åka, oftast har hon ju tröttnat långt innan dess och ligger på en bänk och vill hem. Sedan var det så kallt för stackars Astrid, innan Iris ens fått börja åka satt hon och grät och skrek i vagnen och ingenstans kan man ta vägen. Att gå runt med en ledsen, skrikande bebis som skulle behöva få komma in i värmen och få snutta lite är verkligen vidrigt och får stressnivån att öka någon otroligt... Idag är Astrid så klart sjuk, hela natten har hon sovit oroligt och varit täppt trots näsdroppar. Jag vet att en familj slutat redan för de tycker det här väntandet varje gång är så dumt och jag börjar känna likadant.