I vått & torrt, genom allt & inget -tillsammans

Jag uttryckte mig nog otydligt. Problemet är att hon är inte en tonåring, hon BETER sig som en. Hon är bara 7½

Ingen fara Ingis. Lätt hänt. T är 7½ och K är 5.

Soldemor: Håller tummarna att ni får lägenheten ändå! *hoppas, hoppas*

Andbeyond: Hur mår du och hur långt gången är du?

Daa: Ge järnet ang FK, på dem bara!

Men det känns så hemskt att tänka så redan när man är 7 år. Hur ska det inte bli när man är 13-14? *bävar*

Jag kunde känna så ibland när jag gick på låg och mellanstadiet, för då var jag mobbad. Men jag har kollat runt och T är glad och framåt och positiv och leker med många. Hon har EN bästis, som går i tvåan. Den tjejen har dock en enveten kavaljer i samma klass som inte ger T någon chans att leka med henne på rasterna och kompisen är för snäll för att säga åt kavaljeren att nu vill jag leka med T. Jag har föreslagit för T att hon ska be att de leker alla tre tillsammans, men hon säger att hon inte förstår deras lekar (bygger på några superhjältar och tv-spel som min T aldrig spelar). Nu ska bästisen åka utomlands och vara borta 5 månader. Dessutom har mamman hittat en kille i Sthlm så nu säger flickan att de kommer flytta dit. Nyligen fick T även veta att hennes killkompis (som hon är lite förtjust i) också ska flytta till SThlm, så kanske är det allt detta som bygger upp frustration inom henne och så tar hon ut ilskan/besvikelsen på mig.

Oj, så svårt att veta...

Ursäkta egoinlägg, det hundrade i raden för min del

Fru Sy: Skööönt att du kan sluta stressa ang sjukskrivningen nu och vila istället. Mår du lika illa fortfarande? Vilken vecka är du i?

där sa du något... Men när jag tänker efter så har T sagt nån gång tidigare att hon vill dö, och det var innan detta med kompisen som omkom.

Så svårt att veta vad som rör sig därinne. Hon säger att hon vet inte själv varför hon känner så.

Oj, oj, oj! Måtte allt gå vägen.

Eller kanske jag inte ska tolka in allt för mycket i det ´hon säger? Hon kanske bara vräker ur sig... Men ärligt; vilken mamma kan bara nonchalera att ens barn som är sju år säger att hon vill dö?

Eller det spelar ingen roll vilken ålder barnet är, det känns nog lika hemskt att höra det från sitt barn ändå, oavsett om de är sju eller tjugosju...

Bästaste Blomman ♥
Dina ord skänker mig förtröstan och hopp.
Jag låter henne just prata och uppmuntrar, "pushar" henne till det. Jag vill inte att hon är ensam med såna tankar.
Jag lyssnar och försöker ge henne hopp, hitta lösningar och ibland, när det inte finns några svar eller quickfix så kramar jag bara henne och säger att jag älskar henne mest i hela världen (även om hon gör mig väldigt ledsen ibland).