Då hoppas jag att det finns några pigga pedagoger med lite fräschare humor på förskolan då ... så att det uppväger mossfarmor med råge ... Men jag tycker lite synd om det "manhaftiga fruntimret" ändå. Plötslgt en dag har hon blivit så stor att hon förstår vad som sägs.
Hej Porchez! Bra fråga - jag visste inte så jag googlade lite snabbt: http://www.fragadietisten.se/kontakt-med-dietist/hur-far-jag-kontakt-med-en-dietist
Mest en fråga om hur bråttom man har och hur mkt pengar man har att satsa ...Lycka till-KRAM!
) sett till att sätta på barnet klädesplagget NÄSTA gång vi träffar givaren - alternativt skicka en bild på barnet i plagget och tacka för den fina bodyn t ex.
Efter undersökning kan jag konstatera att det är just snyggt singel/dekorativa stenar som föreslås.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Dr%C3%A4nering
http://xn--drneringhus-m8a.se/
http://www.ballastsverige.se/bygg-med-ballast/Dranering-av-husgrund/
(Kanske trädgårdstomtar kan funka också? En eller annan stor blomkruka/låda?)
Nu tänkte jag av gammal hamstervana spara ner den där listan. "Kan vara bra" att ha tänkte jag instinktivt ... Men se det behövde jag ju inte eftersom jag lämnat bebistillvaron bakom mig. (Och dessutom aldrig kommer till ullared vad det verkar.) Måhända kan den vara aktuell när jag får barnbarn men då kanske tråden fortfarande är aktiv så jag kan gå in och spara den då ... 
MSW: Ja, bestämt oss för barnstopp har vi gjort sedan länge! Och nu har det verkligen landat i min hjärna. Tid för knipsknips bokad.
MSW igen: ska du inte passa på att njuta av tillvaron som barnfri gräsänka i stället? Njuta av tystnaden och ligga på en divan? Kanske finns det några praliner att knapra på någonstans?
Koko: 
Herr Muffin-boken är bra. Sedan tror jag i och för sig på att prata utan omskrivningar även med små barn (så gott det går). Men helt klart kan litteratur vara ett stöd. När mina föräldrar satte igång och dö i parti och minut så fanns det någo bilderbok som barnbarnen fick av begravningsbyrån ... minns inte namnet, men kan leta. Den var nog bra men för vissa familjer kommer den kanske väl sent (när en långdragen sjukdom redan krävt sitt offer). Så ni är kloka som börjar prata "I tid". KRAM
Koko igen: vet inte om denna kan vara något: http://www.barnboksprat.se/2010/07/21/jag-kanner-en-angel/
(Det är inte den vi fick.)
Livia är ju lite äldre nu (än 3,5) men har varit ganska intresserad av döden - säkert i ett år. Hon är rätt rakt-på-sak och frågar ibland om famor och farfar ska dö snart ... Mormor & morfar har hon inte träffat alls men hon pratar mycket om dem och ber mig berätta saker om dem. Sedan har vi bestämt att mormor är en solängel och hälsar till oss när solen skiner, medan morfar är en vattenängel och träffar oss när vi badar i havet eller sjön. Det tycker hon om att tänka på - men i somras var hon arg på dem eftersom mormor gjorde att sanden på stranden brände Livias fötter, och morfar gjorde för stora vågor i Italien så att hon fick några kallsupar. Då surade hon ett tag.
När vi var ute på stan hela familjen i helgen så försvann Hektor och pappa i Sturegallerian, när jag tyckte vi skulle leta efter pappa så sa hon helt känslokallt: Äsch, han har väl dött. 
Antar att hon håller på och testar gränserna för vad man kan säga och hur det känns att tänka på döden och då är ändå ingen i vår närhet allvarligt sjuk. Det är väl en åldersgrej.
