BS: Jag blir helt isande arg när jag hör att Iris får "tjockis" slängt efter sig! Bra svarat av henne!
Angående Astrid så kanske hon har klivit in i trotsåldern? Livi började också vid 1,5 år. Känner igen beteendet från Hektor ganska mycket också. Nu är inte maten det största problemet (eller ja, han äter inte så mycket men skriker inte mest vid matbordet i alla fall. Han bara uteblir ...) - däremot alla annan tid om något går honom emot - typ att jag svänger barnvagnen åt ett håll som han inte vill åka ... Han skriker tills han skakar och har börjat slåss. Han vill bestämma ALLT nu - och helst vill han tillbringa all tid i Sturegallerian men det går ju inte ...
Men när man tänker efter så blir ju barnen väldigt mycket skyfflade åt ena och andra hållet och får finna sig i att bli bestämda över - så jag förstår att de blir topp tummor rasande ibland. De har inte fysiken att stå emot alla våra påhitt - integritetskränkande blöjbyten, klädbyten, förflyttningar ... - men däremot röstresurserna ... och matvägran. Ett effektivt vapen mot mamma och pappa.
Och för mig var det så att det knappt hann räknas centimetrar förrän allt var öppet och två härliga timmar av krystande skulle börja. Som sagt är det olika för alla!
Otroligt stor skilllnad mellan två eg. lika förlossningar var det i alla fall när jag gick över från att tänka AjAjAj-NejNejNej till AjAjAj-JaJaJa när värkarna kom. Och så lite pust-andning på det.
Håller med dig Muggles (fast tycker det låter tråkigt att du förklarar en pojkes våldsutbrott med att han var sen med pratet. Har faktiskt aldrig hört talas om den kopplingen förut. Små barn (runt två-tre) får ofta raseriutbrott - och vissa kan hantera det bättre än andra (dvs inte slåss)).
Muggles. ok - men det kan ju också vara så att pojken slutat slåss för att han "vuxit upp". Hektor är en "trotsig"/viljevisande fas och han blir ibland så arg att han bara skakar och blir blå i ansiktet. Han pratar ju inte mycket (begripligt) och det är klart att man kan få sig en råsop om man sticker dit näsan när han är som argast. Men jag tror som sagt inte att det beror på att han inte pratar utan på att han är i en arg fas. Storsonen var oerhört tidigt med talet men hade ändå en "våldsperiod" då han började på storbarnsavdelningen (när han fyllt tre precis). Då markerade han sitt lilla revir (bara på dagis) genom att bitas och rivas och dra i håret. Inte kul som förälder, heller. Varje morgon på väg till dagis så gick vi båda och malde mantrat:
JAg: "Vad ska du göra om du tycker någon är dum?"
Han: "Inte slåss, inte rivas, inte bitas, inte dra i håret".
Jag: "Vad ska du göra om du tycker någon är dum?"
Han: "Säga dumma dig och gå därifrån".
Det gick nog över på två veckor eller så.
Små barn som inte kan prata kan man försöka uppmuntra att sätta upp "stopphanden" när de vill säga ifrån - Hektor har drivit det till sin spets genom att sätta upp stopphanden till det mesta - även bilar på gatan som han vill titta närmare på ... Men han blir ändå arg så han skakar mellan varven.
Fast jag mindes fel: 7 år är det kroppen minns!
7 år ska det vara! Sorry, Lappis! 
Fast varför skulle kroppen minnas och sedan glömma bort - och varför just 7 år ...? Jag är plötsligt skeptisk!
