Välkomna till Tivoli Empatia!
Livscoach låter dessutom jädrigt bra! Kanske vore ngt för mig? inte att bli men att försöka hitta....
Tycker att jag på många vis är sååå fantastiskt lyckligt ottad i livet. Jag älskar verkligen min man och min dotter ngt ofatnligt. jag njuter av dem varje dag. verkligen varje dag. Sedan kan man bli glaen på dem då och då, men i stort så är det verkligen helt otroligt.... 
Jag älskar att bo här i denna fantastiska stad. Vi har otroligt nära till allt så för tillfället är ju vardagens praktiska bekymmer så otroligt lätta för oss på så många vis. Vi ahr underbara vänner och ett härligt socialt nätverk här. ÄNDÅ kan jag verkligen också känna mig sååååå under isen ibland. Alla funderingar inför framtiden. All stress på jobbet. Skuldkänslor som heeeela tiden ligger och pyr under ytan inför familjerna där hemma i Sverige. Att vi är så långt bort. Att vi itne kommer hem så ofta som de vill. Och samtidigt ilksa och besvikelse över att DE inte verkar vilja prioritera OSS mer än de gör. Att DE alltid vill att VI ska komma. Men att DE verkar ha noll intresse av att besöka oss här. Jag FÖRSTÅR varför. på många vis. Det är allt från ekonomi till flygrädsla. men ändå. Jag kan känna sådan ilska och besvikelse över detta ändå. ibland. Och detta är ignet vi på ngt vis kan diskutera med dem om alls. Det är lätt att få kastat i ansiktet att det ju var VI som VALDE att flytta. Vilket är sant. Så vi bör alltså skylla oss själva och allt ansvar ligger därmed på oss vad gäller att hålla relationerna med dem levande....
Och hur bemöter man sådant???? 
Nej det är skitsvårt. Ibland kan jag faktiskt känna att det banne mig vore enklare att leva UTAN familj! (alltså inte "min" familj här utan föräldrar, syskon etc etc....) 
Låter säkert hemskt för en BRA familj är ju bland det bästa man kan ha, men i vårt fall (både min och makens) känns det som om vi har familjemedlemmar som är extremt känslosamma på vissa vis och som har svårt att se utanför sina egna känslor och behov....?
Fast vad fasen. Ibland tänker jag att jag inte borde känns såhär. Livet är somd et är. Vi gör våra val och jag ångrar verkligen inte vårt beslut att flytta hit. Det har berikat mig och oss så mycket att det liksom inte går att beskriva. Visst finns det en massa nackdelar också, men i stort är det nog bland det bästa jag gjort i livet. Faktiskt.
Men visst är det komplicerat allting....
Så ja, en livscoach vore kanse bra?????
